Kritik är inte fobi

Idag i SvD skriver kulturvetaren Bitte Assarmo om hur kristna verbalt förföljs i dagens Sverige. I diverse debattprogram och temakvällar menar Assarmo att kristna blir kränkta. Några konkreta exempel nämns, givetvis, inte på hur dessa kränkningar ter sig. Själva artikeln är faktiskt ganska förvirrande: Assarmo börjar med att postulera att det begås illdåd emot kristna i dagens Sverige som är att jämföra med illdåd som tydligen inträffade för hundratals år sedan. Återigen framgår det inte vilka dessa illdåd är, men det låter som att de är jämförbara med häxbränningar eller steningar med mera. Jag skulle gissa att det inte har inträffat några sådana övergrepp eller dylika i svensk media någonsin. Det har i alla fall undgått mig. Vad jag däremot har noterat är en sund kritik emot kristendomen och dess vidskepliga uppfattningar om bland annat abort och stamcellsforskning. På ställen i artikeln verkar det emellertid som Assarmo inte menar mer än denna kritik när hon talar om illdåden.

Varför denna kritik är att jämföra med illdåd som begicks för flera hundra år sedan förklaras dock inte särskilt tydligt. Assarmo skriver bara att kränkningarna gjorts legala av politiker och att dessa, som om det vore skälet till varför kritiken är kränkande, inte brukar nämna att andra religioner också har de uppfattningar de kritiserar kristendomen för. Därefter börjar Assarmo beklaga sig över denna orättvisa där kristendomen får mycket mer kritik än andra religioner trots att de minsann inte är bättre. Jag kan förvisso hålla med om att andra religioner förtjänar samma kritik och ofta blir jag till och med irriterad över att man inte vågar kritisera till exempel Islam. Men Assarmo verkar inte tycka att de andra religionerna förtjänar samma kritik som kristendomen, istället verkar Assarmo vara av uppfattningen att kristendomen förtjänar lika lite kritik som de andra religionerna.

Vänsterpartiets Pernilla Zethraeus, och många med henne, oroar sig för islamofobin. Och det är bra att politikerna är vaksamma på religionsfientliga strömningar i samhället.

Men rätt ska vara rätt, och därför bör dessa politiker, om de nu är de demokrater de utger sig för att vara, även oroa sig för den allt mer utbredda kristofobin. För den existerar. Och mediala och politiska krafter underblåser den.

Därefter börjar Assarmo tala om andra religioners övergrepp på kristna runt om i världen. Dessa övergrepp är såklart väldigt beklagliga men det talar knappast för att man inte ska kritisera religioner utan snarare att man bör göra det mer. Assarmos exempel handlar nämligen om andra religiösa gruppers övergrepp emot kristna. Assarmo antyder att kristendomen inte ägnar sig åt övergrepp längre. Det var enligt Assarmo fler hundra år sedan sist påven tog till vapen emot de otrogna. På sätt och vis stämmer det: påven har inte tagit till med hårdhandskarna emot de han de facto anser har ett mindre värde än kristna. För inte så länge sedan vägrade till exempel katolska kyrkan begrava en man på grund av att han gått med på att få dödshjälp. Katolikernas värderingar har dock resulterat i andra handlingar som knappast varit människor till gagn. Till exempel har man antagligen underblåst flera tusentals människors död i aids och andra könsrelaterade sjukdomar på grund av deras kamp emot kondomer. Vidare är inte den katolska kyrkan och påven kristendomens säte. Kristendomen är en lära som representeras av många. I många kristna länder är till exempel abort förbjudet. Kvinnor flyr länderna för att inte behöva föda barn emot deras vilja och många kvinnor dör i dessa länder på grund av illegala aborter. Stamcellsforskningen, en forskning som ser ut att kunna bidra till att man räddar miljontals liv, motarbetas av i stort sett alla kristna auktoriteter utomlands. Om stamcellsforskningens resultat förhalas med bara några år innebär det att flera miljoner människor kommer att ha dött av sjukdomar i onödan.

Självklart försöker jag med detta inte säga att kristendomen är värre än de andra religionerna som Assarmo nämner när hon räknar upp övergrepp emot kristna som begås av buddhister, hinduer och muslimer. Jag vill bara poängtera att kristendomen inte kan exkluderas ur listan på religioner som leder till mänskligt lidande. Och om nu, vilket är fallet, religioner leder till mänskligt lidande och om man kan se att omoraliska handlingar kan härledas tillbaka till religiösa läror i stil med Bibeln eller Koranen (vilket man med lätthet kan göra) då är det väl på sin plats med en vass kritik emot dessa läror och de människor som omfamnar dem. Vissa är av en sådan tro att de inte omfamnar lärornas bokstavliga innehåll. Detta försvarar dock inte lärorna. Att man måste gå ifrån en lära för att vara moralisk kan aldrig försvara läran. Enbart om man genom att gå till läran för att försvara sin moral kan läran försvaras. Därför är det inte ett fördelaktigt försvar av kristendomen att peka på fundamentalister och kalla dem bokstavstroende.

Avslutningsvis tycker Assarmo att det handlar om respekt och att kristendomen borde få ta del av samma respekt som de andra religionerna får i media. Vidare väntar sig Assarmo att denna respekt ska tillkomma kristendomen på basis av religionsfriheten. Men sådan är inte lagen om religionsfrihet. Att vara fri att välja vilken religion man vill, eller ingen religion alls, säger faktiskt ingenting om hur mycket respekt religionen förtjänar. Ingen är enligt lag tvungen att respektera något. Förutom lagen självt då möjligtvis. Vidare är det inte brist på respekt det handlar om. Att kritisera en socialdemokrat, folkpartist eller en moderat för deras värderingar är vanligt. Det görs hela tiden i media. Till exempel kritiserar Assarmo själv både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men det vore ju helt sjukt om dessa politiker skulle uppröras över detta och påstå att de inte får den respekt de förtjänar. Ännu mer bisarrt vore det om de började dra upp yttrandefriheten som ett argument för att få denna "respekt". För att kritisera en människas trosuppfattning, vare sig det handlar om religion eller politik, är inte brist på respekt. Det är ett tecken på att man är verbalt oense och det måste man alltid få vara. Det, om något, ingår i religions- och yttrandefriheten.