Ett par kontraargument

Kanske är det för att alla brillianta människor är självupptagna som jag tämligen frekvent tar tid i anspråk åt att söka efter min egen blogg på internet för att se utifall någon onämnt den utan min vetskap, ungefär som jag också från och till söker mitt eget namn. Hur det än är med den saken var det tur att jag gjorde det denna afton då jag till min förtjusning upptäckte att någon hade motiverats till ett anförande på basis av min nedanstående korta text om ateismen som en amoralismens högborg och syndens ideologi. Det var den självutnämnda apologeten Andreas på bloggen My Enemy som till min intellektuella hungers stora sorg bestämde sig för att bemöta mina argument. Och på ett ganska raffinerat och uppbyggligt vis därtill. Jag kan redan efter detta ringa antal rader förtälja att argumenten som anförts emot mina är inkorrekta och sålunda behöver ingen av mina sympatisörer känna oro. Detta är snarare något jag, och detta antar jag är ömsesidigt mig och min antagonist emellan, finner högst eggande i bemötandet av hans argument. Det vore nämligen givetvis orätt av mig att inte bemöta Andreas argument med samma värdighet som han bemötte mina i sitt framförande.

Andreas försöker inledningsvis förklara att jag redogjort argumentet för ateister på ett för teisten missvisande sätt. Jag nämnde att teister tenderar att undra varför ateister ska handla efter en moralisk praxis om de inte är av trosföreställningen att det finns en objektiv sådan grundad i Gud. Enligt Andreas bör det istället stå att teister ifrågasätter ateistens skäl att bry sig om den korrekta moraliska praxisen, det vill säga den objektiva och Gudsgrundade moralen. Han antar alltså redan från början, utan att ha argumenterat för saken, att det existerar en korrekt, till skillnad från inkorrekt, moral i naturen – eller vad Andreas hade kallat skapelsen – som sådan och inte som blott en intersubjektiv konvention. Jag ser inte att detta kan betyda annat än att moralen som teisterna oroar sig för att ateisterna missar främst är Bibelns mer specifika bud om att lyda och dyrka den gudomliga despoten i himlen och andra absurda fantasier i stil med att föräktenskaplig kopulation är fel med mera. Som en underhållande parantes innan jag går vidare bör jag nämna det motsägelsefulla i att å ena sidan argumentera emot abort och preventivmedel eftersom man förhindrar framtida liv och å andra sidan vara för att som fertil man i samvaro med en fertil kvinna frivilligt välja bort flera månader, kanske till och med år, av sexuellt umgänge som lika sannolikt de facto hade orsakat graviditet och därmed nytt liv. Nåväl, om vi accepterar att teister menar detta med att ateister inte är moraliska istället för att de förväntar sig att ateister per automatik blir tjuvar, mördare och våldtäktsmän har de antagligen rätt; ateister kommer förmodligen inte acceptera många av de regler och lagar Kristendomen gör gällande är skrivna av Gud. Teister i likhet med Andreas måste dels argumentera för varför kristendomens regler är korrekta, och därmed även argumentera för Gud och att Gud är den kristna Guden och varför, om de lyckas med att övertyga oss om dessa saker, vi andra bör följa dessa lagar. I övrigt tycks inte den reviderade formuleringen påverka särskilt mycket av mina poänger. Andreas har dock andra argument emot mina poänger och jag tänker nedan bemöta några av dem, då främst de emot värdesubjektivismen.

Huruvida ateister är moraliska eller inte beror på två saker: (1) Hur dessa människor lever sina liv och (2) vad man menar med “moralisk”. Om man anammar värdesubjektivism och håller för sant att vad som är moraliskt endast definieras av individen, vad menas då med att “anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk”? Vad är det då ateister inte inte är (notera dubbelnegationen)?

Detta bygger tyvärr på ett missförstånd som är vanligt, och det är beklagligt Andreas nämner det då jag i texten Andreas argumenterar emot tydligt understryker varför det är ett missförstånd. Att vara värdesubjektivist innebär inte att man inte är moralisk, vilket är vad ateisten alltså inte inte är utifall utsagan om att ateister inte är moraliska är falsk. Att vara värdesubjektivist innebär att man tror att det inte finns några korrekta eller inkorrekta tillstånd i tinget i sig, utan att sådant enbart bestäms av subjekten, det vill säga: en värdesubjektivists trosföreställning om moral är att den i grund och botten svarar för subjekts attityder gentemot vissa fysikaliska tillstånd, som i sig själva dock enbart skiljer sig åt med avseende på deras fysiska egenskaper i stil med form, massa och reflekterande våglängder. Ur denna uppfattning följer det inte på något sätt att man är likgiltig inför vilka fysikaliska tillstånd som råder, i så fall skulle hypotesen gå ut på att det inte existerar några moraliska uppfattningar. Det går emellertid inte hypotesen ut på utan istället handlar den bara om att dessa uppfattningars natur som varandes emotiva istället för kognitiva.

För värdesubjektivisten innebär utsagan “jag är moralisk” endast följande: jag handlar på det sätt jag anser vara rätt. Utifrån denna definition av moralisk kan en sexmördare vara precis lika moralisk som Moder Teresa, förutsatt att han anser det vara rätt att våldta och mörda. Det krävs ingen större ansträngning för att förstå att ordet “moralisk” i detta perspektiv inte har någon egentlig mening. Alla som handlar efter egen rättsuppfattning är ju moraliska!

Detta är återigen en felaktig analys av den metaetiska disciplinen i fråga. Detta är dock, tråkigt nog, en mycket vanlig missuppfattning. Värdesubjektivismen gör som sagt gällande att det objektivt inte finns någon åtskillnad mellan till exempel ett mord och en räddad person, eller mellan folkmord och välgörenhet. Objektivt, bortom subjekten, är Moder Teresa och mördaren intet mer än meningslösa partiklar på en meningslös resa genom rum och tid. Dessa partiklar och de föremål de utgör kan vi som subjekt sedan tycka om eller illa om, anse vara korrekta eller inkorrekta. En värdesubjektivists subjektiva uppfattning om Moder Teresa kan därmed vara att hon är mer moralisk än en mördare eller att mördare i allmänhet är omoraliska och onda. Det Andreas uppenbarligen ger sken av att mena är sålunda falskt: subjektivister med avseende på moral är inte av den moraliska uppfattningen att det inte råder någon moralisk skillnad på Moder Teresa och en mördare annat än deras fysikaliska karaktär. Allt som egentligen påstås är Moder Teresas värde inte sitter i Moder Teresa som objekt, utan hos betraktaren i vilkens medvetande Moder Teresa kan överensstämma eller inte överensstämma med betraktarens subjektiva mentala bild av hur verkligheten borde vara beskaffad. Sålunda urvattnas inte alls moralbegreppet, det är vitalt när man avser förklara vilken uppfattning man har och vad man har för attityder gentemot världen och människorna i den.

Jag har svårt att se hur man utifrån en värdesubjektivistisk syn kan motivera existensen av rättsväsendet. På vilka grunder straffar vi en brottsling? Denne är ju trots allt bara en individ med en alternativ rättsuppfattning, som faktiskt inte har gjort något fel. För att agera i enlighet med vad man anser vara rätt, det är väl inte fel? Men denne kanske ska straffas för att han har en avvikande åsikt om vad som är rätt?

Än en gång ser vi tecken på missförstånd. Rättsuppfattning innebär definitionsmässigt att man är av uppfattningen att vissa beteenden och handlingar inte är acceptabla. Att anse att det rent objektivt inte existerar några korrekta eller inkorrekta tillstånd i naturen innebär inte att man saknar sådana uppfattningar. Människor har alla möjliga ändamål och väldigt få av dem är moraliska. Ingen skulle säga att det är objektivt sant att jag bör bygga ett hus av betong, om jag vill bygga ett hus av trä kommer ingen teist börja oroa sig för att jag som inte tror på Gud kanske har fel i frågan huruvida mitt hus ska byggas av betong eller inte. Härom förstår alla, även teisten, att det rör sig om en smaksak, en preferens precis som värdesubjektivisten anser är fallet även med moralen. Än mer bisarrt vore det att anta att bara därför att man tror att ändamålet att bygga ett hus i betong är subjektivt så kommer man inte protestera eller försöka stoppa en person som försöker tvinga mig att bygga ett hus i trä, bara därför att det råkar vara dennes subjektiva ändamål. Härom förstår antagligen alla hur absurt det är att gå emellan dessa två och säga: ”Men ni anser ju inte att det finns ett objektivt korrekt sätt att sammanfoga delarna på, ej heller ett objektivt korrekt svar på frågan vilka delar som är rätt eller fel, hur kan ni då försöka övertyga varandra om att göra det på ett sätt framför ett annat?” Alla förstår att det inte spelar någon roll om man tror att det finns ett objektivt sant svar eller inte på frågan om man bör bygga betonghus framför trähus, det räcker med att vi helt enkelt som subjekt har ändamålet att bygga ett betonghus framför ett trähus för att stoppa vemhelst som försöker förverkliga ett kontradiktoriskt ändamål. Man kommer helt enkelt inte få som man vill. Detsamma gäller rättsväsendet och motivationen att stoppa brottslingar, de strider nämligen emot våra mest grundläggande preferenser, nämligen de om våra medmänniskors väl. Och precis som vi klanderfritt kan vilja stoppa folk från att förhindra oss att uppfylla andra av våra grundläggande ändamål, trots att de är subjektiva, kan vi också klanderfritt vilja stoppa kriminella trots att vi är värdesubjektivister.