Om ateistens moraliska grund

Jag har tidigare skrivit om varför jämförelser mellan ateism och religion är inadekvata och varför ateism inte kan anklagas för vad kommunistiska diktaturer har gjort bara för att dess diktatorer var ateister. Ateister brukar dock ofta skuldbeläggas av en annan anledning än att enstaka galningar kan associeras med dem och det är den anledningen jag avser omintetgöra i den här inlagan. Genom historien har den anledningen till att demonisera ateister varit mer förekommande i jämförelse med den inledningsvis nämnda eftersom att enstaka galningar som varit ateister är en relativt modern företeelse. Den historiskt sett vanligare anledningen till att beskylla ateister och ateism för ondska har varit att ateister genom att frånsäga sig Gud också frånsäger sig moralen då den av religiösa anses grundad i Gud. Ateism leder sålunda till omoraliskt beteende och dekadens, för varför skulle någon för vem moralen inte har någon objektiv grund bry sig om att handla enligt en moralisk praxis? Härom väcks ett stort antal intressanta frågor av dels etisk natur och av dels metaetisk natur: vad motiverar ateisten rent moraliskt till skillnad från teisten och hur kan moralen vara grundad i Gud och vad har det för betydelse för våra val av handlingar?

Innan jag besvarar dessa frågor tänker jag dock redan nu avslöja att anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk. Rent empiriskt vet vi att ateister tvärtom ofta är moraliska i sitt handlande och i sitt tänkande. Jag, som ateist, tycker inte annorlunda om mord, stöld och lögn än en troende och detta är en utsaga som majoriteten av alla ateister skulle skriva under på. Fängelser är inte fyllda med ateister (förutom möjligtvis i Iran och andra teokratier där man hamnar i fängelse just för att man är ateist) utan istället befolkas världens fängelser med både religiösa och ateister. Man vet faktiskt att det sitter fler religiösa i fängelserna än ateister. Detta vill jag dock inte säga beror på att religiösa i allmänget tenderar att vara omoraliska, istället beror detta förmodligen dels på att religiösa är fler till antalet och på att de ofta har lägre utbildning än ateister och sålunda lever i sämre förhållanden med mera. Empiriskt anser jag att vi med tydlighet kan se att ateism inte leder till vad många religiösa påstår. Statistiskt kan vi se att man inte blir mer moralisk om man tror på Gud och att man verkligen inte blir mindre moralisk om man inte tror på Gud.

Vad motiverar då ateisten, om inte Gud? När en ateist säger att det till exempel är fel att döda spädbarn eller något dylikt, vad grundar han eller hon då denna utsaga i? Frågan ställs ofta när man diskuterar moral med religiösa och det är faktiskt en mycket intressant fråga. Mitt svar är dock simpelt om än inte för simpelt: att det är fel att döda spädbarn grundar jag på mina egna aversioner emot det. Allt jag gör är att berätta om mina attityder gentemot ett visst fysikaliskt skeende som rent objektivt inte bär något värde utan helt enkelt bara är ansamling partiklars rörelser genom tid och rum liksom när jag brer en macka. Ja, att mörda är objektivt – bortom mina och andras attityder gentemot företeelsen – är inte mer speciellt än att bre på smör på en bit bröd. Mina attityder är dock fördömande emot företeelsen och sålunda kommer jag inte att realisera den och om jag får chansen ämnar jag stoppa den att bli realiserad av någon annan. I mig själv, sålunda, grundar jag min moral, inte i Gud. Denna uppfattning kallas värdenihilism eller värdesubjektivism. Som synes, och det har jag märkt är av stor vikt att poängtera, betyder inte detta att jag är moraliskt likgiltig – jag kommer som sagt på basis av mina etiska preferenser att föredra vissa tillstånd framför andra. Jag har alltså med andra ord en tydlig uppfattning om rätt och fel. Jag anser bara att dessa uppfattningar är emotiva snarare än, som många tror, kognitiva.

Teisten däremot anser att hans eller hennes moral är grundad i Gud. Något är rätt eftersom det är Guds vilja eller bud och något är fel eftersom det strider emot Guds vilja eller bud. Frågan är varför detta också ska bli mina bud och min vilja. Jag antar att detta kan ske med rädsla för straff (helvetet) och hopp om belöning (himlen). I så fall blir dock människors uppfattningar inte moraliska. Människor som handlar enbart på grund utav reptilhjärnans skräck för repressalier och hopp om salighet har ingen uppfattning om rätt och fel, det finns ingen tro om att de olika tillstånden man ska sträva efter bättre och heller ingen tro om att tillstånden man ska undvika är sämre, den här formen av troende är en amoralisk varelse som bara råkar vara övertygad om att vissa strävanden och vissa undvikanden kommer att leda till skoning, må det handla om strävandet efter kärlek eller hat – så länge det är Guds ord är det lag. Eller skulle det spela roll för den som tror på den kristna helvetesläran? Finns det något den troende inte skulle göra, och detta är viktigt, oavsett Guds ord? Skulle en bokstavstroende låta koka sina egna barn levande om vederbörande mötte Gud, blev övertygad om att det verkligen var Gud, och fick en sådan befallning? Antagligen skulle en sådan sak, förhoppningsvis, ändå kännas bedrövligt och ondskefullt och i så fall kan inte moralen vara grundad i Gud. Det existerar i så fall nämligen moraliska uppfattningar som helt enkelt inte beror på tron på Gud och att det är dennes vilja man bidrar till att uppfylla. Det intressanta är att man inte behöver tro på helvetet för att som troende fundera kring detta; Guds inverkan på de moraliska uppfattningarna. Alla kan tänka sig en hypotetisk värld där den egna moraliska uppfattningen inte stämmer överens med Guds regelverk och därefter känna efter ifall det på allvar hade spelat någon roll. Utifall det verkligen spelar någon roll för uppfattningen om otukt, mord, våldtäkt, övergrepp etcetera om Gud håller med eller inte. Och om du som troende finner att det inte skulle spela någon roll vad skaparen av universum tycker i de frågor du har starka åsikter, hur kan du då på allvar påstå att din moral är grundad i denna skapare? Istället verkar den i grund och botten grundad i intet mer än dina egna preferenser och aversioner.