Ytterligare ett par kontraargument

Nu har Andreas kontrat mitt svar till honom på sin blogg. Jag tänker här bemöta hans nya inlägg och även resonera ytterligare om värdesubjektivismen. Andreas börjar med att påpeka att han inte avsett mer än att förklara teisternas ståndpunkt, sann eller falsk. Det må vara sant, allt Andreas sagt är att teister anklagar ateister, inte för att sakna värderingar i allmänhet utan att de saknar de rätta, det vill säga kristna, värderingar. Värderingar att inte dräpa, stjäla, ljuga och inte på andra sätt skada eller begränsa andra människors rättigheter, som ateister de facto delar med teister i gemen är tydligen ganska oviktigt. Ateismen är omoralisk främst eftersom att man inte får för sig att leva i celibat innan man genomför en medeltida religiös ceremoni, eller eftersom man anser att kvinnan har makt över sin kropp och vilka barn hon vill föda eller inte föda, eller eftersom att man som ateist inte anser att homosexuella är syndare med mera. För min del verkar det dock fortfarande som om teisten och ateisten är överens om de mest grundläggande moraliska uppfattningarna, som man bland annat kan läsa om bland de tio budorden, men visst, trots det har såklart Andreas rätt i att ateisten och teisten moraliskt går isär på vissa punkter. Låt oss gå med på det, även om man kan argumentera för att oenigheten bara berör instrumentella värden och inte finala dito. Ett finalt värde kan till exempel vara lycka, och om man tror att det finns en Gud som delar ut evig lycka till människor efter deras död utifall de under livet varit trogen religionen kan man såklart argumentera för kristna värden av samma anledning som ateisten argumenterar för sekulära värden. Den aspekten tänker jag dock lämna därhän.

Logografen skriver att ateister minsann är lika moraliska som troende därför att en ateist tycker likadant om mord, stöld och lögn som en troende. Att tolka detta som att ateister påstås vara moraliska därför att de delar vissa moraliska uppfattningar med en troende är inte alls långsökt. Men om det är åsikten om dessa saker som gör ateisten och värdesubjektivisten moralisk, samtidigt som värdesubjektivismen innebär att vad som är moraliskt endast ligger i betraktarens öga, då uppstår en motsägelse. Om värdesubjektivismen är sann, då finns det ingen objektiv måttstock att jämföra med och således kan inte värdesubjektivisten sägas vara moralisk på basis av att denne ger uttryck för vissa moralrelaterade åsikter.

Jag har aldrig sagt att ateisten är moralisk eftersom att hon delar vissa moraliska uppfattningar med teisten. Vad jag menat är att ateister är moraliska i meningen att de i gemen inte åsamkar andra människor skada eller begränsar deras friheter och rättigheter. Förutsatt att vi har uppfattningen att det är fel, objektivt eller subjektivt, handlar ateisten helt enkelt inte fel. Alla människor, oavsett religion, tenderar sedan att ha den moraliska uppfattningen. Detta beror på att människan rent evolutionärt som flockdjur har gagnats av att hysa sådana preferenser gentemot sin nästa, preferenser hon sedan nedtecknat i diverse religiösa skrifter. När jag från början ställde frågan om ateister är omoraliska utgick jag sålunda från en vedertagen intersubjektiv moralisk uppfattning. Om vi nu istället inte utgår ifrån den uppfattningen utan istället fokuserar på troendes mer religiöst betingade värden, ja, i så fall får vi ett annat utfall och ateisten kan rationellt kallas omoraliska. Precis som en champagneflaskas kork såklart rationellt kan kallas livsfarlig om vi ser den ur myggans perspektiv när den flyger ovanför en skakad flaska med champagne. Men om vi inte ser det ur någons perspektiv kan korken inte vara farlig överhuvudtaget eftersom adjektivet är subjektivt, det vill säga beskriver hur något är för någon. På samma sätt är det givetvis med normativa begrepp. Något är inte bara bra eller rätt, punkt. Det är absurt. Men för all del, det är objektivt sant att ateisten är någorlunda omoralisk enligt den troendes uppfattningar. Men att det är objektivt sant att någon har en subjektiv uppfattning är inte intressant, faktiskt. Frågan är hur något en uppfattning kan vara objektiv. Allt Andreas argumenterat för i frågan om ateisten är omoralisk är bara att så är fallet om man bortser från intersubjektivt vedertagna värderingar och fokuserar på obskyra myters inverkan på folks önskningar. Och jag har verkligen inte velat säga något annat. Det är teisten Andreas som tror att ateister faktiskt inte mördar mer än troende och utifrån hans trosföreställning kan man väl inte klaga på mina argument på något annat sätt än han gjort. Det vill säga påpeka att ateister enligt teisten har vissa omoraliska drag. Detta påpekade han utan att ta hänsyn till att jag med moralisk inte menade mer än den vardagsspråkliga innebörden att inte stjäla, mörda och misshandla och så vidare. Hade jag med moralisk menat att ateister och teister har exakt samma moraliska uppfattningar hade mitt inlägg såklart sett annorlunda ut, men nu menade jag alltså inte så. Nu råkar det dock faktiskt vara så att många teister tror att ateism leder till en omoral i den vardagsspråkliga bemärkelsen, jag har stött på många som haft denna uppfattning och det var som sagt främst emot dessa jag argumenterade i inlägget om ateism och moralisk grund och inte sådana som Andreas. Diskussionen med Andreas angående huruvida ateister är moraliska eller inte slutar sålunda här.

I en objektiv bemärkelse är ingen moralisk, god eller rättrådig. Ur det perspektivet är vi alla lika värdelösa. I enlighet med en värdesubjektivistisk hypotes är inte att vara moralisk en egenskap hos tingen, därför är det definitionsmässigt inkorrekt för en värdesubjektivist att dividera vad som krävs för att någon ska ha den egenskapen. På sin höjd skulle man kunna säga att en varelse är moralisk eftersom att den har en moral, men det har varit tydligt i inläggen att moralisk i det här sammanhanget bör förstås som god eller rättsinnad. I den bemärkelsen, rent objektivt, kan jag enbart som värdesubjektivist påpeka att alla varelser oavsett beteenden är lika omoraliska och inte lika moraliska, däremot kan jag i en subjektiv bemärkelse säga att en ateist är lika moralisk som en teist eftersom att det utifrån de olika subjektens perspektiv sett inte föreligger någon större oenighet. Det är inte motsägelsefullt så länge man håller reda på begreppen. Vem som är moralisk eller inte i bemärkelsen god beror helt på ur vems synvinkel man ser saken för värdesubjektivisten och eftersom jag har sagt att ateisten är lika moralisk som teisten och vice versa har jag alltså inte menat annat än att det utifrån teistens perspektiv inte finns särskilt mycket omoral hos ateisten. Jag antar och har hela tiden antagit att troende prioriterar de mer basala instinktiva värderingarna än de mer religionsspecifika. Man vill hellre stoppa en mördare än en tonåring som haft sex innan äktenskapet och så vidare. Nu lämnar jag frågan om huruvida ateisten är lika moralisk som teisten därhän och går istället vidare med att bemöta Andreas argument emot värdesubjektivismen.

Min poäng är att sexmördaren kan kalla sig moralisk om han agerar utifrån sin egen moraluppfattning. Något annat, som avgör huruvida han är moralisk eller inte, finns inte. Någon kan givetvis anse att hans moraluppfattning är inkorrekt, men det är (givet att värdesubjektivismen är sann) likställt med att föredra vaniljglass framför choklad.

Det är korrekt att subjektivisten anser att det inte existerar någon objektiv måttstock, att det i grund och botten bara finns olika preferenser och trosföreställningar om vad som bäst leder fram till dessa preferenser. Vi människor prioriterar sedan preferenser olika mycket. Även om våra preferenser liknar våra andra preferenser i så måtto att de inte representerar någon fakta i naturen om vad som borde föredras framför annat, och att man i den bemärkelsen till exempel kan jämföra böjelsen att äta vaniljglass med böjelsen att stoppa mördare, innebär inte det att vi bryr oss lika mycket om till exempel vaniljglass som våra medmänniskors väl. Det finns ingen anledning att oroa sig över seriositeten i en värdesubjektivists ändamål bara på grund av insikten att de är subjektiva. Frågan man bör ställa sig är varför objektiva värden, med eller utan Gud, gör moralen mer intressant. Vad förändrar det om det är objektivt sant att man inte bör döda människor mer än att jag kan peka på en mördare och säga: ”Det där fysiska skeendet du orsakade, det är i någon metafysisk okänd bemärkelse markerat med ett minus hos tinget i sig.” Helt uppenbart skulle detta inte få mördaren att sluta, precis som det inte skulle motivera oss att förtära exkrementer oavsett om någon kom fram och undervisade oss om att exkrementer bär ett objektivt positivt smakvärde. Nej, objektiva värden, oavsett om de finns eller inte, verkar inte ha någon betydelse.

För en troende handlar förvisso värdeobjektivism sällan de facto om värdeobjektivism utan snarare om gudomlig subjektivism, det vill säga man gör moralen avhängig Gud som subjekt, man låter Gud vara subjektet vars uppfattningar man blint rättar sig efter. Att Gud har massor med makt att döma alla människor och utomjordingar utefter sitt eget regelverk gör inte detta regelverk objektivt. Bara för att en lag är allmängiltig är den inte objektiv. Hypotetiskt, även om ingen troende skulle gå med på att det är möjligt, skulle man kunna byta ut Gud mot till exempel satan och göra dennes lag allmängiltig istället. Det betyder ingenting rent objektivt mer än att någon har massor med makt och gör vad han vill med alla andra subjekt enligt de egna uppfattningarna. Detta är viktigt eftersom Andreas är troende och talar om objektiva moralregler. Självklart kan det vara relevant för att känna till vilken lag alla blir dömda efter, och sålunda försöka undvika straff. Men det att jag upptäcker att det sitter en omnipotent domare i himlen (för att uttrycka mig lite satiriskt) får mig ju inte plötsligt att hålla med denna domare. För det krävs något annat, nämligen att det han tycker stämmer överens med mina, läs och häpna, egna moraliska preferenser.

Ja, men frågan var inte huruvida man kan ha uppfattningar om vilka beteenden som är oacceptabla eller inte. Frågan var på vilka grunder man straffar en brottsling, givet att det inte finns något objektivt moraliskt fel i dennes handlingar. Varför ska han straffas, men inte jag?

Därför att vi vill det. Det finns ingenting objektivt korrekt i huruvida Sverige vinner fotbolls-VM eller inte. Men jag ser inte dig vandra omkring på läktaren och fråga varför vi vill att Sverige ska vinna framför andra lag när det inte finns ett objektivt svar på frågan. Och vad är det för fel att bestraffa någon på basis av vår egen vilja om andras väl? Jag ser inte varför jag är mer berättigad att straffa bara därför 1. att Gud tycker det och 2. att det är objektivt sant att så bör ske. Allt man gör är att hänvisa till en annans vilja än den egna, Gud eller någon form av subjektslös vilja. Och liksom du frågar mig kan ju jag fråga Gud eller, om vi utgår från en sekulär värdeobjektivism, värderingarna i universum om varför en mördare bör straffas framför någon annan. Vad kan svaret bli annat än ”jag vill och befaller det” eller ”därför att det råkar bara se ut så”. I vilket fall som helst blir det inte mindre godtyckligt.