Logografen

Missförstånden rörande Sturmark och Johansson

2007-10-06T11:44:00.000+02:00

Christer Sturmark och Morgan Johansson skrev en debattartikel i SvD den 4 oktober i vilken de berättade om en rapport som presenterades i Europarådet om farorna med kreationism. Över hälften av förenta staternas befolkning anser att Intelligent Design ska läras ut i skolorna som ett alternativ till evolutionsteorin och 38 % anser att evolutionsteorin ska utgå ur undervisningen. Den här artikeln har sedan diskuterats i kommentarerna till artikeln på SvD och i bloggar. Anders Björnsson har även författat ett förvirrat svar som nu publicerats i SvD. Många har varit av uppfattningen att Sturmark och Johansson försöker förbjuda kreationister från att ha sina åsikter, att de försöker förlöjliga kristna, försöker skapa en hotbild som inte existerar och att de hyser en misstro gentemot vetenskapens förmåga att försvara sig själv. Alla dessa invändningar är missvisande och felaktiga.

Sturmark och Johansson, tillsammans med alla andra motståndare av kreationismen som rörelse vill inte förbjuda människor att tro att kreationismen är sann och att evolutionen är falsk. Alla har rätten att tro vad de vill, oavsett om deras tro är koherent med verkligheten eller inte och detta skriver Humanisterna och alla dess medlemmar under på. Vad artikelförfattarna och deras sympatisörer påpekar är dock att kreationismen under inga omständigheter får ingå i undervisningen som ett alternativ till evolutionsteorin. Detta då skolans ansvar är att undervisa barn om vetenskapliga teorier och inte religiösa mytologier och att Intelligent Design hör till den senare kategorin råder det ingen vetenskaplig tvekan om. Huruvida Sturmark och Johansson har rätt eller fel i frågan om Intelligent Design är en trovärdig vetenskaplig hypotes eller inte – vilket jag förövrigt bör understryka att den inte är – kan vi egentligen lämna därhän. Vad som är relevant i undersökningen om anklagelsen emot Sturmark och Johansson att de skulle vilja förbjuda folk från att vara kreationister är bara det faktum att allt Sturmark och Johansson sagt är att om Intelligent Design inte är en vetenskaplig teori bör den inte undervisas som en sådan i skolorna, precis som vi inte bör undervisa den nationalsocialistiska konspirationsteorin om att förintelsen aldrig ägt rum som ett seriöst alternativ till motsatsen. Huruvida man ska förbjuda människor från att vara kreationister eller förnekare av förintelsen eller inte är en helt annan fråga som Sturmark och Johansson inte tar upp i sin artikel.

Försöker de då förlöjliga kristna? Nej, den anklagelsen bygger på missförståndet att kreationism inte utgör något hot emot den människans vetenskapliga förståelse av världen. Man antar att Sturmark och Johansson i sin artikel enbart försöker proklamera alla kristna som varandes vad gemene man i vårt land som tur är uppfattar som galningar. Men de statistiska undersökningarna talar för sig själva. Människor är allmänt okunniga om evolutionen och sålunda är det inte svårt att få folk att tro illa om den. Gemene man kan helt enkelt inte försvara teorin och när de hör vad som för dem låter som vettiga invändningar, men som vilken biolog som helst kan identifiera som missförstånd, och finner sig själva inkapabla att säga något emot dessa invändningar följer det helt naturligt att de också börjar ifrågasätta teorin. Krafter med målet att undanröja det största belägget i världshistorien för att den kristna mytologin så som den bokstavligt förkunnas i Bibeln är fel sprider sig liksom en löpeld över världen och förvirrar gemene man, utnyttjar hennes okunskap för att lättare kunna missionera ut sin religion. Det krävs i sanning ett aktivt motstånd för att bevara den upplysning vi kämpat för så länge. Det är en sak att tända en låga, en annan att hålla den brinnande.

Detta för oss vidare till den sista invändningen jag identifierade i inledningen, att Sturmark och Johansson inte tror att vetenskapen kan försvara sig själv. Den vetenskapliga metoden är inte något väsen och det är enbart genom människorna som anammar den som den kan försvaras. Detta kan alla som förstått den göra och när vi ser den pågående intellektuella regredieringen i världen förstår man också att det bör göras. Kanhända menar människorna som kommit med denna invändning att Intelligent Design är något vetenskapen kommer att selektera bort själv om den är felaktig och att det inte behövs några politiska utspel emot trosföreställningen i fråga. Intelligent Design har dock redan selekterats bort av vetenskapen. Kampen står inte mellan evolution och kreationism. Den kampen vann evolutionen redan på 1800-talet. Vetenskapen har ingen kamp att utkämpa, enbart människor måna om att denna seger inte skall glömmas bort har en kamp att utkämpa och denna kamp kan och bör alla som förstår evolutionen och den vetenskapliga metoden ställa sig bakom. En viktig instans i denna kamp är utbildningsväsendet som ska se till att folket inte förs bakom ljuset och därmed har en rapport presenterats för att se till att detta väsendet genomför den uppgiften, svårare än så är det inte och mer än så säger inte Sturmark och Johansson.

Refusering och censur på basis av religiöst tryck

2007-08-25T10:24:00.000+02:00

Att konst, litteratur och musik med mera genom mänsklighetens blodiga historia samt i vissa diktaturer av idag censureras och refuseras på grund av att innehållet kritiserar och/eller hånar den rådande maktens ikoner är inget nytt. I länder där upplysningen tillåtits gro har man dock konstruerat något som kallas friheter och rättigheter vilket är till för att skydda medborgarna från att till exempel tvingas till tystnad. Detta är inte heller något nytt. I alla fall inte om man är uppvuxen i ett någorlunda upplyst samhälle. Ändå verkar yttrandefriheten ganska oviktig i mångas ögon, som något man gärna offrar för att till exempel inte riskera att göra någon ledsen. Det vill säga, man tystar en människas rätt att hävda sig för att tillstå en annan mans vilja att inte se och höra denna människas röst. När sådant sker blir jag ganska ledsen. Det är nämligen så att jag älskar yttrandefriheten och övriga friheter i vårat samhälle som om vore det en familjemedlem. Sålunda är det givetvis djupt kränkande gentemot mig och alla andra som älskar sina rättigheter och friheter att till exempel inte låta Lars Vilks ställa ut sin tavla.

Känns det argumentet igen? Det är nämligen många muslimer som använt sig av ett snarlikt argument för att censurera media och konstgallerier i Sverige. Samma argument förekom även när Muhammedkarikatyrerna i Danmark publicerades. Man ansåg och anser att man inte ska rita, måla och – antar jag – skriva om Muhammed i en pinsam eller förlöjligande dager då detta enligt muslimer (inte alla muslimer, utan bara de som är emot just publikationer av ovan nämnda sort) kränker dessa eftersom de älskar Muhammed lika mycket, om inte mer, som sin egen familj. Gör någon det vore det såklart väldigt tråkigt att se bilder på Muhammed där vad som påstås vara Muhammed är korsad med en hund eller något annat underligt. Att förhindra till exempel Vilks bild eller att vara väldigt arg på Vilks är sålunda, anser man, inte konstigare än att jag skulle vilja förhindra nidbilder på min familj och även vara väldigt arg på upphovsmannen bakom dessa.

Detta är dock en i det närmaste barock jämförelse. Den största anledningen till att det är orimligt att publicera nidbilder och karikatyrer över en privatperson som lever eller en folkgrupp som existerar just nu är att dessa människor finns till för att ta skada av det. Det är på grund av att denna person eller folkgrupp tar skada som jag sedan blir arg och – kanske – skulle vilja förhindra det från att ske. Men jag vill givetvis inte att man ska undvika publikationer bara på basis av denna andrahandsilska, skulle vi sätta något sådant i system vore det inte mycket som skulle få publiceras. Och i fallet Muhammed är den sortens upprördhet allt som existerar då Muhammed inte lever längre och eftersom att han är mer en myt än en historisk reell person. Detta i likhet med många mytologiska figurer, till exempel Jesus.

Detta innebär att man heller inte kan jämföra Muhammedkarikatyrer med nidbilder av Judar som florerar i nazistiska kretsar och var väldigt populära på trettiotalet. Judar är nämligen ett reellt folk som kan ta reell skada av akten. Att rita en karikatyr av en jude i allmänhet och att rita en förlöjligande bild av en specifik offentlig jude – till exempel Ariel Sharon – är två helt olika saker. Det ena är mindre okej emedan det andra inte är något vi ens höjer på ögonbrynen för. Och Sharon är till och med mer verklig än Muhammed. Detsamma gäller givetvis i alla fall. Nidbild av amerikaner – till exempel som tjockisar på McDonalds – är lågt, även om det är roligt. Nidbild av George Bush – till exempel som en schimpans – är helt okej. Och på samma sätt: förlöjligande av araber – till exempel indikera att de är krigshetsande tokar – är fördomsfullt och taskigt emedan en bild av Muhammed som hund eller dylikt är att jämföra med Bush som apa. Sedan att komma och säga saker som att ”den som säger något elakt om Bush säger något elakt mot mig” låter mest bara som en replik hämtad ur Gudfadern.

Man kan inte ha patent på en offentlig person. När Bush bestämde sig för att bli president över USA gjorde han sig offentlig, det vill säga tillhörande allmänhetens intresse och sålunda underställd allmänhetens rätt att orda om honom samt måla av honom hur de vill. Muhammed måste sägas ha gjort detsamma när han bestämde sig för att grunda Islam. Han blev offentlig och i vårt samhälle innebär det att alla – sympatisörer såväl som antagonister – har rätt att tala om honom, skriva om honom och måla av honom hur vi vill. Detta är inget nytt utan en mycket elementär förståelse av yttrandefriheten. Vad innebär då detta i ett land där en stor grupp människor saknar förståelse för detta enkla resonemang eller i alla fall inte bryr sig om det? Det förstår vi om vi betraktar vad som faktiskt hände i Europa och framför allt Sverige när Muhammedkarikatyrerna började göra uppståndelse.

Jo, många gick fundamentalisternas ärenden och censurerade och refuserade. Antingen i rädsla för våldsamheter eller för att de sett något logiskt i deras kärleksargument. Och som jag inledningsvis sade gör det mig mycket ledsen, faktiskt mycket mer ledsen än när en teokrati censurerar sina medborgare. Det betyder att vi har tagit steg tillbaka, att vi anpassar oss efter orimliga omständigheter, inte helt olikt en misshandlad kvinnas anpassning efter sin sjuka tillvaro. Så fort människor börjar begära absurda saker måste man stå på sig. Annars riskerar man att hamna i en mycket obehaglig nedåtgående spiral. Om någon hotar ökar anledningarna att publicera ett konstverk snarare än att de minskar. Tänk om man på Louvren skulle tänka som man gjort på många platser i Sverige. Museum, konstgallerier eller andra platser för allmänheten med värdefullt material riskerar alltid våldsamheter, då främst i form av tjuvar. Har detta lett till att man plockat ner Mona Lisa? Har det lett till att man måste beställa smycken på internet? Nej, det har lett till ökad säkerhet. Varför kan det inte leda till samma sak med avseende på religionskritisk konst? Är det för att religionen har en särställning? Jag lämnar frågan öppen.

Etiska råd

2007-06-28T20:33:00.001+02:00

Jag läste en mycket intressant artikel i DN om hur forskaren Craig Venter nu är på gång att skapa den första konstgjorda organismen. Förutom att det är fascinerande och intressant som sådant är det också en teknik som kan komma att användas till mycket gott. Att skräddarsy bakterier, vilket är vad Venter håller på med, är som att bygga nanorobotar som kan arbeta i vår tjänst. Det är sedan också sant att man även kan använda sådan teknik till att skapa otrevliga vapen inriktade på specifika folkgrupper och därom kan jag tänka mig att ett etiskt "problem" kan finnas. Men när de senare i artikeln omnämner eventuella etiska problem förfasas jag.

- Vi stoppade vårt arbete på nittiotalet och tillsatte ett etiskt råd med företrädare från alla stora religioner.

Jag antar att jag inte behöver nämna vad det är för något jag upprörs över i detta citat. Det finns många anledningar till att uppröras över en sådan här sak men innan jag nämner några av dessa vill jag dock poängtera att detta inte är något obskyrt och ovanligt. Det tycks snarare vara en standard när man bildar etiska råd att det ska sitta med en massa religiösa företrädare i dem. Det är alltså inte så att det etiska rådet råkar ha religiösa medlemmar som i egenskap av annat än att vara religiösa har som uppgift att betänka eventuella etiska bekymmer. De sitter i rådet eftersom att de är religiösa. Jag antar att de är pålästa om ämnet de ska diskutera och jag antar även att de till och med har någon form av grundläggande kunskap om vetenskap, även om jag är någorlunda mer skeptisk därom. Problemet med detta är sålunda, såvitt jag vet, inte att det saknas kunskaper. Problemet är att religiösa människor, som bygger sin verklighetsuppfattning på blind tro och sålunda fattar sina etiska beslut på basis av oberättigade trosföreställningar eller rättare sagt på oförnuft, får makt att påverka mänsklighetens utveckling och vetenskapens framfart. Exempel på tokiga etiska beslut som företrädare från våra största religioner tenderar att fatta är att något är fel "eftersom att livet är heligt" eller "eftersom att vi inte bör leka Gud". Jag tänker inte använda detta inlägg till att förklara varför dessa anledningar är dåliga, jag nöjer mig med att citera James Watson: "'If scientists don't play God, who else is going to?"

Representanter från olika religioner har absolut ingen trovärdighet i ett etiskt råd. Det är väldigt skrämmande att religioner, via sina företrädare, fortfarande har världslig makt, inte bara över politiken som vi kan se i länder som Polen, Iran och USA med flera, utan även över vetenskapen. Man undrar vad det är för något folk tror att präster, imamer och så vidare känner till som gör dem mer pålitliga i frågor om etik än vetenskapsmännen själva eller till exempel filosofer som ägnat hela sina liv åt att forska om etik och moral. Kan det vara så enkelt att människor helt enkelt generation efter generation drar med sig attityden att prästen vet bäst? En attityd som slagits in i den av religionen fångade mänskligheten genom att indoktrinera den med myten att präster står i kontakt med Gud och sålunda är i stånd att förmedla dennes vilja. En vilja som förövrigt ofta varit Kyrkans vilja. Var attityden än kommer ifrån är det idag en skam att den okritiserad tillåts bromsa vetenskapen.

Ytterligare ett par kontraargument

2007-06-22T18:10:00.000+02:00

Nu har Andreas kontrat mitt svar till honom på sin blogg. Jag tänker här bemöta hans nya inlägg och även resonera ytterligare om värdesubjektivismen. Andreas börjar med att påpeka att han inte avsett mer än att förklara teisternas ståndpunkt, sann eller falsk. Det må vara sant, allt Andreas sagt är att teister anklagar ateister, inte för att sakna värderingar i allmänhet utan att de saknar de rätta, det vill säga kristna, värderingar. Värderingar att inte dräpa, stjäla, ljuga och inte på andra sätt skada eller begränsa andra människors rättigheter, som ateister de facto delar med teister i gemen är tydligen ganska oviktigt. Ateismen är omoralisk främst eftersom att man inte får för sig att leva i celibat innan man genomför en medeltida religiös ceremoni, eller eftersom man anser att kvinnan har makt över sin kropp och vilka barn hon vill föda eller inte föda, eller eftersom att man som ateist inte anser att homosexuella är syndare med mera. För min del verkar det dock fortfarande som om teisten och ateisten är överens om de mest grundläggande moraliska uppfattningarna, som man bland annat kan läsa om bland de tio budorden, men visst, trots det har såklart Andreas rätt i att ateisten och teisten moraliskt går isär på vissa punkter. Låt oss gå med på det, även om man kan argumentera för att oenigheten bara berör instrumentella värden och inte finala dito. Ett finalt värde kan till exempel vara lycka, och om man tror att det finns en Gud som delar ut evig lycka till människor efter deras död utifall de under livet varit trogen religionen kan man såklart argumentera för kristna värden av samma anledning som ateisten argumenterar för sekulära värden. Den aspekten tänker jag dock lämna därhän.

Logografen skriver att ateister minsann är lika moraliska som troende därför att en ateist tycker likadant om mord, stöld och lögn som en troende. Att tolka detta som att ateister påstås vara moraliska därför att de delar vissa moraliska uppfattningar med en troende är inte alls långsökt. Men om det är åsikten om dessa saker som gör ateisten och värdesubjektivisten moralisk, samtidigt som värdesubjektivismen innebär att vad som är moraliskt endast ligger i betraktarens öga, då uppstår en motsägelse. Om värdesubjektivismen är sann, då finns det ingen objektiv måttstock att jämföra med och således kan inte värdesubjektivisten sägas vara moralisk på basis av att denne ger uttryck för vissa moralrelaterade åsikter.

Jag har aldrig sagt att ateisten är moralisk eftersom att hon delar vissa moraliska uppfattningar med teisten. Vad jag menat är att ateister är moraliska i meningen att de i gemen inte åsamkar andra människor skada eller begränsar deras friheter och rättigheter. Förutsatt att vi har uppfattningen att det är fel, objektivt eller subjektivt, handlar ateisten helt enkelt inte fel. Alla människor, oavsett religion, tenderar sedan att ha den moraliska uppfattningen. Detta beror på att människan rent evolutionärt som flockdjur har gagnats av att hysa sådana preferenser gentemot sin nästa, preferenser hon sedan nedtecknat i diverse religiösa skrifter. När jag från början ställde frågan om ateister är omoraliska utgick jag sålunda från en vedertagen intersubjektiv moralisk uppfattning. Om vi nu istället inte utgår ifrån den uppfattningen utan istället fokuserar på troendes mer religiöst betingade värden, ja, i så fall får vi ett annat utfall och ateisten kan rationellt kallas omoraliska. Precis som en champagneflaskas kork såklart rationellt kan kallas livsfarlig om vi ser den ur myggans perspektiv när den flyger ovanför en skakad flaska med champagne. Men om vi inte ser det ur någons perspektiv kan korken inte vara farlig överhuvudtaget eftersom adjektivet är subjektivt, det vill säga beskriver hur något är för någon. På samma sätt är det givetvis med normativa begrepp. Något är inte bara bra eller rätt, punkt. Det är absurt. Men för all del, det är objektivt sant att ateisten är någorlunda omoralisk enligt den troendes uppfattningar. Men att det är objektivt sant att någon har en subjektiv uppfattning är inte intressant, faktiskt. Frågan är hur något en uppfattning kan vara objektiv. Allt Andreas argumenterat för i frågan om ateisten är omoralisk är bara att så är fallet om man bortser från intersubjektivt vedertagna värderingar och fokuserar på obskyra myters inverkan på folks önskningar. Och jag har verkligen inte velat säga något annat. Det är teisten Andreas som tror att ateister faktiskt inte mördar mer än troende och utifrån hans trosföreställning kan man väl inte klaga på mina argument på något annat sätt än han gjort. Det vill säga påpeka att ateister enligt teisten har vissa omoraliska drag. Detta påpekade han utan att ta hänsyn till att jag med moralisk inte menade mer än den vardagsspråkliga innebörden att inte stjäla, mörda och misshandla och så vidare. Hade jag med moralisk menat att ateister och teister har exakt samma moraliska uppfattningar hade mitt inlägg såklart sett annorlunda ut, men nu menade jag alltså inte så. Nu råkar det dock faktiskt vara så att många teister tror att ateism leder till en omoral i den vardagsspråkliga bemärkelsen, jag har stött på många som haft denna uppfattning och det var som sagt främst emot dessa jag argumenterade i inlägget om ateism och moralisk grund och inte sådana som Andreas. Diskussionen med Andreas angående huruvida ateister är moraliska eller inte slutar sålunda här.

I en objektiv bemärkelse är ingen moralisk, god eller rättrådig. Ur det perspektivet är vi alla lika värdelösa. I enlighet med en värdesubjektivistisk hypotes är inte att vara moralisk en egenskap hos tingen, därför är det definitionsmässigt inkorrekt för en värdesubjektivist att dividera vad som krävs för att någon ska ha den egenskapen. På sin höjd skulle man kunna säga att en varelse är moralisk eftersom att den har en moral, men det har varit tydligt i inläggen att moralisk i det här sammanhanget bör förstås som god eller rättsinnad. I den bemärkelsen, rent objektivt, kan jag enbart som värdesubjektivist påpeka att alla varelser oavsett beteenden är lika omoraliska och inte lika moraliska, däremot kan jag i en subjektiv bemärkelse säga att en ateist är lika moralisk som en teist eftersom att det utifrån de olika subjektens perspektiv sett inte föreligger någon större oenighet. Det är inte motsägelsefullt så länge man håller reda på begreppen. Vem som är moralisk eller inte i bemärkelsen god beror helt på ur vems synvinkel man ser saken för värdesubjektivisten och eftersom jag har sagt att ateisten är lika moralisk som teisten och vice versa har jag alltså inte menat annat än att det utifrån teistens perspektiv inte finns särskilt mycket omoral hos ateisten. Jag antar och har hela tiden antagit att troende prioriterar de mer basala instinktiva värderingarna än de mer religionsspecifika. Man vill hellre stoppa en mördare än en tonåring som haft sex innan äktenskapet och så vidare. Nu lämnar jag frågan om huruvida ateisten är lika moralisk som teisten därhän och går istället vidare med att bemöta Andreas argument emot värdesubjektivismen.

Min poäng är att sexmördaren kan kalla sig moralisk om han agerar utifrån sin egen moraluppfattning. Något annat, som avgör huruvida han är moralisk eller inte, finns inte. Någon kan givetvis anse att hans moraluppfattning är inkorrekt, men det är (givet att värdesubjektivismen är sann) likställt med att föredra vaniljglass framför choklad.

Det är korrekt att subjektivisten anser att det inte existerar någon objektiv måttstock, att det i grund och botten bara finns olika preferenser och trosföreställningar om vad som bäst leder fram till dessa preferenser. Vi människor prioriterar sedan preferenser olika mycket. Även om våra preferenser liknar våra andra preferenser i så måtto att de inte representerar någon fakta i naturen om vad som borde föredras framför annat, och att man i den bemärkelsen till exempel kan jämföra böjelsen att äta vaniljglass med böjelsen att stoppa mördare, innebär inte det att vi bryr oss lika mycket om till exempel vaniljglass som våra medmänniskors väl. Det finns ingen anledning att oroa sig över seriositeten i en värdesubjektivists ändamål bara på grund av insikten att de är subjektiva. Frågan man bör ställa sig är varför objektiva värden, med eller utan Gud, gör moralen mer intressant. Vad förändrar det om det är objektivt sant att man inte bör döda människor mer än att jag kan peka på en mördare och säga: ”Det där fysiska skeendet du orsakade, det är i någon metafysisk okänd bemärkelse markerat med ett minus hos tinget i sig.” Helt uppenbart skulle detta inte få mördaren att sluta, precis som det inte skulle motivera oss att förtära exkrementer oavsett om någon kom fram och undervisade oss om att exkrementer bär ett objektivt positivt smakvärde. Nej, objektiva värden, oavsett om de finns eller inte, verkar inte ha någon betydelse.

För en troende handlar förvisso värdeobjektivism sällan de facto om värdeobjektivism utan snarare om gudomlig subjektivism, det vill säga man gör moralen avhängig Gud som subjekt, man låter Gud vara subjektet vars uppfattningar man blint rättar sig efter. Att Gud har massor med makt att döma alla människor och utomjordingar utefter sitt eget regelverk gör inte detta regelverk objektivt. Bara för att en lag är allmängiltig är den inte objektiv. Hypotetiskt, även om ingen troende skulle gå med på att det är möjligt, skulle man kunna byta ut Gud mot till exempel satan och göra dennes lag allmängiltig istället. Det betyder ingenting rent objektivt mer än att någon har massor med makt och gör vad han vill med alla andra subjekt enligt de egna uppfattningarna. Detta är viktigt eftersom Andreas är troende och talar om objektiva moralregler. Självklart kan det vara relevant för att känna till vilken lag alla blir dömda efter, och sålunda försöka undvika straff. Men det att jag upptäcker att det sitter en omnipotent domare i himlen (för att uttrycka mig lite satiriskt) får mig ju inte plötsligt att hålla med denna domare. För det krävs något annat, nämligen att det han tycker stämmer överens med mina, läs och häpna, egna moraliska preferenser.

Ja, men frågan var inte huruvida man kan ha uppfattningar om vilka beteenden som är oacceptabla eller inte. Frågan var på vilka grunder man straffar en brottsling, givet att det inte finns något objektivt moraliskt fel i dennes handlingar. Varför ska han straffas, men inte jag?

Därför att vi vill det. Det finns ingenting objektivt korrekt i huruvida Sverige vinner fotbolls-VM eller inte. Men jag ser inte dig vandra omkring på läktaren och fråga varför vi vill att Sverige ska vinna framför andra lag när det inte finns ett objektivt svar på frågan. Och vad är det för fel att bestraffa någon på basis av vår egen vilja om andras väl? Jag ser inte varför jag är mer berättigad att straffa bara därför 1. att Gud tycker det och 2. att det är objektivt sant att så bör ske. Allt man gör är att hänvisa till en annans vilja än den egna, Gud eller någon form av subjektslös vilja. Och liksom du frågar mig kan ju jag fråga Gud eller, om vi utgår från en sekulär värdeobjektivism, värderingarna i universum om varför en mördare bör straffas framför någon annan. Vad kan svaret bli annat än ”jag vill och befaller det” eller ”därför att det råkar bara se ut så”. I vilket fall som helst blir det inte mindre godtyckligt.

Ett par kontraargument

2007-06-19T01:30:00.000+02:00

Kanske är det för att alla brillianta människor är självupptagna som jag tämligen frekvent tar tid i anspråk åt att söka efter min egen blogg på internet för att se utifall någon onämnt den utan min vetskap, ungefär som jag också från och till söker mitt eget namn. Hur det än är med den saken var det tur att jag gjorde det denna afton då jag till min förtjusning upptäckte att någon hade motiverats till ett anförande på basis av min nedanstående korta text om ateismen som en amoralismens högborg och syndens ideologi. Det var den självutnämnda apologeten Andreas på bloggen My Enemy som till min intellektuella hungers stora sorg bestämde sig för att bemöta mina argument. Och på ett ganska raffinerat och uppbyggligt vis därtill. Jag kan redan efter detta ringa antal rader förtälja att argumenten som anförts emot mina är inkorrekta och sålunda behöver ingen av mina sympatisörer känna oro. Detta är snarare något jag, och detta antar jag är ömsesidigt mig och min antagonist emellan, finner högst eggande i bemötandet av hans argument. Det vore nämligen givetvis orätt av mig att inte bemöta Andreas argument med samma värdighet som han bemötte mina i sitt framförande.

Andreas försöker inledningsvis förklara att jag redogjort argumentet för ateister på ett för teisten missvisande sätt. Jag nämnde att teister tenderar att undra varför ateister ska handla efter en moralisk praxis om de inte är av trosföreställningen att det finns en objektiv sådan grundad i Gud. Enligt Andreas bör det istället stå att teister ifrågasätter ateistens skäl att bry sig om den korrekta moraliska praxisen, det vill säga den objektiva och Gudsgrundade moralen. Han antar alltså redan från början, utan att ha argumenterat för saken, att det existerar en korrekt, till skillnad från inkorrekt, moral i naturen – eller vad Andreas hade kallat skapelsen – som sådan och inte som blott en intersubjektiv konvention. Jag ser inte att detta kan betyda annat än att moralen som teisterna oroar sig för att ateisterna missar främst är Bibelns mer specifika bud om att lyda och dyrka den gudomliga despoten i himlen och andra absurda fantasier i stil med att föräktenskaplig kopulation är fel med mera. Som en underhållande parantes innan jag går vidare bör jag nämna det motsägelsefulla i att å ena sidan argumentera emot abort och preventivmedel eftersom man förhindrar framtida liv och å andra sidan vara för att som fertil man i samvaro med en fertil kvinna frivilligt välja bort flera månader, kanske till och med år, av sexuellt umgänge som lika sannolikt de facto hade orsakat graviditet och därmed nytt liv. Nåväl, om vi accepterar att teister menar detta med att ateister inte är moraliska istället för att de förväntar sig att ateister per automatik blir tjuvar, mördare och våldtäktsmän har de antagligen rätt; ateister kommer förmodligen inte acceptera många av de regler och lagar Kristendomen gör gällande är skrivna av Gud. Teister i likhet med Andreas måste dels argumentera för varför kristendomens regler är korrekta, och därmed även argumentera för Gud och att Gud är den kristna Guden och varför, om de lyckas med att övertyga oss om dessa saker, vi andra bör följa dessa lagar. I övrigt tycks inte den reviderade formuleringen påverka särskilt mycket av mina poänger. Andreas har dock andra argument emot mina poänger och jag tänker nedan bemöta några av dem, då främst de emot värdesubjektivismen.

Huruvida ateister är moraliska eller inte beror på två saker: (1) Hur dessa människor lever sina liv och (2) vad man menar med “moralisk”. Om man anammar värdesubjektivism och håller för sant att vad som är moraliskt endast definieras av individen, vad menas då med att “anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk”? Vad är det då ateister inte inte är (notera dubbelnegationen)?

Detta bygger tyvärr på ett missförstånd som är vanligt, och det är beklagligt Andreas nämner det då jag i texten Andreas argumenterar emot tydligt understryker varför det är ett missförstånd. Att vara värdesubjektivist innebär inte att man inte är moralisk, vilket är vad ateisten alltså inte inte är utifall utsagan om att ateister inte är moraliska är falsk. Att vara värdesubjektivist innebär att man tror att det inte finns några korrekta eller inkorrekta tillstånd i tinget i sig, utan att sådant enbart bestäms av subjekten, det vill säga: en värdesubjektivists trosföreställning om moral är att den i grund och botten svarar för subjekts attityder gentemot vissa fysikaliska tillstånd, som i sig själva dock enbart skiljer sig åt med avseende på deras fysiska egenskaper i stil med form, massa och reflekterande våglängder. Ur denna uppfattning följer det inte på något sätt att man är likgiltig inför vilka fysikaliska tillstånd som råder, i så fall skulle hypotesen gå ut på att det inte existerar några moraliska uppfattningar. Det går emellertid inte hypotesen ut på utan istället handlar den bara om att dessa uppfattningars natur som varandes emotiva istället för kognitiva.

För värdesubjektivisten innebär utsagan “jag är moralisk” endast följande: jag handlar på det sätt jag anser vara rätt. Utifrån denna definition av moralisk kan en sexmördare vara precis lika moralisk som Moder Teresa, förutsatt att han anser det vara rätt att våldta och mörda. Det krävs ingen större ansträngning för att förstå att ordet “moralisk” i detta perspektiv inte har någon egentlig mening. Alla som handlar efter egen rättsuppfattning är ju moraliska!

Detta är återigen en felaktig analys av den metaetiska disciplinen i fråga. Detta är dock, tråkigt nog, en mycket vanlig missuppfattning. Värdesubjektivismen gör som sagt gällande att det objektivt inte finns någon åtskillnad mellan till exempel ett mord och en räddad person, eller mellan folkmord och välgörenhet. Objektivt, bortom subjekten, är Moder Teresa och mördaren intet mer än meningslösa partiklar på en meningslös resa genom rum och tid. Dessa partiklar och de föremål de utgör kan vi som subjekt sedan tycka om eller illa om, anse vara korrekta eller inkorrekta. En värdesubjektivists subjektiva uppfattning om Moder Teresa kan därmed vara att hon är mer moralisk än en mördare eller att mördare i allmänhet är omoraliska och onda. Det Andreas uppenbarligen ger sken av att mena är sålunda falskt: subjektivister med avseende på moral är inte av den moraliska uppfattningen att det inte råder någon moralisk skillnad på Moder Teresa och en mördare annat än deras fysikaliska karaktär. Allt som egentligen påstås är Moder Teresas värde inte sitter i Moder Teresa som objekt, utan hos betraktaren i vilkens medvetande Moder Teresa kan överensstämma eller inte överensstämma med betraktarens subjektiva mentala bild av hur verkligheten borde vara beskaffad. Sålunda urvattnas inte alls moralbegreppet, det är vitalt när man avser förklara vilken uppfattning man har och vad man har för attityder gentemot världen och människorna i den.

Jag har svårt att se hur man utifrån en värdesubjektivistisk syn kan motivera existensen av rättsväsendet. På vilka grunder straffar vi en brottsling? Denne är ju trots allt bara en individ med en alternativ rättsuppfattning, som faktiskt inte har gjort något fel. För att agera i enlighet med vad man anser vara rätt, det är väl inte fel? Men denne kanske ska straffas för att han har en avvikande åsikt om vad som är rätt?

Än en gång ser vi tecken på missförstånd. Rättsuppfattning innebär definitionsmässigt att man är av uppfattningen att vissa beteenden och handlingar inte är acceptabla. Att anse att det rent objektivt inte existerar några korrekta eller inkorrekta tillstånd i naturen innebär inte att man saknar sådana uppfattningar. Människor har alla möjliga ändamål och väldigt få av dem är moraliska. Ingen skulle säga att det är objektivt sant att jag bör bygga ett hus av betong, om jag vill bygga ett hus av trä kommer ingen teist börja oroa sig för att jag som inte tror på Gud kanske har fel i frågan huruvida mitt hus ska byggas av betong eller inte. Härom förstår alla, även teisten, att det rör sig om en smaksak, en preferens precis som värdesubjektivisten anser är fallet även med moralen. Än mer bisarrt vore det att anta att bara därför att man tror att ändamålet att bygga ett hus i betong är subjektivt så kommer man inte protestera eller försöka stoppa en person som försöker tvinga mig att bygga ett hus i trä, bara därför att det råkar vara dennes subjektiva ändamål. Härom förstår antagligen alla hur absurt det är att gå emellan dessa två och säga: ”Men ni anser ju inte att det finns ett objektivt korrekt sätt att sammanfoga delarna på, ej heller ett objektivt korrekt svar på frågan vilka delar som är rätt eller fel, hur kan ni då försöka övertyga varandra om att göra det på ett sätt framför ett annat?” Alla förstår att det inte spelar någon roll om man tror att det finns ett objektivt sant svar eller inte på frågan om man bör bygga betonghus framför trähus, det räcker med att vi helt enkelt som subjekt har ändamålet att bygga ett betonghus framför ett trähus för att stoppa vemhelst som försöker förverkliga ett kontradiktoriskt ändamål. Man kommer helt enkelt inte få som man vill. Detsamma gäller rättsväsendet och motivationen att stoppa brottslingar, de strider nämligen emot våra mest grundläggande preferenser, nämligen de om våra medmänniskors väl. Och precis som vi klanderfritt kan vilja stoppa folk från att förhindra oss att uppfylla andra av våra grundläggande ändamål, trots att de är subjektiva, kan vi också klanderfritt vilja stoppa kriminella trots att vi är värdesubjektivister.

Adjö Göteborg!

2007-06-09T00:49:00.000+02:00

Om ateistens moraliska grund

2007-06-08T23:27:00.000+02:00

Jag har tidigare skrivit om varför jämförelser mellan ateism och religion är inadekvata och varför ateism inte kan anklagas för vad kommunistiska diktaturer har gjort bara för att dess diktatorer var ateister. Ateister brukar dock ofta skuldbeläggas av en annan anledning än att enstaka galningar kan associeras med dem och det är den anledningen jag avser omintetgöra i den här inlagan. Genom historien har den anledningen till att demonisera ateister varit mer förekommande i jämförelse med den inledningsvis nämnda eftersom att enstaka galningar som varit ateister är en relativt modern företeelse. Den historiskt sett vanligare anledningen till att beskylla ateister och ateism för ondska har varit att ateister genom att frånsäga sig Gud också frånsäger sig moralen då den av religiösa anses grundad i Gud. Ateism leder sålunda till omoraliskt beteende och dekadens, för varför skulle någon för vem moralen inte har någon objektiv grund bry sig om att handla enligt en moralisk praxis? Härom väcks ett stort antal intressanta frågor av dels etisk natur och av dels metaetisk natur: vad motiverar ateisten rent moraliskt till skillnad från teisten och hur kan moralen vara grundad i Gud och vad har det för betydelse för våra val av handlingar?

Innan jag besvarar dessa frågor tänker jag dock redan nu avslöja att anklagelsen att ateister inte är moraliska är falsk. Rent empiriskt vet vi att ateister tvärtom ofta är moraliska i sitt handlande och i sitt tänkande. Jag, som ateist, tycker inte annorlunda om mord, stöld och lögn än en troende och detta är en utsaga som majoriteten av alla ateister skulle skriva under på. Fängelser är inte fyllda med ateister (förutom möjligtvis i Iran och andra teokratier där man hamnar i fängelse just för att man är ateist) utan istället befolkas världens fängelser med både religiösa och ateister. Man vet faktiskt att det sitter fler religiösa i fängelserna än ateister. Detta vill jag dock inte säga beror på att religiösa i allmänget tenderar att vara omoraliska, istället beror detta förmodligen dels på att religiösa är fler till antalet och på att de ofta har lägre utbildning än ateister och sålunda lever i sämre förhållanden med mera. Empiriskt anser jag att vi med tydlighet kan se att ateism inte leder till vad många religiösa påstår. Statistiskt kan vi se att man inte blir mer moralisk om man tror på Gud och att man verkligen inte blir mindre moralisk om man inte tror på Gud.

Vad motiverar då ateisten, om inte Gud? När en ateist säger att det till exempel är fel att döda spädbarn eller något dylikt, vad grundar han eller hon då denna utsaga i? Frågan ställs ofta när man diskuterar moral med religiösa och det är faktiskt en mycket intressant fråga. Mitt svar är dock simpelt om än inte för simpelt: att det är fel att döda spädbarn grundar jag på mina egna aversioner emot det. Allt jag gör är att berätta om mina attityder gentemot ett visst fysikaliskt skeende som rent objektivt inte bär något värde utan helt enkelt bara är ansamling partiklars rörelser genom tid och rum liksom när jag brer en macka. Ja, att mörda är objektivt – bortom mina och andras attityder gentemot företeelsen – är inte mer speciellt än att bre på smör på en bit bröd. Mina attityder är dock fördömande emot företeelsen och sålunda kommer jag inte att realisera den och om jag får chansen ämnar jag stoppa den att bli realiserad av någon annan. I mig själv, sålunda, grundar jag min moral, inte i Gud. Denna uppfattning kallas värdenihilism eller värdesubjektivism. Som synes, och det har jag märkt är av stor vikt att poängtera, betyder inte detta att jag är moraliskt likgiltig – jag kommer som sagt på basis av mina etiska preferenser att föredra vissa tillstånd framför andra. Jag har alltså med andra ord en tydlig uppfattning om rätt och fel. Jag anser bara att dessa uppfattningar är emotiva snarare än, som många tror, kognitiva.

Teisten däremot anser att hans eller hennes moral är grundad i Gud. Något är rätt eftersom det är Guds vilja eller bud och något är fel eftersom det strider emot Guds vilja eller bud. Frågan är varför detta också ska bli mina bud och min vilja. Jag antar att detta kan ske med rädsla för straff (helvetet) och hopp om belöning (himlen). I så fall blir dock människors uppfattningar inte moraliska. Människor som handlar enbart på grund utav reptilhjärnans skräck för repressalier och hopp om salighet har ingen uppfattning om rätt och fel, det finns ingen tro om att de olika tillstånden man ska sträva efter bättre och heller ingen tro om att tillstånden man ska undvika är sämre, den här formen av troende är en amoralisk varelse som bara råkar vara övertygad om att vissa strävanden och vissa undvikanden kommer att leda till skoning, må det handla om strävandet efter kärlek eller hat – så länge det är Guds ord är det lag. Eller skulle det spela roll för den som tror på den kristna helvetesläran? Finns det något den troende inte skulle göra, och detta är viktigt, oavsett Guds ord? Skulle en bokstavstroende låta koka sina egna barn levande om vederbörande mötte Gud, blev övertygad om att det verkligen var Gud, och fick en sådan befallning? Antagligen skulle en sådan sak, förhoppningsvis, ändå kännas bedrövligt och ondskefullt och i så fall kan inte moralen vara grundad i Gud. Det existerar i så fall nämligen moraliska uppfattningar som helt enkelt inte beror på tron på Gud och att det är dennes vilja man bidrar till att uppfylla. Det intressanta är att man inte behöver tro på helvetet för att som troende fundera kring detta; Guds inverkan på de moraliska uppfattningarna. Alla kan tänka sig en hypotetisk värld där den egna moraliska uppfattningen inte stämmer överens med Guds regelverk och därefter känna efter ifall det på allvar hade spelat någon roll. Utifall det verkligen spelar någon roll för uppfattningen om otukt, mord, våldtäkt, övergrepp etcetera om Gud håller med eller inte. Och om du som troende finner att det inte skulle spela någon roll vad skaparen av universum tycker i de frågor du har starka åsikter, hur kan du då på allvar påstå att din moral är grundad i denna skapare? Istället verkar den i grund och botten grundad i intet mer än dina egna preferenser och aversioner.

Myten om den tråkiga materialismen

2007-05-23T00:34:00.000+02:00

Mänskligheten och det världsliga är något som för mig bär ett egenvärde, något jag värderar finalt då det i sig skänker mig den djupaste formen av lycka. Det är hos det världsliga – inom naturlagarnas gränser – min familj finns, det är som en del av vårat kända universum som mina vänner existerar. I vår värld så som vi känner den tack vare vetenskapen inryms nästan en oändlig mängd företeelser att förundras över och fascineras av. Därför finner jag det aningen svårt att greppa hur människor resonerar när de lättvändigt vänder sådant ryggen i ett försök att tala sig varma om det övernaturliga. I diskussioner med religiösa eller nyandliga människor är det inte sällan man tvingas lyssna till hur torftig, tråkig och stängd till sinnet man är på grund av att man bemöter alla påståenden förnuftigt. I denna inlaga kommer jag inte att argumentera emot trosföreställningar om det övernaturliga även om jag självklart tror att sådana trosföreställningar är falska. Istället ämnar jag fokusera på det irrationella med att stödja sin tro på det övernaturliga med hur tråkigt man anser att saker och ting vore om de vore falska. Underhållningsvärde är nämligen sanningen främmande. Att i ett försvar för det övernaturliga hävda att världen är tråkig utan det är lika absurt som att försöka övertyga sig själv om att det inte finns någon svält eller fattigdom genom att argumentera för hur tråkigt det vore om så vore fallet. Med detta sagt vill jag även peka på hur torftig och, faktiskt, stängd till sinnet man är om man använder sig av ovan kritiserade resonemang.

Jag brukar göra gällande för dem som försöker berättiga sin tro på det övernaturliga på basis av underhållningsvärdet i trosföreställningarna att det, förutom att vara irrationellt, också på ett tydligt sätt visar hur de nedvärderar det världsliga och naturliga, vilket härom ska ses i kontrast till det övernaturliga. Denna nedvärdering kanske beror på okunskap om världen. Det mest sannolika, i en värld där majoriteten har gått i skolan, är dock att man helt enkelt sätter ett relativt lågt värde på det världsliga. Låt oss betänka vad det egentligen är för något som dessa människor finner meningslöst, torftigt och tråkigt om det inte också existerar något mer därutöver som till exempel en gud eller något annat odefinierat övernaturligt. Låt oss titta på vad det är som i dessa nyandliga och troende människors ögon är så bara: vi lever i ett universum fyllt med flera hundra miljarder galaxer som alla innehåller svarta hål, nebulosor inuti vilka stjärnor föds. Stjärnor som i ett antal av flera hundra miljarder utgör en enda galax bland miljarder galaxer. Runt dessa stjärnor kretsar klot av stoft som stundom bär potentialen att hysa något så fantastiskt som liv. Liv som i sin tur kan ge upphov till intelligens, civilisationer och något så fascinerande och förbryllande som medvetanden. Liv som orsakat förekomsten av dig och mig och alla du håller kärt. För att inte tala om de mysterier som ännu återstår att besvara med hjälp av vetenskapen och filosofin: hur uppstod allt? Hur fungerar medvetandet? Hur ska vi förena kvantmekaniken med relativitetsteorin? Allt detta är alltså meningslöst för den troende eller nyandlige som använt sig av ovan nämnda resonemang. Allt detta är tråkigt om de inte får krydda det med Gud eller en fungerande sierska. Den som väljer att tro på saker på basis av huruvida det är sannolikt eller inte anses vara stängd till sinnet, torftig och känslokall. Men vad annat än känslokall är man med en sådan attityd gentemot universum så som det verkar vara beskaffat när vi betraktar det vetenskapligt och rationellt? Vad annat än torftig och stängd till sinnet är man om man tror att en människa som uppskattar detta universum utan att tro på övernaturliga ting är tråkig och kall?

Den här sortens troende och nyandliga personer får mig föga osökt att tänka på barn som i sin omognad insisterar på att hälla ketchup på varenda maträtt de ställs inför. Ingenting är gott utan ketchup, resonerar dem. Ofta beror det då på en modlöshet. Att man inte vågar ge sig in i det okända och pröva nya smaker och lika ofta beror det säkert på att smaklökarna ännu inte utvecklats till fullo. Och kanske är det så med den troende. Eller anses världen tråkig utan det övernaturliga bara på grund av att den troendes bild av den världsliga världen inte sträcker sig längre än till monotona tv-program och vardagsbestyr mellan samhällets betongväggar? Och om det är orsaken för att man anser att världen tråkig; köp inte en bok om astrologi, köp en om astronomi.

Människan, en dagslända?

2007-05-22T23:22:00.000+02:00

Döden: ett begrepp som talar om den bortfallna medvetenheten. Hur döden genom tiderna har betraktats har varierat kraftigt, likaså varierar fortfarande synen på vad döden innebär. Vissa är av uppfattningen att döden inte innebär slutet för vår existens utan att enbart kroppen förgås vid dödsögonblicket. Jag kommer emellertid inte att föra den ståndpunkten under beaktning i denna undersökning. Döden skall i detta alster blott förstås som en människas eller annan medveten organisms avsaknad av medvetande utan hopp om att någonsin få det åter. För att till fullo förstå denna definition av dödsbegreppet bör också en definition av motsatsen ges: livet. Att leva kan förstås olika. En primitiv varelse i stil med en bakterie eller ett virus kan givetvis sägas leva och sålunda ha ett liv och därmed även vara dödlig. Ett sådant liv definierar vi mekaniskt: det lever när det fungerar. Det vill säga när det har en ämnesomsättning, reagerar på yttre stimuli och reproducerar sig självt med mera. När allt detta upphör hos organismen säger vi att den är död. Dock inte om detta bara upphör en liten stund, som till exempel är fallet när vissa organismer låter sig hamna i dvala, utan organismen är enbart död om den inte fungerar och aldrig kommer att fungera ånyo. Det sista är även fallet för oss människor och andra mer avancerade varelser.

För oss innebär dock livet framför allt att vi är medvetna. Medvetenheten verkar inte vara en del av oss, det verkar inte vara något vi har utan snarare vara något vi är. Föreställer vi oss att vår kropp för alltid upphör att vara medveten spelar det ingen roll utifall kroppen fortfarande i alla andra avseenden fungerar som vanligt: äter, dricker, sover, samtalar med människor, har samlag och får barn etcetera. Vi anser oss likväl från och med det ögonblick då kroppen blev av med medvetandet som döda. En ytterligare faktor som talar för att vi är medvetandet är att om vårat medvetande hade bytts ut mot en annan kropps medvetande hade vi inte sagt om oss själva att vi hade fått ett nytt medvetande. Istället hade vi sagt att vi fått en ny kropp med nya erfarenheter, minnen och tankar. Nämligen den kropp som medvetandet vårat medvetande bytte plats med satt i. Att dö måste sålunda för oss människor förstås som att vi – för alltid – upphör att vara medvetna. Livet å sin sida måste förstås som att vi är medvetna eller bär potentialen att vara medvetna. Detta kan tyckas föga kontroversiellt och det med rätta. Det finns dock en kontroversiell konsekvens som följer ur detta resonemang. Om vi är våra medvetanden och har kroppen måste det innebära att närhelst medvetandet inte finns till existerar vi inte.

Få skulle antagligen gå med på att de inte existerar när de befinner sig i djupsömn, koma eller efter att ha blivit slagna medvetslösa. Detta verkar dock bero på att vi ser vår existens som ett begrepp i motsatsförhållande till döden och som synonymt med livet. Jag vill dock mena att så inte är fallet. Medvetandet är tillräckligt för vår existens. Om och endast om vi är medvetna existerar vi och om och endast om vi inte är medvetna existerar vi inte. Vore vi något utöver våra medvetanden måste dessa saker gå att redogöra för som varandes relevanta att spara för att överleva ifall vi skulle förlora vårat medvetande. Något sådant verkar vi dock inte kunna identifiera. På dödsbädden verkar det meningslöst att be någon bevara någon annan del av kroppen än vårat medvetande i ett hopp om att få fortsätta existera. Vår kropp kan självklart leva även om den inte är medveten då livet, till skillnad från vår existens, innebär att kroppen fungerar sålunda bär potential att vara medveten. Vår existens å sin sida är en aspekt av kroppen som verkar komma och gå varje gång vi vaknar och faller i drömlös sömn eller blir medvetna och sedan medvetslösa av andra orsaker. Döden är alltså inte samma sak som personlig icke-existens och livet är inte samma sak som personlig existens. Den personliga existensen och icke-existensen inryms båda två inom livet.

Detta leder oss in i en ganska obehaglig konsekvens angående personlig identitet. Frågan om personlig identitet har avhandlats av mångahanda filosofer. Till exempel skriver Derek Parfit att det inte är självklart att den personliga identiteten – vår medvetenhet – överlever när vi byter ut alla beståndsdelar vår kropp består av. Materialismen gör gällande att medvetandet är ett med hjärnan och om då hjärnan fysikaliskt över tid byts ut mot helt nya delar, är det inte rimligt att anta att också subjektet delarna utgjorde har bytts ut? Detta skulle i så fall betyda att vi dör för varje gång alla våra beståndsdelar byts ut, beståndsdelar som de facto också byts ut med tiden. Just den konsekvensen verkar dock inte en dualist behöva tampas med. Hjärnan kan bytas ut hur som helst, den cartesianska själen kan fortfarande bestå. Fast även för en mer modern dualist verkar det problemet om den personliga identiteten gå att lösa relativt enkelt. En egenskapsdualist, som är av uppfattningen att relationen mellan medvetandet och hjärnan är kausal snarare än identisk, skulle kunna säga att hjärnans beståndsdelar med tiden utan problem kan bytas ut utan att dess produkt byts ut. Det är inte konstigare än att man kan byta ut alla delar i en lampa och bibehålla samma insekt som på grund av lampan flyger omkring den. Jag kommer dock att göra reda för en minst lika obehaglig konsekvens för dualisten som följer ur den föga kontroversiella slutsatsen att vår existens upphör så snart vårat medvetande gör det.

Jag kommer att tala om egenskapsdualismen eftersom jag anser att det är det hittills mest seriösa dualistiska bidraget till medvetandefilosofin. Jag kan tänka mig att även fler former av dualism berörs av mitt resonemang men väljer ändå att utgå från den här formen. En form som liksom andra former av dualism gör gällande att medvetandet existerar frånskild materien och inte är identiskt med något annat än sig självt. Ett av de största argumenten för dualism har varit det att något aldrig kan vara numeriskt identiskt med annat än sig självt, att det är omöjligt att en mängd beståndsdelar tillsammans är samma sak som medvetandet. Frågan som, vill jag mena, ställer till det för egenskapsdualismen är vad som händer med medvetandet i händelse av att vi blir medvetslösa. Det allena existerande medvetandet, denna hjärnans produkt, skulle man kunna anse förlorar kontakten med hjärnan under tiden man till synes är medvetslös. Detta skulle betyda att vi aldrig faktiskt är medvetslösa men att vi bara inte kommer ihåg medvetenheten från då vi sov, var avsvimmade eller när vi befann oss i något annat tillstånd då ingen medvetenhet kunde redogöras för. Detta vill jag dock mena är absurt. I alla andra fall litar vi på våra minnen. I vilket annat fall som helst skulle vi bara på basis av att vi inte minns något sensationellt anta att det inte hänt oss. Varför skulle vi betrakta vår avsaknad av minnen om medvetenhet när vi verkar vara medvetslösa annorlunda? Det krävs om man vill hävda att vi aldrig egentligen är medvetslösa någon ytterligare evidens för det. Detta verkar vi dock inte kunna hitta.

Antar vi, vilket jag anser är det mest troliga, att medvetandet istället faktiskt upphör under tid av medvetslöshet hamnar egenskapsdualisten i en relativt obehaglig sitts. En sitts som å andra sidan materialisten inte hamnar i. Medvetandet kan enligt materialisten reduceras till att inte vara mer än en viss struktur i hjärnan, en viss neurologisk process för att vara mer exakt. Om medvetandet är identiskt med denna materiella process innebär inte medvetslöshet mer än att medvetandet ändrar fysikalisk struktur och för en kort stund inte är ett medvetande för att lite senare återgå till den tidigare strukturen och återigen bli det medvetande som försvann. Detta är inte underligare än att man kan ändra ytan på en rubikskub och sedan återställa den utan att ha tillfört något nytt.

Men om medvetandet är något som ensamt existerar och inte är samma sak som hjärnan, vart tar det då vägen när kroppen är medvetslös? Ingenstans måste svaret bli. Det upphör att existera. Är medvetandet inte numeriskt identiskt med något annat än sig självt kan man inte påstå att det kan finnas till i händelse av medvetslöshet. Detta måste sägas vara en analytisk sanning som inte kräver särskilt avancerad argumentation: medvetslöshet betyder ”utan medvetande”, ”med avsaknad av medvetande” eller varför inte ”inte medveten”. Problemet som kommer ur denna insikt är att det inte tycks finnas några garantier för eller skäl att anta att det i händelse av uppvaknande ur medvetslöshet är samma medvetande som vaknar som det som innan upphörde att existera.

När en utväxt eller annan kroppslig tillhörighet upphör att existera, eller bortfaller, är det väldigt ovanligt om alls förekommande att kroppen samlar ihop delarna och återskapar den. När kopparormen tappar sin svans kravlar den sig inte tillbaka och fäster tillbaka den. När en bit hud rivs från våra kroppar återhämtas inte den förlorade huden, ny hud växer ut. När vi tappar hår växer inte samma hår ut, bara likadant. Numerisk identitet är meningslös i naturen. Allt som spelar roll är kvalitativ likhet då det väsentliga för organismen är konsekvenserna av dess egenskaper: överlevnad och reproduktion. Försvinner något växer det inte ut igen i bemärkelsen att det förra återkommer utan enbart i bemärkelsen att något likadant tar dess plats. I fallet med medvetandet spelar det för vår överlevnad ingen roll utifall det är numeriskt identiskt med medvetandet innan medvetslösheten så länge subjektet tror om sig att det är numeriskt identiskt med det förra subjektet. Vilket det naturligtvis kommer att göra då det delar det förra subjektets intentionala innehåll i form av sinnesförnimmelser, minnen och erfarenheter. Det finns en skepticistisk ståndpunkt som gör gällande att vi såvitt vi vet kan vi ha skapats för en sekund sedan. Alla våra nuvarande minnen kan rent hypotetiskt ha tillkommit för en sekund sedan tillsammans med resten av världen. På samma sätt skulle vi aldrig veta eller tro att medvetenheten som utgör oss själva när vi vaknar inte är densamma som den medvetenhet som rådde innan vi somnade. Det skepticistiska tankeexperimentet finns det ingen evidens för och sålunda har vi ingen anledning att anta att det faktiskt är så. I fallet med medvetandets tillintetgörelse när vi blir medvetslösa finns det dock evidens utifall man ansluter sig till egenskapsdualismen.

För att det ska vara samma medvetande som återkommer efter att det slutat att existera på grund av att hjärnan helt enkelt inte bidrar till det längre måste medvetandet antingen vara uppdelbart i flera delar som liksom molekyler kan samlas ihop igen eller också måste medvetandet kunna vara numeriskt identiskt med två olika existerande företeelser i tiden. Om egenskapsdualisten antar det blir teorin dock en identitetsteori, en teori som gör gällande att medvetandet å ena sidan är något som ibland är medvetandet och ibland inte eller också att medvetandet kan vara numeriskt identiskt med ytterligare en företeelse, nämligen den nya medvetenheten som tillkommer vid uppvaknandet. Och antar man sådana ting finns det plötsligt inga goda skäl att anta egenskapsdualismen från första början då dess starkaste stöd ligger i argumenten emot identitetsteorin.

Den olustiga konsekvensen man tvingas förlika sig med som egenskapsdualist om man inte vill överge anledningen till varför man från början är egenskapsdualist är alltså att vi föds varje gång vi vaknar ur medvetslöshet och att vi dör varje gång vi blir medvetslösa. Att vi för varje gång vi faller i djupsömn och förlorar våra medvetanden dör för att lämna plats åt ett nytt medvetande morgonen därpå som hjärnan flitigt bidrar till när dess vakna aktivitet återkommer. Att vår icke-existens aldrig kan bli ogjord.

Ateismens oskuld

2007-05-17T13:05:00.000+02:00

Ett vanligt förekommande kontraargument emot religionskritiker är att ateismen i likhet med vissa religioner har bidragit till olika folkmord genom historien. Oftast försöker man med det påståendet konstatera att religionskritikern är inkonsekvent i sin kritik emot religioner då även dess egen ståndpunkt tydligen kan anklagas för samma sak. Man pekar gärna på folkmorden som utfördes av Stalin eller Pol Pot. Dessa var nämligen ateister och hade ett blodtörstigt intresse av att döda avvikare som till exempel religiösa eller människor av avvikande politisk åsikt. Jag kommer dock tydligt att visa att ateismen står fri från skuld och att de som använder sig av argumentet sålunda har fel. Dessa människor tror att ateism kan betraktas som en livsåskådning, en moraliskt motiverande faktor, och att man kan sätta ateismen i kontrast till religionen. Att ateism och religion är två sidor av samma mynt. Så är emellertid inte fallet: ateism är enbart namnet på trosföreställningen att man inte tror på en eller flera gudar. Det kan alltså jämföras med att till exempel tro att tyrannosaurus rex var en asätare. Nu behöver jag egentligen inte säga mer för att göra min poäng. Vem som helst förstår att om Pol Pot eller Stalin trodde att tyrannosaurus rex var en asätare så innebär inte det att man kan anklaga den hypotesen för att ha bidragit till folkmord. Även om de fått för sig att döda alla som inte trodde att tyrannosaurus rex var en asätare. I trossatsen "tyrannosaurus rex var en asätare" finns det helt enkelt inget som uppmanar till att människor som tror motsatsen ska dräpas.

Hypotesen att tyrannosaurus rex var en asätare har alltså inget motiverande innehåll, den uppmanar inte till några som helst handlingar. Det är bara en deskriptiv beskrivning av världen och inget mer. Detta i likhet med ateismen, det är blott en deskriptiv beskrivning av hur världen eventuellt är beskaffad. Det vill säga att det inte finns något hos ateismen som säger något om att döda eller på annat sätt tysta människor som inte är ateister. Faktum är att alla människor delar trosföreställningar med massmördande diktatorer, bland annat trodde de liksom oss andra att Jorden är rund och att saker faller mot marken efter att man slängt upp dem i luften. Det betyder dock inte att dessa trosföreställningar, även om de är delar i en galen mans trossystem, har bidragit till folkmord. Varför skulle det vara annorlunda med trosföreställningen att det inte finns en eller flera gudar? Nej, den hypotesen är inte mer motiverande än någon annan. Vad som motiverar folk att begå brott mot mänskligheten är lärosatser i stil med att man ska upprätta en proletariatets diktatur eller att man i Guds namn ska döda homosexuella eller stena de otrogna. Religion är förordande, religion är en normativ beskrivning, inte en deskriptiv som ateismen är.

Slutligen bör jag nämna vad ateism verkligen står i kontrast till och det är teismen, det vill säga tron på en eller flera gudar. Jag är bekant med teister som av filosofiska anledningar har valt att anta en gud och dessa människor skulle jag aldrig kritisera för religioners brott. Teism är nämligen i likhet med ateismen bara en uppfattning om hur världen kan vara beskaffad och inget som motiverar till olika handlingar. Det irrationella i argumentet emot ateismen består i att man skuldbelägger ateismen på basis av att trosföreställningen har ägts av människor som gjort dumma saker. Men som vi nu kan se kan man inte beskylla en trosföreställning bara för att den råkat vara en beståndsdel i ett trossystem som också har innehållit föreställningar om att man ska ha ihjäl massor med oskyldiga människor. Ateismen står sålunda, i likhet med teismen eller tron att Jorden är rund, utan skuld. Kristendom, islam, kommunism eller fascism gör det inte…

Vikten av sekulär humanism

2007-05-15T02:28:00.000+02:00

Vissa påstår att Sverige inte behöver någon kamp emot ignoransen, att Sverige i egenskap av det mest sekulära landet på Jorden inte står inför det hot som vi till exempel kan identifiera i USA eller den muslimska världen. Hotet från fundamentalismen. Att Sverige är befriat från den värsta sortens religiösa dumheter är sant. Ett ljummet kritiserande av mörkermännen som härjar fritt i vår värld är kanske allt som behövs för att behålla vår sekulära status. Det innebär å sin sida inte att det är meningslöst att stå på barrikaderna och medvetandegöra människor om upplysningsidealen om att och hur man bör tänka: rationellt. I Sverige och andra dylika stater har vi nämligen en fantastisk möjlighet. Här där den största delen människor inte är särskilt religiösa existerar kanske den största gruppen potentiella sekulära humanister.

Livsåskådningen kan i dessa stater finna det fotfäste som behövs för att bli en seriös aktör på den idéhistoriska arenan. Det är där vi har minst människor att kritisera som vi bör befinna oss och sprida vårt humanistiskt sekulära budskap. Här, i Sverige, borde sålunda humanister från den sekulära skolan flockas då man här har en stor sannolikhet att hitta anhängare till den egna läran. Vi får inte göra misstaget att förväxla våra meningsmotståndare verktyg med hur och vad de använder dem till. Att liksom religiösa mörkermän finnas hos folket och sprida läran är inte fel i sig, den enda moraliska faktorn ligger i vad man lär ut. Det får inte finnas några illusioner om att Sverige är sekulärt humanistiskt bara därför att Sverige är sekulärt. Att som sekulär humanist inte stå och propagera för sin sak kan sålunda inte ursäktas med att det är få som tror på motsatta läror. Skandinavien bär på potentialen att utgöra en seriös motpol emot religionernas skoningslösa framfart globalt sett. Men utan engagerade övertygade sekulära humanister är vi dömda att drunkna i en ignoransens tsunami även här, för förr eller senare kommer någon att väcka den sött slumrande populasen som ännu inte valt sida och är det inte sekulära humanister som gör det kommer det att vara den stora mängden religiösa mörkermän som lärt sig vikten av att missionera som gör det istället. Och i så fall kommer folket att vakna till en godnattsaga.

Men även om ingen griper tag om folkets intellektuellt apatiska medvetanden kommer vi att drabbas av problem förr eller senare. Liksom troglodyter lösa på ett kärnkraftverk kan vi förvänta oss att samhället går mot en säker härdsmälta om folket inte är bildat och äger en djupt rotad tillit till förnuftet och vetenskapen. Det är att rota denna tillit, att plantera och odla den, som åligger den aktiva sekulära humanisten. Och här, i Sverige och dylika nationer, är jorden som bördigast. Sålunda uppmanar jag alla sekulära humanister att ägna sig åt att, bland folket som ännu inte valt sida, argumentera för sin sak.

Vetenskapens normativa neutralitet

2007-05-11T16:03:00.000+02:00

Det finns ett argument, eller snarare ett postulat, emot vetenskapsanhängare som jag ofta tvingas dementera men som trots mitt dementerande lever vidare. Folk fortsätter tro på samma villfarelser – nästan med vad man faktiskt skulle kunna kalla en fundamentalistisk envishet. Argumentet säger att vetenskapen, i likhet med religionen, också har blod på sina händer. Bland religiösa, och även bland icke-religiösa för den delen, är det här argumentet emot vetenskapsförespråkande religionskritiker vanligt. Belägget för argumentets giltighet är att man kan identifiera vetenskapsmän som varit onda. Det mest frekvent förekommande exemplet på det är rasbiologerna i nazityskland eller samma sorts människor här i Sverige under den tiden. Detta är dock inget belägg. Att folk tror att det är det är däremot ett belägg för att de inte har en aning om vad vetenskap är för något. Ingen skulle säga om snickarkonsten att den har blod på sina händer bara därför att vi kan hitta enstaka snickare, alltså utövare av konsten, som bestämt sig för att spika upp människor på kors eller något dylikt. Inte heller hade vi beskyllt skrivarkonsten för att ha blod på sina händer bara därför att Saddam Hussein lät ordna en Koran skriven i blod.

Av samma anledning bör vi inte beskylla vetenskapen för de brott utövare av vetenskapen har gjort med vetenskapen. Vetenskapen är nämligen ett verktyg eller rättare sagt en metod med vilken man konstruerar förklaringsmodeller baserade på observationer och logik. Vetenskapen innehåller inget normativt, den saknar förordande innehåll. Det finns inget i den vetenskapliga metoden som hänvisar människor till vissa ändamål. Ändamålen människor har med att ta reda på saker i universum genom att använda den vetenskapliga metoden kan variera. De kan vara ekonomiska, politiska men också – faktiskt – religiösa. Eller också vill man helt enkelt få svar på frågor om universum av ren nyfikenhet. Det står oss människor fritt att använda denna metod till ont eller gott. Att ange det som belägg för att vetenskapen är fundamentalistisk är alltså rakt igenom felaktigt. I andra fall skulle jag rekommendera antagonisterna att hitta nya belägg för sitt postulat. I det här fallet kan jag dock inte göra det utan måste istället ombe alla som hävdar påståendet att vetenskapen kan kallas fundamentalistisk eller dogmatisk ibland att hitta helt andra påståenden att smutskasta vetenskapen med.

Fundamentalism är att behålla sina trosföreställningar oavsett evidens emot dem, att helt enkelt vara intellektuellt oomkullrunklig och sålunda inte i stånd att ändra uppfattning varthän evidensen än pekar. Detta kan vetenskapen per definition inte vara då det ligger i själva den vetenskapliga metoden att förkasta hypoteser och teorier som via observationer eller logiska resonemang har falsifierats. En fundamentalistisk vetenskap är helt enkelt rent semantisk inte längre vetenskap. Många religiösa eller kritiker emot religionskritkerna anser dock att samma resonemang som mitt eget kan anammas på religionerna likaså och sålunda liksom de olika konsterna gå fria från skuld. Det är dock felaktigt.

Religioner är nämligen inte ett normativt neutralt verktyg eller en icke-förordande metod som till exempel skrivarkonsten, målarkonsten eller vetenskapen. Dessa saker handlar inte om mer än skrivande, målande eller vetande. Religionen är till skillnad från vetenskapen en lära eller en livsåskådning. Det vill säga något som har normativa anspråk, hävdar sig om vad som är rätt och fel med mera. Religion är preferenspåbjudande. Som jag antydde ovan är religionen en sådan faktor eller instans som kan avgöra vad man använder vetenskapen, skrivarkonsten, målarkonsten eller byggkonsten till. Det är däremot aldrig så att vetenskapen säger något om vad som ska studeras eller vad kunskaperna ska användas till. Detta liksom skrivarkonsten inte säger något om vad som ska skrivas eller vad det skrivna ska användas till. Religionen däremot gör sådana anspråk och sålunda kan religionen aldrig jämföras med vetenskapen och vetenskapen kan aldrig jämföras med religionen. Det kommer alltid att vara dödfödda projekt.

Varför det existerar en konflikt emellan religion och vetenskap är inte något resultat av att de tävlar om samma mark, konflikten består egentligen bara i att religionen skyr vad vetenskapen är eftersom den utgör ett hot emot dogmerna och den postulerade absoluta sanningen. För vetenskapsmännen finns det alltså inte med nödvändighet något agg eller intresse överhuvudtaget för religioner för att de ska stå i direkt konflikt med dem. De riskerar bara genom deras företags natur att inte hålla med religionerna och konkludera att deras världsbild är helt inkorrekt. Vad jag blir så förvånad över är agget gentemot dessa vetenskapsanhängare när de helt enkelt redogör för att detta har inträffat. Jag är medveten om att religionskritik går ut på mer än att konstatera att man upptäckt att religionerna hade ontologiskt fel, men det är trots allt den mest fundamentala formen av religionskritik och den form av kritik som främst är sprungen ur praktiserandet av den vetenskapliga metoden. Annan kritik, till exempel emot metafysiska uppfattningar eller emot normativa uppfattningar kommer snarare ur filosofiska resonemang och mänskliga moraliska preferenser, vilket får bli ett ämne i en annan inlaga.

Biblarna tillbaka i lådan

2007-05-04T16:23:00.000+02:00

Jag hade helst valt att inte skriva mer om den här saken, men känner ändå att det kan vara värt att nämna att Scandic nu ångrar sig till viss del och låter Bibeln ligga kvar på alla hotellrum. Andra religiösa skrifter ska dock fortfarande tillföras, de får dock inte privilegiet att ligga på rummen. Varför jag känner att jag borde skriva om detta beror inte på att jag är upprörd över att Scandic väljer att premiera en viss lära framför andra, som jag varit inne på tidigare anser jag att det är deras fulla rätt att propagera för vilka åsikter de vill som privat företag. Att de nu väljer att gå tillbaka till sin tidigare linje med avseende på vart biblarna befann sig är alltså inget jag tycker är fel, även om jag såklart skulle föredra om de stod fast i sitt beslut. Precis som jag kan tycka att det är synd om ett företag säljer en äcklig glass istället för en god utan att finna deras beslut moraliskt felaktigt och därför börja bojkotta företaget och skicka massor med protestbrev.

Enligt hotellkedjan har man inte påverkats av påtryckningar men efter alla kampanjer emot Scandic som Svenska Kyrkan och andra kristna har ägnat sig åt är det inte svårt att förstå varför hotellkedjan Scandic nu plötsligt ångrar sig. Att de ångrade sig stör mig alltså inte, det är en trist notis som möjligen vittnar om Scandics modlöshet. Vad som stör mig och till och med gör mig tämligen upprörd är Svenska Kyrkans och dylika organisationers reaktioner på att biblarna försvann och deras metoder att få tillbaka dem. Metoder som tydligt visar på att Svenska Kyrkan är samma gamla auktoritära organisation som de rent historiskt alltid har varit och därmed räknar med att deras privilegier och företräden ska fortgå utan att någon protesterar. Att ett företag som Scandic sprider deras lära är inte ur de organiserade kristnas perspektiv ett vänligt samarbete där de får hjälp av ett företag att sprida deras litteratur, istället är det i dessa kristna samfunds ögon en skyldighet som om den inte uppfylls bestraffas med ekonomiska medel. Att vara av den bisarra uppfattningen visar tydligt på att Svenska Kyrkan och dylika samfund inte är att lita på. Tänk er bara om Ikeas styrelse, alla dess arbetare och förespråkare hade börjat bojkotta ett annat företag bara därför att detta företag inte längre vill sätta upp deras reklamaffischer på sina lokalers väggar. Det hade varit absurt. Om ett sådant samarbete hade existerat och upphört hade givetvis Ikea eller vilket annat sansat företag som helst i lugn och ro letat efter en ny samarbetspartner. Svenska Kyrkan med flera däremot valde i sitt högmod den absurda vägen.

Att sedan Scandic låter sig påverkas av de organiserade kristnas uppblåsta självbild som de varit vana vid i några hundra år är väldigt tråkigt. Det har dock samtidigt varit en mycket rolig situation, på många sätt och vis har det varit rent humoristiskt att ta del av de kristnas pekorala argumentation om varför biblarna skulle vara kvar och varför det är fel att klaga på att de är kvar. Till exempel klagade man i samband med att Scandic ville avlägsna biblarna från hotellrummen på att man hade kvar pornografin som tydligen går att titta på via hotellets TV-utbud. Kristna samfund började med andra ord helt plötsligt uppröras av denna pornografi som har funnits på hotellen i år och dar. Helt uppenbart bara ett retoriskt knep för att vinna någon sorts poäng. Eller neutraliseras det omoraliska med att visa pornografi av att man kompenserar med biblar i närheten? Om nu pornografin var ett moraliskt problem i de kristnas ögon måste det rimligtvis vara ett mindre moraliskt problem än när Scandic tog bort biblarna från hotellrummen. Pornografin, vilken enligt rörelsen anses kvinnoförnedrande och av andra anledningar ett problem med avseende på människors väl, anses alltså mindre viktigt än att rörelsens lära, Bibeln, får sin spridning. Annars hade vi rimligtvis sett bojkotter emot Scandic från bland annat Svenska Kyrkans håll för länge sedan. Man kan såklart diskutera om pornografin är kvinnoförnedrande och ett hot emot människors väl, men om man nu anser det och tror det är det väl ganska underligt att tycka att det är mer acceptabelt än avsaknaden av Bibeln i hotellrummen. Och ändå visar de organiserade kristna med all önskvärd tydlighet att de är av just den uppfattningen.

Fast sedan är det precis så med religiösa i allmänhet: Gud och Guds ord kommer före människorna, människorna är ett instrument för Guds vilja. Så länge man tror på en sådan lära kommer människorna alltid i andra hand i någon mening. Vilket vi tydligt ser när vi betraktar graden av upprördhet hos kristna organisationer när Bibeln är hotad som prioriterad litteratur av ett företag i jämförelse med graden av upprördhet över till exempel pornografin. Vad skapar störst uppståndelse inom Svenska Kyrkan och andra sådana organisationer? Våld mot kvinnor i deras hem? Prostitution? Växthuseffekten? Nej, att deras bok får trängas med andra religiösa böcker i en reception på en hotellkedja istället för att premieras. Då börjar man plötsligt protestera ljudligt. Det är bland annat därför jag attraheras av den sekulära humanismen istället för av religiösa läror. Enligt den sekulära humanismen är det vad vi faktiskt känner till som är av betydelse och moralisk fokus ligger på människans väl och inte på grundlöst antagna Gudars förnöjsamhet.

Veckans tre apor

2007-04-25T12:46:00.000+02:00

Denna veckas utmärkelse går till bloggen på förlaget Tro & Tänk och speciellt för deras inlaga om det stora rationalistpriset. Bloggen i sig verkar föra ett heligt krig, som tycks sakna både sans och ände, emot Humanisterna och deras ordförande Christer Sturmark. I den nämnda inlagan försöker skribenterna Daniel Astgård och Mackan Andersson att kontra Humanisternas pris på 100 000 kronor för den som under vetenskaplig kontroll lyckas bevisa sin påstådda paranormala förmåga med ett pris på 1428 kronor och femtio öre för den som lyckas bevisa att Gud inte existerar bortom allt tvivel. Att bevisa att man har en paranormal förmåga är enkelt, det är bara att visa upp den på ett sådant sätt att fusk är uteslutet. Ungefär som att visa att man kan stå på händer genom att låta någon undersöka att fötterna inte är knutna till några trådar eller att man får hjälp genom något annat verktyg. Att bevisa förekomsten av något överhuvudtaget är betydligt enklare eftersom det finns något att peka på. Att bevisa negationen av någonting däremot är bara löjligt.

Vilka bevekelsegrunder som ligger bakom det stora rationalistpriset är svårt att svara på men jag antar att det är tänkt att vara en kritik emot ateister. Förmodligen resonerar skribenterna som så att det faktum att ingen kommer att kunna vinna priset är ett argument emot ateisterna precis som det att ingen lyckas vinna Humanisternas pris är ett argument emot människor med övernaturliga förmågor. Problemet, vilket motiverar veckans utmärkelse, är att bevisbördan i frågan om någots existens ligger hos den som påstår denna existens. Att inte vara i stånd att motbevisa någons påstående gör aldrig det påståendet mer sannolikt, och det innebär verkligen inte att det saknas skäl att inte tro på påståendet. Ingen av skribenterna på Tro & Tänk kan motbevisa att det just nu någonstans i universum flyger omkring en tekanna, ej heller kan de motbevisa att det just nu sitter en transcendent slemboll på insidan av månen som heter Bob. Och om jag nu på allvar påstod detta är det inte svårt att se det löjliga och framför allt pinsamma om jag skulle raljera över icketroende genom att upprätta ett pris åt den som lyckas motbevisa tekannan och slembollen Bob. Som förnekare av den flygande tekannan, Bob eller Gud anser man sig nämligen sakna observationer i yttervärlden som berättigar dessa hypoteser och om så är fallet blir de inte mer än metafysiska möjligheter och dessa kan vi räkna upp i all oändlighet. De blir inte intressanta att anta förrän något pekar på dem och sålunda: den dag någon får för sig att påstå någon av alla dessa oändliga metafysiska möjligheter är inte personen berättigad att fråga oss andra om motbevis, däremot är vi andra berättigade att fråga personen om bevis. Vi kan fråga honom eller henne: "Varför är detta berättigat att anta? Jag har ännu inte sett något som indikerar det och till dess att du övertygar mig om ditt postulat kommer jag att fortsätta att inte anta postulatet".

Notera att skillnaden mellan Humanisternas pris och det stora rationalistpriset ligger i att Humanisterna ber folk bevisa sina trosföreställningar emedan skribenterna på Tro & Tänk ber folk motbevisa deras egna trosföreställningar. Det är i sanning ett barockt sätt att resonera på. Således: genom att inte förstå detta och pinsamt försöka göra en poäng med ett pris där man kräver av andra att motbevisa den egna ståndpunkten gör sig bloggen på förlaget Tro & Tänk värd denna veckas tre apor! Men givetvis också på grund av bloggens övriga skrattretande inlagor, som när skribenterna till exempel försöker göra gällande att ateismen har blod på sina händer i och med kommunismens folkmord. Denna ståndpunkt är vanligt förekommande hos den mängd kristna som febrilt förfäktar sin tro emot sekulära humanisters kritik utav den. Att jämföra kristendomen med ateism är dock en inkorrekt analogi. Ateism är ingen lära eller religion, den saknar normativt innehåll och innehåller sålunda inga förordande satser. Att vara ateist är helt enkelt blott att inte tro på någon Gud. Ateism kan sättas i motsatsförhållande till teism, vars blotta betydelse är att man tror på Gud. Att ateister har begått folkmord beror därför inte på deras ateism utan snarare på de idéer hos dem som har förordande innehåll: till exempel kommunismen eller nazismen, precis som teister inte begår folkmord med anledning av teismen utan snarare med anledning av kristendomen, islam eller hinduismen och så vidare. Nå, på grund av den här typen av ytlig och undermålig argumentation gör sig som sagt bloggen på Tro & Tänk värd veckans utmärkelse.

Vansinnet fortsätter

2007-04-20T01:09:00.000+02:00

Min åsikt om biblarna på Scandic är enkel: det står vilken organisation eller vilka människor som helst fritt att sprida sin propaganda. Lyckas man övertyga ett företag om att hjälpa dem med detta är det inget man har rätt att förhindra. Ett företag, som till exempel Scandic, måste få välja om de vill hjälpa kristna att sprida sitt budskap eller inte. Man kan såklart tycka att det är orättvist av ett företag att premiera en viss ideologi framför en annan och till och med att det ur ren ekonomisk synpunkt är dumt, men de måste ha rätt att göra det om de vill. Likaså måste de ha rätt att inte göra det, det vill säga inte ge några organisationer eller personer hjälp att sprida sin propaganda. Det hela är mycket enkelt. När så Scandic på eget bevåg väljer att inte premiera kristendomen i förmån för andra läror är det inte ett problem. Vare sig för kristna eller andra. Jag medger att jag blir glad att hotellkedjan inte hjälper en organisation jag inte stödjer, men det betyder inte att jag inte anser att de har rätt att stödja organisationen. Detta ansåg givetvis inte humanisten Stefan Jansson heller när han rekommenderade hotellkedjan att avlägsna biblarna.

Jansson ansåg däremot att hotellrum borde vara värdeneutrala och allt detta beskriver han i sitt öppna brev på Humanisternas hemsida. Ingen kristen blir kränkt eller nedvärderad av den åsikten vilken Jansson såklart har rätt att, precis som Scandic har rätt att sprida den kristna läran om de vill, hysa och meddela Scandic om. Om sedan Scandic lyssnar på åsikten och tycker att den är vettig är det också något som inte är problematiskt. Fast oavsett vad man tycker om Jansons brev till Scandic är det likväl allvarligt och oroväckande att kristna i Sverige reagerar med sådan medial kraft bara på grund av en sådan här bagatell. I SvD kan man läsa om hur dumt Göran Skytte anser att det är att hela tiden känna sig kränkt emedan han själv i samma artikel gör gällande hur kränkt han är över att biblarna tagits bort. Först följer ett förvirrat ekonomiskt argument om varför Bibeln borde vara kvar i lådan och sedan hävdar han att man tydligen häller en "hink skit" över kristna genom aktionen. Ja, det är sannerligen oroväckande när någon känner så efter att en obefogad, om än ganska harmlös, förmån berövats honom.

Hans Gyllensten fortsätter den kristna kakofonin med att meddela att han nu inte längre tänker bo på något av Scandics hotell. Så hemskt anser han minsann att detta beslut är. Han tycker att det är dålig stil att man tar bort bibeln från rummet men bevarar pornografin. Detta måste vara det underligaste argumentet. Blir Bibeln rätt för att man kan peka på en förekomst av något annat som är fel? Nej, två fel gör inte ett rätt. Om det finns två sprängladdningar på ett tåg och man får bort den ena vore det irrationellt av den som lade dit den borttagna sprängladdningen att vilja ha tillbaka den på basis av att det finns en annan sprängladdning där. När det kommer till pornografin får helt enkelt Gyllensten göra en Jansson och skicka ett brev. Men nu är det ju egentligen inte pornografin Gyllensten är arg på utan att Bibeln måste trängas bredvid Koranen och lite annat i receptionen. Därför skriver Gyllensten att man borde ha kvar Biblarna eftersom majoriteten av svenska folket är med i Svenska Kyrkan. Ja, det är inte så underligt att så är fallet när Svenska Kyrkan tvångsrekryterat spädbarn fram till år 2000. Med den strategin hade vi efter ett par generationer kunnat få med majoriteten i Kalle-Ankaklubben och därmed argumentera för att fylla alla hotellrum med Kalle Anka-tidningar. Att argumentera för att hotellet ska ha just en Bibel på hotellrummen på basis av majoritetsargument är inte bara dumt eftersom majoriteten inte är bekännande kristna, utan det är också dumt eftersom Gyllensten i så fall tvingas in i en situation där hotellen plötsligt borde förse oss med allt möjligt. Allt från, ja, pornografi till kläder.

Sedan argumenterar han för att Biblarna behövs för att en bekant till honom blev kristen via en Bibel på ett hotell. Det argumentet tar nog priset som det mest pekorala. Att någon blir omvänd av propagandan som råkar finnas någonstans är inte ett särskilt gott skäl för att bevara den. Tänk om hotellrummen inrymt det kommunistiska manifestet istället eller vilken lära som helst. Hade Gyllensten verkligen tyckt att dessa läror blir berättigade bara på basis av att vissa på grund av dem blivit glada kommunister? Jag tror inte det. Sedan avslutar Gyllensten med att han inte vill ha det ateistiskt. Ett hotell utan biblar är dock inte ateistiskt, det är neutralt. Som Jansson själv skrev i sitt öppna brev hade han inte velat se någon ateistisk litteratur på hotellen heller. Nej, om nu Gyllensten vill se Bibeln i varje hotellrum får han helt enkelt hitta ett mer hållbart argument än att många är med i Svenska Kyrkan och att hans vän blev frälst. Men argumentation har förvisso aldrig fallit kristna eller andra troende i smaken. Det kan man till exempel se i kommentarerna till mitt blogginlägg Bibelns vara eller icke-vara.

Slutligen: att en sådan här bagatell, att en sådan här liten, obskyr och obetydlig rubbning av de kristnas obefogade företräde i det svenska samhället orsakar så stora protester är skrämmande och får mig att undra vad som händer när Humanisterna lyckas driva bort mer betydande och väsentliga kristna privilegier som lever kvar trots att Svenska Kyrkan ska vara separerad från staten. Att en relativt stor grupp i samhället så blint räknar med positiv särbehandling är ett stort problem. Min vision är att Svenska Kyrkan blir en organisation som alla andra och att den marginaliseras till att enbart hysa de som bekänner sig till dess budskap. Egentligen borde Svenska Kyrkan ta sitt moraliska ansvar och avregistrera alla tvångsrekryterade medlemmar. De kan skicka en förfrågan till dem om nytt medlemskap önskas. Något säger mig att majoriteten inte kommer att nappa på den förfrågan. Fast jag tror inte att Svenska Kyrkan kommer att ta detta ansvar, de är allt för väl medvetna om vilken ekonomisk nackdel det skulle innebära. Och pengar är ju bättre än medlemmar som tror på vad organisationen står för. Eller?

Veckans tre apor

2007-04-17T17:24:00.000+02:00

Jag tänkte inleda en liten tradition på den här bloggen och därmed varje vecka dela ut ett litet "pris" till veckans mest ignoranta blogg. Denna veckas tre apor går till bloggen Johan Ingerö och då speciellt för inlagan Humanisterna - ateismens Hizbollah. Motiveringen till utmärkelsen består i ett sanslöst förtal gentemot organisationen Humanisterna och deras ordförande Christer Sturmark. I inlagan kan man bland annat läsa jämförelser mellan Humanisterna och Hizbollah samt mellan Sturmark och en ayatollah. Dessa allvarliga anklagelser berättigar Ingerö genom att peka på hur humanisten Stefan Jansson genom sin rekommendation till hotellkedjan Scandic fick dem att flytta på de biblar som tidigare legat inuti en låda på alla hotellrum.

Jansson ansåg att det var en oegentlighet att ett hotell oreflekterat släpper in propaganda från en viss religion på hotellrummen som är till för alla oavsett religion. Detta ansåg Ingerö var skäl nog att för det första anklaga Humanisterna och dess ordförande för att vara jämförbarlika med militanta muslimer och för det andra för att sträva "mot regleringar och censur". Och allt på grund av att kristendomens företräde framför andra religioner och livsåskådningar har ifrågasatts. Det mest banala, och vad som kanske kraftigast motiverar veckans utmärkelse, är dock att Ingerös vrede och anklagelser kommer som en respons på en liten detalj. Försök då föreställa er vad Ingerö tar sig till när Humanisterna lyckas med något mer signifikant som att till exempel få bort den statligt finansierade religiösa propagandan från SVT. Således: genom att obefogat och oreflekterat anklaga en organisation och dess ordförande som kämpar för förnuft och upplysning för att vara lika hemska som militanta religiösa fanatiker gör sig Johan Ingerö sig väl förtjänt av denna veckans tre apor.

Bibelns vara eller icke-vara

2007-04-16T21:52:00.000+02:00

Sedan Scandic valde att avlägsna Biblarna från varje hotellrum på uppmuntran av humanisten Stefan Jansson, och istället placera ett antal religiösa skrifter i receptionen, har det blåst upp till storm på bland annat tidningar som Dagen och på kristna bloggar. Det lustiga med det hela är dock att ett av de mest frekventa argumenten i debatten som uppstått är att Jansson är löjlig som bryr sig om något så trivialt som Biblarna på hotellrummen och att det minsann finns viktigare saker att oroa sig över. Det håller jag med om, men om de kristna verkligen tyckt detta vore det väl inte värt att hetsa upp sig överhuvudtaget? Det verkar vara viktigt för kristna att deras bok premieras framför andra på hotellrummen. Personligen kan jag bara se en fördel med att ha kvar Biblarna på hotellrummen och det är för att ge människor en ärlig chans att upptäcka vilken bisarr och vriden religion kristendomen faktiskt är. Bibeln är egentligen allt en sekulär humanist behöver för att göra sin poäng hörd.

Dock är min preferens att samhällets olika instanser ska vara sekulära för stark för att jag ska argumentera för att Biblarna ska vara kvar, om jag nu skulle få för mig att argumentera i frågan. Jag är glad över att Biblarna tas bort. Att ägna tid åt en sådan sak känns dock som att kämpa för att få bort Stalins porträtt från toaletterna i Sovjetunionen. Därför ligger det såklart något i att det är lite larvigt att ägna energi åt att få bort Biblarna från hotellrummen. Dock har det aldrig varit en fråga som ägnats särskilt stor uppmärksamhet inom Humanisterna eller ens av Stefan Jansson. Enligt egen utsaga kände han sig aldrig kränkt utan han skickade helt enkelt ett brev till Scandic där han förklarade det uppenbart snedvridna med att premiera en religion framför andra när man är en hotellkedja som är till för alla oavsett religion. Jansson var väl medveten om att Scandic är privat och att det står i deras makt att premiera vilka böcker som helst. Allt det handlade om var en sund rekommendation till ett företag.

Min poäng är att det från Humanisternas håll aldrig varit frågan om någon vrede över Biblarna och nu när de är borta från Scandic är det heller inte frågan om någon hysterisk glädje. Jag tror inte jag är ensam om att se det som en glädjande liten notis. Kristna däremot rapporterar en helt fantastisk vrede över detta och anklagar Humanisterna både för det ena och det andra. Det om något är löjligt. Är det verkligen så viktigt för kristna att deras heliga skrift premieras framför andras heliga skrifter? Det handlar inte ens om att Biblarna ska bort helt och hållet, de ska bara få trängas i receptionen bredvid Koranen och andra skrifter. Är det så hemskt att man måste gå i taket? Knappast.

Kritik är inte fobi

2007-04-05T15:39:00.000+02:00

Idag i SvD skriver kulturvetaren Bitte Assarmo om hur kristna verbalt förföljs i dagens Sverige. I diverse debattprogram och temakvällar menar Assarmo att kristna blir kränkta. Några konkreta exempel nämns, givetvis, inte på hur dessa kränkningar ter sig. Själva artikeln är faktiskt ganska förvirrande: Assarmo börjar med att postulera att det begås illdåd emot kristna i dagens Sverige som är att jämföra med illdåd som tydligen inträffade för hundratals år sedan. Återigen framgår det inte vilka dessa illdåd är, men det låter som att de är jämförbara med häxbränningar eller steningar med mera. Jag skulle gissa att det inte har inträffat några sådana övergrepp eller dylika i svensk media någonsin. Det har i alla fall undgått mig. Vad jag däremot har noterat är en sund kritik emot kristendomen och dess vidskepliga uppfattningar om bland annat abort och stamcellsforskning. På ställen i artikeln verkar det emellertid som Assarmo inte menar mer än denna kritik när hon talar om illdåden.

Varför denna kritik är att jämföra med illdåd som begicks för flera hundra år sedan förklaras dock inte särskilt tydligt. Assarmo skriver bara att kränkningarna gjorts legala av politiker och att dessa, som om det vore skälet till varför kritiken är kränkande, inte brukar nämna att andra religioner också har de uppfattningar de kritiserar kristendomen för. Därefter börjar Assarmo beklaga sig över denna orättvisa där kristendomen får mycket mer kritik än andra religioner trots att de minsann inte är bättre. Jag kan förvisso hålla med om att andra religioner förtjänar samma kritik och ofta blir jag till och med irriterad över att man inte vågar kritisera till exempel Islam. Men Assarmo verkar inte tycka att de andra religionerna förtjänar samma kritik som kristendomen, istället verkar Assarmo vara av uppfattningen att kristendomen förtjänar lika lite kritik som de andra religionerna.

Vänsterpartiets Pernilla Zethraeus, och många med henne, oroar sig för islamofobin. Och det är bra att politikerna är vaksamma på religionsfientliga strömningar i samhället.

Men rätt ska vara rätt, och därför bör dessa politiker, om de nu är de demokrater de utger sig för att vara, även oroa sig för den allt mer utbredda kristofobin. För den existerar. Och mediala och politiska krafter underblåser den.

Därefter börjar Assarmo tala om andra religioners övergrepp på kristna runt om i världen. Dessa övergrepp är såklart väldigt beklagliga men det talar knappast för att man inte ska kritisera religioner utan snarare att man bör göra det mer. Assarmos exempel handlar nämligen om andra religiösa gruppers övergrepp emot kristna. Assarmo antyder att kristendomen inte ägnar sig åt övergrepp längre. Det var enligt Assarmo fler hundra år sedan sist påven tog till vapen emot de otrogna. På sätt och vis stämmer det: påven har inte tagit till med hårdhandskarna emot de han de facto anser har ett mindre värde än kristna. För inte så länge sedan vägrade till exempel katolska kyrkan begrava en man på grund av att han gått med på att få dödshjälp. Katolikernas värderingar har dock resulterat i andra handlingar som knappast varit människor till gagn. Till exempel har man antagligen underblåst flera tusentals människors död i aids och andra könsrelaterade sjukdomar på grund av deras kamp emot kondomer. Vidare är inte den katolska kyrkan och påven kristendomens säte. Kristendomen är en lära som representeras av många. I många kristna länder är till exempel abort förbjudet. Kvinnor flyr länderna för att inte behöva föda barn emot deras vilja och många kvinnor dör i dessa länder på grund av illegala aborter. Stamcellsforskningen, en forskning som ser ut att kunna bidra till att man räddar miljontals liv, motarbetas av i stort sett alla kristna auktoriteter utomlands. Om stamcellsforskningens resultat förhalas med bara några år innebär det att flera miljoner människor kommer att ha dött av sjukdomar i onödan.

Självklart försöker jag med detta inte säga att kristendomen är värre än de andra religionerna som Assarmo nämner när hon räknar upp övergrepp emot kristna som begås av buddhister, hinduer och muslimer. Jag vill bara poängtera att kristendomen inte kan exkluderas ur listan på religioner som leder till mänskligt lidande. Och om nu, vilket är fallet, religioner leder till mänskligt lidande och om man kan se att omoraliska handlingar kan härledas tillbaka till religiösa läror i stil med Bibeln eller Koranen (vilket man med lätthet kan göra) då är det väl på sin plats med en vass kritik emot dessa läror och de människor som omfamnar dem. Vissa är av en sådan tro att de inte omfamnar lärornas bokstavliga innehåll. Detta försvarar dock inte lärorna. Att man måste gå ifrån en lära för att vara moralisk kan aldrig försvara läran. Enbart om man genom att gå till läran för att försvara sin moral kan läran försvaras. Därför är det inte ett fördelaktigt försvar av kristendomen att peka på fundamentalister och kalla dem bokstavstroende.

Avslutningsvis tycker Assarmo att det handlar om respekt och att kristendomen borde få ta del av samma respekt som de andra religionerna får i media. Vidare väntar sig Assarmo att denna respekt ska tillkomma kristendomen på basis av religionsfriheten. Men sådan är inte lagen om religionsfrihet. Att vara fri att välja vilken religion man vill, eller ingen religion alls, säger faktiskt ingenting om hur mycket respekt religionen förtjänar. Ingen är enligt lag tvungen att respektera något. Förutom lagen självt då möjligtvis. Vidare är det inte brist på respekt det handlar om. Att kritisera en socialdemokrat, folkpartist eller en moderat för deras värderingar är vanligt. Det görs hela tiden i media. Till exempel kritiserar Assarmo själv både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men det vore ju helt sjukt om dessa politiker skulle uppröras över detta och påstå att de inte får den respekt de förtjänar. Ännu mer bisarrt vore det om de började dra upp yttrandefriheten som ett argument för att få denna "respekt". För att kritisera en människas trosuppfattning, vare sig det handlar om religion eller politik, är inte brist på respekt. Det är ett tecken på att man är verbalt oense och det måste man alltid få vara. Det, om något, ingår i religions- och yttrandefriheten.

Astrologi harmlöst?

2007-03-21T21:27:00.000+01:00

Religiös barbari laglig i Sverige

2007-03-17T23:20:00.000+01:00

Jag kom över en artikel i SVD när jag läste vad min vapendragare på bloggen Ergo Ateism hade att säga om artikelns innehåll. På grund utav hur allvarligt jag anser att sådana här saker är har även jag valt att skriva om det. Idag är det, som artikeln förtäljer, lagligt att avlägsna en del av barns kroppar på grund av religiösa bevekelsegrunder. Detta innebär att skälen inte är medicinska och till för barnets framtida väl utan istället att tillfredsställa religiösa föräldrars vilja att märka sina barn med sin tro. Själva akten att märka barn för livet, oavsett om det är med en religion eller en politisk ideologi, är i sig djupt omoralisk. Akten utgör i sig själv ett hån emot idén om barns rättigheter. Ett hån emot idén om människors rättigheter. Människors rättigheter att i mogen ålder med intellektuellt övervägande fatta sig egna uppfattningar om världen. Av den anledningen är det en sjuk företeelse att man i världens sekuläraste land – anno 2007 – tillåter och genomför den här sortens övergrepp på barn.

Ett vanligt argument för att man tillåter manlig omskärelse, istället för till exempel kvinnlig, är att barnets hälsa inte står på spel. För det första är det inte sant. Förvisso kan man leva ett hälsosamt liv utan förhud, men förhudens evolutionära funktion är inte obefintlig. Förhuden skyddar och har också som konsekvens att samlag känns mer då ollonet helt enkelt inte tappat lika mycket av sin känslighet. I överlag finns det bra mycket mer argument för att behålla förhuden än att inte göra det. Därför är argumentet att barnet i någon mån tjänar på ingreppet inte särskilt starka. För det andra hade det inte spelat någon roll om det fanns sådana fördelar med att göra ingreppet. Mer än hälsa står på spel och det är nämligen barnets rättigheter. Det äcklar mig när någon ens tar upp det ofarliga för hälsan för att argumentera för omskärelse på små pojkar. Det är ungefär som att argumentera för att tatuera in något i pannan på någon emot dennes vilja och peka på det ofarliga med det. Ändå skulle få anse det berättigat att göra så. Eller vad hade svenska sjukvården ansett om en förälder som önskar avlägsna sina barns öronsnibbar eller deras barns hår. Återigen inget hot emot hälsan och man kan till och med se vissa medicinska fördelar med att till exempel inte ha något hår. Inga löss! Men givetvis är det ett patetiskt och pinsamt försvar för att bryta grundläggande mänskliga rättigheter. Men när det sker i religionens namn, då minsann ska här tolerans visas.

Och jag blir äcklad, fylls av djup skam över att tillhöra en art som tenderar att å ena sidan vara av en natur som får henne att stympa den egna avkomman och å andra sidan – vilket nästan är värre – sträva efter att visa sådan förståelse för andra värderingar att de egna värderingarna upphör. En moralisk likgiltighet infinner alltid sig så fort en människa med blida ögon ser på och, istället för att stjälpa, hjälper alla andra kulturers värderingar att få fotfäste. Vissa kanske skulle kalla detta nihilism. Men som värdenihilist kan jag dementera detta: nihilismen hindrar inte mig från att ha djupa moraliska uppfattningar, den hindrar mig bara från att göra gällande att dessa uppfattningar representerar ett sakförhållande, en del i universums beskaffenhet. Det är de givetvis inte. Att värderingar inte är mer än vårat ogillande eller inte mer än våra ändamål om andra människors liv – att våra värderingar är subjektiva – betyder inte att man har skäl att visa tolerans mot andra subjektiva ändamål. Om så görs visar man bara på sin totala brist på egna ändamål och ideal, sin totala brist på det man ironiskt nog samtidigt försöker visa sådan förståelse för.

Givetvis är det bättre att övergrepp på barn sker i en skyddad miljö på ett sjukhus än hos ett religiöst överhuvud. Dock är det inte klokt att man betraktar detta som så oundvikligt att man måste tillgodose människor med möjlighet att stympa sina barn. Håller man fast vid sådana argument förstår jag inte hur man samtidigt kan vilja förbjuda kvinnlig omskärelse. Detta vore också, kanske till och med mer, hälsosamt om det utfördes av professionella läkare. Men det accepterar man inte. Inkonsekvensen visar med all önskvärd tydlighet att vad det handlar om är en sedvanlig och slentrianmässig positiv inställning till fruktansvärda saker bara på grund av att de backas upp av religion.

– Just bristen på tillgänglighet anges som ett av de främsta skälen till att familjerna väljer att omskära sina pojkar utanför vården. Men det värsta är att många inte fått någon information alls, de tror att det är olagligt i Sverige. Kostnaden är mindre avgörande, de kan tänka sig att betala mer än vanlig patientavgift, berättar Per Manhem.

Aldrig att Per Manhem och dennes gelikar hade sagt att det värsta var att många inte fått någon information om att ett övergrepp inte är olagligt om det hade handlat om att till exempel ett gäng marxister fått för sig att bränna in Marx på sina barns högra skinka, oavsett hur mycket bedövning de fått innan ingreppet. Jag skakar på huvudet vid åsynen av den här sortens beslut och slås av att vi, trots att månfärder planeras och att robotar rullar på Mars, har en lång väg kvar.

Dagboken: volym III

2007-03-08T17:12:00.000+01:00

Moloken

2007-02-10T22:18:00.000+01:00

Jag har tillsammans med min gode vän Martin Larsson skapat en filosofisk upplaga som vi döpt till Moloken efter å ena sidan känslan av dysterhet som många modiga filosofer tvingats trotsa på grund av deras slutsatser och å andra den ödla som på grund av sitt okristliga utseende även kallas taggdjävul. Ödlan är ett ypperligt exempel på evolutionens nyckfullhet i formandet av livet, och är sålunda ett bra exempel på ett djur kreationister helst inte vill kännas vid. Namnet indikerar att vi kommer att avhandla en filosofi som respekterar naturvetenskapen för vad den är. Ibland kommer vi skriva saker till förmån för den sekulära rörelsen, då vi båda betraktar den som en förutsättning för uppfyllandet av människornas ändamål.

Vi skapade vår upplaga för att vi kände att vi behövde incitament till att skriva och eftersom att det finns alldeles för mycket pseudofilosofiska platser på den elektroniska oceanen. Därför ämnar vi på ett mindre akademiskt språk avhandla filosofiska spörsmål, moderna såväl som antika. Än så länge har vi inte skrivit särskilt mycket dock. Fast vi är på gång. Vissa av inlagorna kommer vi publicera på våra privata bloggar också och här på Logografen kommer inlägg som även finns på Moloken att hamna i kategorin "Moloken".

Plick

2007-02-09T17:03:00.000+01:00

Jag blev lite uttråkad härom natten, så jag gjorde det lilla spelet Plick. Det går ut på att clicka bort alla bruna block från spelplanen innan en räknare hamnar på noll. Vid noll förlorar man direkt. För att starta måste man clicka på startblocket, vilket startar räknaren som max kan ligga på 10. För att vinna måste man klicka på målblocket. Trycker man på det innan alla bruna block är förstörda förlorar man. De gröna blocken adderar 5 till räknaren och de röda substraherar 3. Vid vinst beräknas hur fort det gick att klara av allt och personbästa sparas för att betrakta i slutet av spelet. Mycket nöje.

Ladda ned spelet här. Som vanligt behöver ni winrar för att packa upp filerna.

Grattis i förskott Darwin

2007-02-08T20:28:00.000+01:00

Den 12 februari skulle Darwin ha fyllt 198 år. Hans födelsedag firas varje år sedan 1995 för att visa på vikten av kritiskt tänkande, vetenskapens pålitlighet i strävandet efter svar på många av våra stora frågor: vart kommer vi ifrån? Hur kom vi hit och vart är vi påväg? Allt oftare behöver folk påminnas om detta. Detta att det var vetenskapen som bidrog med vad som i de religiösa texterna beskrevs som magi: elektricitet, läkemedel, datorer, flygplan och rymdfärjor. Ironiskt nog var det inte religionen som förde oss till skyarna, det var vetenskapen. Ändå lockar religionen fler. 95 % av mänskligheten tror på en högre makt och samtidigt breder nyandliga rörelser ut sig över samhället liksom en okunskapens slöja. I världens mäktigaste land är ateisten den mest förtryckta minoriteten. Därför är dagar som den 12 februari av stor vikt, för utan sådana riskerar vi att än en gång få nöja oss med fantastiska inslag enbart i fantasin och aldrig i verkligheten.

Voltaire sade att vidskepelsen satte världen i brand och att det var filosofin som släckte den. Långt senare sade Isaac Asimov att människan har stjärnorna i sin framtid och att denna framtid är alldeles för viktig för att gå förlorad på grund av ignorans och vidskepelse. Därför ber jag er alla att försöka förhindra detta sker och höjer en hand för vetenskapen. Idag har religion en oförtjänt status. Vetenskapen och religionen är inte två sidor av samma mynt. Vetenskapen och religionen befinner sig inte bredvid varandra och ej heller i någon kamp. Vetenskap är blott en metod. Religionen är ett socialt fenomen, ett samfund inom vilket människor delar fasta trosföreställningar om övernaturliga ting. Där vetenskapen slutar tar inte religionen vid, det gör filosofin. Vetenskap är för religion vad dammsugaren är för dammet. Sådan är relationen dem emellan och sålunda kan de inte komplettera varandra. Vissa säger att vetenskapen svarar på frågan hur medan religionen svarar på frågan varför. Det är sant att vetenskapen inte ägnar sig åt frågor om varför och bör men är verkligen religionen det rätta elementet att förvalta dessa frågor?

Nej, något som bygger på blind tro och frånvaro av förnuft kan heller inte förväntas ge fördelaktiga svar på frågor om hur vi bör leva och varför vi bör göra det. För det första har inte sådana frågor objektiva svar, vilket religioner påstår. De bygger på huruvida företeelser leder eller inte leder till uppfyllandet av våra preferenser, subjektiva eller intersubjektiva. Sålunda uppstår främst två problem när religioner ska besvara sådana frågor. 1. religionen fokuserar inte på människors preferenser främst utan på Guds blint antagna preferenser vilket lämnar människorna för vilka svaren är intressanta i en periferi. 2. om man inte fokuserar på förnuftet utan på dogmer och heliga skrifter kommer de bästa sätten att nå våra preferenser att förbli oss främmande. Därför gör filosofin bäst i att besvara frågor som rör varför då filosofin faktiskt försöker hitta svar och således olikt religionen inte blott hitta på svaren.

En helt vanlig dag

2007-02-07T10:56:00.000+01:00

Kolla Gud

2007-01-31T19:41:00.000+01:00

Kolla Gud är namnet på en ny barn- och ungdomsserie som sänds i SVT. Jag såg nyss andra delen i serien som sändes som en del av barnprogrammen och lämnades med en känsla av äckel men också av djup nedstämdhet över det omoraliska innehållet i serien. Tanken med den är att väcka tankar om saker som religion, Gud och böner. Detta gör man genom att följa religiösa barn (läs: indoktrinerade avkommor till religiösa föräldrar) och låta dessa berätta om "sin" tro. I avsnittet jag fick vi till exempel följa en flicka, som av sina föräldrar fått epitetet muslim, och huruvida hon skulle lyckas rabbla en bön ur koranen i sin fars moské eller inte. Lyckades hon skulle hon få baka vad hon ville. Det djupt omoraliska i en sådan serie ligger i flera aspekter. Först och främst är SVT public service. I uppdraget som public service innebär ingår, speciellt vad anbelangar deras minderåriga målgrupp, att vara politiskt och religiöst obundna. Det vill säga inte ta ställning i sådana frågor. Vi kan lugnt konstatera att SVT, när det kommer till detta hedersuppdrag, sedan länge spottat på uppgiften. Politiskt kan man diskutera, men religiöst helt uppenbart. Gudstjänster sänds med jämna mellanrum och nu senast hade Kyrkan fått gå in och godkänna material innan sändning. Sådana företeelser är förvisso nog för att överväga att aldrig mer titta på SVT i ren protest men samtidigt har det i de religiöst bundna sändningarna funnits en målgrupp och vi andra har enkelt kunnat välja att se bort. Det i sig är ett lamt försök till försvar för SVT, men låt gå.

Kolla Gud tar dock priset. Här har man bakat in den religiösa propagandan i barnprogrammet, där barn maktlöst tar emot intryck. För Kolla Gud är religiös propaganda. Vi ser förvisso olika religioners yttringar, notera dock att det man propagerar för är den gemensamma nämnaren hos religioner: dogmatism, indoktrinering, blind tro med mera. Sådana företeelser är knappast något att uppmuntra. Hur vore det med en serie i stil med Kolla Partiprogrammet? Där får vi följa en flicka som ska sjunga internationalen, eller läsa en hyllning till Marx, för att få baka vad hon vill! Vem hade inte tagit sig för pannan vid åsynen av något sådant. Politiska åsikter är vi ju alla överens om att barn vid mogen ålder själva ska välja efter en neutral undervisning i skolan om hur världen är beskaffad. Hur svagsint och mesigt blåögt är det inte att bara för att det handlar om religion inte protestera när barn hjärntvättas av föräldrar som vill skapa små kopior av sig själva? Jag äcklas av mentaliteten som SVT representerar. Ett program där man vill föda en förståelse för vad allt SVT officiellt är emot, det vill säga okritiskt tänkande, är i mina ögon omoraliskt och att sända det ansvarslöst. Ändå sänder SVT det. När kommer vi få se en serie mitt i barnprogrammet där man fokuserar på kritiskt tänkande, där man tar upp att man vetenskapligt har bevisat att böner inte har någon effekt och att det faktiskt är något att oroa sig över när en förälder beslöjar sitt barn? Räkna inte med att se Gud i Kolla Gud, räkna däremot med att se människor som lider av kollektiva tvångstankar som de mer än gärna, och med stolthet, överför till sina barn. Och allt i en gullig framtoning som om det vore det bästa i hela världen. Fy skäms SVT.

Heredity

2007-01-24T23:54:00.000+01:00

Den slutgiltiga versionen av min ekosystemssimulator är äntligen färdig och nu heter den Heredity. Efter att från och till ha arbetat med simulatorn kan jag nu äntligen lämna den bakom mig och detta med en uppdaterad grafik, som erbjuder sken av 3D, ny statistik och ett par stycken förbättringar när det kommer till energiöverförandet från växt till växtätare och till dess avkomma. Numera förlorar hannen och honan energi vid kopulation och honan förlorar hälften av sin energi som tillkommer hennes ägg. Om ni ser en hanne eller hona som dör precis efter att de kopulerat har de alltså dött av utmattning.

Som ni ser på bilden kan man nu följa ett antal fler skeenden genom statistik: antal mutationer, hur många av dem som varit fördelaktiga och ofördelaktiga, hur många växtätare som nått reproduktiv ålder och hur många som inte har det, hur många som dött av svält och av ålder, hur många blommor som ätits och inte ätits samt hur stor populationen av växtätare och växter har varit när den varit som störst.

Som vanligt är dock det intressanta med skärmsläckaren att växtätarna ärver hastigheten från sina föräldrar. När en mutation inträffar och ändrar hastigheten på en individ kan man sålunda se en förändring hos populationens genomsnittshastighet över tid på grund av naturligt urval. I vissa fall leder detta direkt till att populationen dör ut, i andra till att den räddas. Behållningen vill jag mena ligger i att helt enkelt betrakta en artificiell art som på grund av sin natur och sin omgivande miljö överlever olika länge. När den oundvikliga utrotningen är till handa sparas som vanligt tiden populationen hann leva som poäng i en high score som visas i tio sekunder innan varje session. För att öppna filen behöver ni Winrar, vilket ni kan ladda ned från download.com. Var noga med att placera alla filer i mappen WINNT eller Windows. Sedan kan ni komma åt skärmsläckaren genom att högerklicka på skrivbordet och trycka på egenskaper. Ni får gärna rapportera buggar om ni hittar några så fixar jag det om det går.

Ni kan ladda ned Heredity här. (520 kb)

Sokalaffären

2007-01-22T12:26:00.000+01:00

The Sokal Affair was a hoax by physicist Alan Sokal perpetrated on the editorial staff and readership of a leading postmodern cultural studies journal called Social Text (published by Duke University). In 1996, Sokal, a professor of physics at New York University, submitted a pseudoscientific paper for publication in Social Text, as an experiment to see if a journal in that field would, in Sokal's words: "publish an article liberally salted with nonsense if (a) it sounded good and (b) it flattered the editors' ideological preconceptions"
Läs mer på Wikipedia

Att lära sig vad som är vackert

2007-01-14T02:23:00.000+01:00

Inte allt för sällan kommer jag i kontakt med människor som bestämt gör gällande att det sköna, då speciellt sexuellt attraktiva, är något vi skolas till att ha uppfattningar om. Att vilka anletsdrag vi finner fagra kontra motbjudande eller mindre attraktiva är något vi lär oss. Nu tänker jag med all önskvärd tydlighet omintetgöra denna hypotes. Jag vill dock inte hävda att vad vi finner fagert inte kan vara relativt beroende på i vilken miljö man växer upp i. Stimulit som ger responsen att vi uppfattar vad vi betraktar som vackert behöver inte vara föremålet i sig utan snarare vad det indikerar, vilket i regel är något fördelaktigt. Till exempel hög social status. Det råder inga konstigheter i att vi lär oss vad som indikerar på olika saker, att vi finner dessa saker attraktiva menar jag dock att vi är bundna att göra från början. Det vill säga: om det i ett samhälle anses vackert med en viss sorts beklädnad beror det på att dessa kläder utgör ett givet stimuli, säg indikation på hög status, vars respons är lika given och aldrig någonsin inlärd.

Mitt skäl för att anta denna hypotes i motsats till hypotesen om att till exempel massmedia eller föräldrar lär människor att attraheras av vissa ideal är ganska enkelt. Inom medvetandefilosofin talar man ofta om att mentala tillstånd (läs: känslor, synintryck, smakupplevelser och så vidare) är subjektiva till sin natur och omöjliga att betrakta ur ett tredjepersonsperspektiv. Som jag ser det finns det inte några seriösa skäl att betvivla detta. Man förstår det när man till exempel betänker att man aldrig kan förklara för en färgblind hur en viss färg ser ut. När vi refererar till inre sensationer gör vi det genom att hänvisa till lyssnarens egna inre sensationer. Ibland säger vi att något kändes som något annat som personen kanske har upplevt, eller också återskapar vi stimulit som framkallade känslan hos oss i hopp om att lyssnaren känner samma sak som man själv gjorde. Ganska uppenbart är dock att det inte är som att visa någon ett externt objekt som kan nås kännedom om annat än genom blott introspektion. Detta föranleder min slutsats. För att uppnå den önskvärda tydlighet jag talade om ovan är det av vikt för vidare förståelse att jag förklarar vad ett intentionalt objekt är. När en människa är medveten är hon medveten om något, ser hon är det något hon ser (om än bara en hallucination), är hon rädd är det något hon är rädd för och viktigast av allt: känner hon attraktion är det något hon attraheras av. Detta något är det intentionala objektet.

En förutsättning för att lära ut något är att referera till detta. Jag måste i någon mening kunna peka på det och kalla det något. Det enda sättet att peka på ett mentalt tillstånd är som jag skrev ovan att hänvisa till lyssnarens egna upplevelser, det är nämligen bara inom sig själv man kan observera mentala tillstånd. Detta betyder att för att någon ska förstå satsen "gräset är grönt" eller "taggen gör ont att sticka sig på" måste subjketet man talar till ha upplevt en smärta eller en färg (vilken är egentligen irrelevant eftersom ordet "grön" helt enkelt kommer att förstås som "den färg gräset har och allt som har samma färg som gräset har". Därav det faktum att vi aldrig kan förvissa oss om vi upplever samma färger). Vidare: är vi medvetna om en färg följer att vi har sett något som har färgen. Betrakta vad jag sagt hitills och fundera på om det är möjligt att vi lär oss vad vi ska se som grönt. Förstår vi vad som menas med "grönt" implicerar det att vi redan är förmögna att uppfatta något som grönt, vilket leder oss till den ofrånkomliga slutsatsen att vi redan måste ha sett något som är grönt innan vi förmodas lära oss vad vi ska se som grönt. Härvid har nog min poäng redan gjorts klar, men för den önskade tydlighetens skull ska jag slutföra mitt argument.

Skönhet, attraktion och estetiskt tillfredsställande är lika mycket mentala tillstånd som fräger och sålunda lika bundna till det enbart introspektivt åtkomliga. Att ha dessa mentala tillstånd implicerar, som med färgen, att något framkallar dem eller är objekt för dem. För att förstå vad någon menar med "kvinnan med de störa brösten är vackrare än kvinnan med de små brösten" eller "Mozarts musik är finare än Håkan Hellströms musik" krävs att vi också förstår adjektiven "vacker" och "fin". Förstår vi dessa, som resonemanget ovan visar, har vi haft skönhetsupplevelser sedan tidigare. I annat fall skulle orden inte vara mer än läten för oss vars referens varit oss främmande. Och har vi haft skönhetsupplevelser sedan tidigare, ja, då har vi redan sedan tidigare haft en uppfattning om att något är vackert eller attraktivt vilket betyder att vi från början inte kan ha lärt oss sådant från tidigare generationer eller massmedia. Därmed måste vad vi känner gentemot olika stimuli vara medfött, sedan är det självfallet så att vi kan lära oss se saker annorlunda och därmed omvandla stimuli till nya stimuli; kanske fokuserar vi mer på någons ögon om vi blir uppmuntrade till det istället för vederbörandes abnorma näsa som vi gjort tidigare och därefter finner personen attraktiv, eller också lär vi oss att objektet har ett komplicerat nervsystem och har känslor och sålunda reagerar på det som vi reagerar på andra medvetande varelser.

Poängen jag vill göra är att även om vi kan få saker att fungera som flera olika stimuli beroende på perspektiv eller genom att växa upp i samhällen där tingen har olika betydelser för vår överlevnad och reproduktion med mera kan vi aldrig kulturellt bestämma eller programmera in i oss vilka mentala responser som ska följa ur vissa stimuli. När det kommer till sådant är det logiskt omöjligt för oss att från början vara en tabula rasa. Kan tavlan sedan målas om? Det kan inte detta resonemang svara på, men när det kommer till sexuell attraktion är jag mycket tveksam. Jag kanske bör säga ett par avslutande ord om betingning. Självfallet kan man ändra hur vi känner vid åsynen av något genom att betinga det med ett annat stimuli. Att lära sig vad som är farligt och bli rädd för det är en livsnödvändighet i djurriket. Vad man bör beakta är dock att betingning inte handlar om att ändra respons på ett och samma stimuli, utan om att omvandla stimulit. Stimulit som införlivar rädsla är inte med nödvändighet den perceptuella upplevelsen av ett objekt utan kan också vara kunskapen man via erfarenhet införskaffat om objektet i fråga. Om kunskapen är stimulit, eller det man är medveten om, är det inte underligt att responsen byts ut om kunskapen blir utbytt eller utökad: stimulit har nämligen modifierats.

En eloge till SvD

2007-01-09T00:25:00.000+01:00

Jag skulle vilja utdela en eloge till Svenska Dagbladet för En serie om ateismens mobilisering. I denna serie finner vi läsvärda artiklar som Ateister och troende träter om humanismen där ordförande för humanisterna Christer Sturmark framträder, Frälst på biologi där projektledaren för humanisternas nya ungdomssatsning, Felicia Gilljam berättar om sin passion för vetenskapen och i synnerhet för biologin och För Mahin är ateism frihet vari Mahin berättar om sina efarenheter i det teokratiska Iran. Att ateismen mobiliserar är förvisso missvisande. Självfallet är det inte tron att det inte existerar någon Gud som mobiliserar, utan snarare det förnuftiga tänkandet. Att många som enbart låter sin tro styras av empiri och logik sedan blir ateister är en helt annan sak. Om någon med förnuftiga metoder kommer fram till att det finns en Gud befinner sig den personen knappast på de religiösas sida. För oss förnuftets förkämpar handlar det inte så mycket om vad man tycker och tror utan snarare hur. Idag är vi i ett enormt behov av en motpol emot ignoransen och oförnuftet, för sådant ökar nämligen markant idag. Att se George Bush röstas fram i USA, att se muslimer slå sönder ambasader och bränna danska flaggor över ett par teckningar och att se viktiga vetenskapliga framsteg förhalas av religiöst etiska skäl är några av alla anledningar till att som förnuftig människa att höja rösten.

I Stockholm hörde jag av en nära släkting som hade varit hemma hos en bekants familj vars katt hade rymt att mor och dotter plötsligt sagt att de skulle åka någonstans, flera mil bort, därför att katten fanns under ett hus där. När de kom tillbaka frågade han hur det gick och tydligen var inte katten där. Nähä, konstaterade han och därefter berättade de för honom att det hade varit ett medium som sagt att katten befann sig där. Harmlöst kanske någon hävdar, men jag tycker inte det i ett land där människorna bestämmer sitt eget öde. Resonerar stora delar av ett folk genom att blunda för sannolikhet, empiri och logik kommer det finnas väljare av våra politiker som inte kan skilja på en demagog och en välgörare, ett ofördelaktigt beslut eller ett fördelaktigt. Jag leds att tänka på kvinnorna i Brad Bradbarys roman Fahrenheit 451 när de diskuterar vem de ska rösta på och hänvisar till vem som har finast frisyr.

Tillbaka till Göteborg

2007-01-07T22:49:00.000+01:00

Efter att ha varit först i Ljungskile och sedan i Stockholm sedan två veckor tillbaka har jag inte haft tid att ägna mig åt någon kontemplativ verksamhet i min, på grund av dess raritet, dyrbara ensamhet. Jag gavs mest böcker i julklapp, bland annat The God Delusion av Richard Dawkins och Handbok för ateister av Michel Onfray. Dessa två böcker kan jag, trots att jag inte läst ut dem än, varmt rekommendera. Det märks tydliga skillnader mellan de båda författarna trots att ämnet är detsamma. Tillexempel märks det att Onfray är filosof emedan Dawkins är vetenskapsman, men framför allt märker man att Onfray är fransman och Dawkins engelsman. Speciellt intressant är det att läsa dessa böcker parallellt eftersom de glider samman och isär titt som tätt och här och där märker man till och med ganska grova åsiktsskillnader. Dawkins gör till exempel gällande att Spinoza var ateist emedan Onfray gör motsatsen.

Min sambo, som stundom figurerar under pseudonym Narcisse F. Leroi, fick också böcker. Bland annat en stor bok om katter som hette Katter som är utgiven av Globe Förlaget. Tillåt mig nu att varna alla kattälskare, och alla andra människor, för denna bok. För det första, kunde min sambo intyga, var översättningen usel och därmed i många sammanhang missvisande. I Sverige säger man till exempel att en katt är maskad när den bara har färger på kroppens kallaste delar och inte point, som det heter på engelska och som det fortfarande stod i boken. Vissa raser var också inte översatta korrekt och på ett ställe i boken fanns ett stycke på norska av någon outgrundlig anledning. Kanhända skulle man kunna låta sådant passera som oviktigt, men det blev värre. Mitt i boken någonstans informerades det nämligen om kattvård och olika mediciner som rekommenderades vid diverse åkommor. Till min stora förvåning såg jag en stor spalt med rubriken homeopati och andra naturmedel.

Homeopati innebär att man försöker bota sjukdomar genom att medicinera människor med olika potenserade substanser. Att en substans är potenserad betyder bara att man har spätt ut den så pass mycket att det med liten sannolikhet ens finns kvar ens en endaste molekyl av den ursprungliga substansen i lösningen. Sålunda är slutprodukten, rent vetenskapligt, rent vatten eller annat lösningsmedel. Enligt profitörerna bidrar potenseringen dock till att man frigör immateriella krafter. Redan nu kan man med sunt förnuft konstatera att det inte handlar om att bota människor utan om att lura godtrogna människor att förtära effektlösa mediciner i hopp om räddning. Det kan alltså jämföras med att jag åker ned till någon stam i Afrika och börjar sälja CocaCola-burkar för deras guld genom att övertyga dem om att dessa burkar kan, ja, frigöra immateriella krafter. Och nej, det är inte mer okej för att det i detta sammanhang handlar om ignoranta västerlänningar. Givetvis finns inga vetenskapliga studier som stödjer homeopatiska läkemedel utan istället har man empiriskt funnit att sjuka människor som dricker vanligt vatten och sjuka människor som "potenserade substanser" har lika goda chanser att tillfriskna.

När sådant här florerar i böcker på suspekta affärers hyllor är offren ganska få och man kan som tur är inte tala om något hot emot den stora massan även om stollarna som tror på saker av andra anledningar än förnuftiga tyvärr ökar i antal. Eller rättare sagt: även om fler och fler människor blir stollar. Fast när det gömt i en bok som ska handla om katter förekommer sådant är det värre. Jag tänker dels på människor som litar på bokens seriositet och därför söker sig till sådana mediciner i tron om att det finns effekter, men främst tänker jag på de stackars katterna som ska behöva gå sjuka i onödan. Och lita på att katterna inte kommer att genomleva någon så kallad placeboeffekt, de kan nämligen inte behärska det faktum att något är avsett att bota dem.

Min sambo fick ytterligare en bok som jag vill varna för: Ashimas bok av Caroline Giertz, som också har producerat det folkförvillande tv-programmet Andarnas makt åt TV4 som efter det kanske snarare förtjänar epitetet TV-flum. Hon har även varit med och producerat dylika program som Förnimmelse av mord. När min sambo fick syn på detta fnös hon men utbrast snabbt att det finns många galningar som skrivit bra litteratur. Fast i det här fallet var det inte så utan istället slås man av ett pekoralt utdrag ur författarinnans dagbok där hon skriver att allt är sant och på riktigt därför att hennes medium sagt det. Genom att göra ontologiska anspråk med berättelsen och uppmana folk till att lita på medier, vilka tjänar massvis med pengar på att bedra folk, blir boken djupt omoralisk liksom kattboken. Just Caroline Giertz, som i sin bok gör de mest absurda påståenden man kan föreställa sig, säger att hon i samarbete med medier lärt sig lita på dem. I ett avseende är detta nog sant och det märks väl att hon försökt dra lärdom av deras visdomsord: ljug om gröna ängar och människor kommer att flocka sig kring dig. För, tänkte hon antagligen, det ju mycket roligare att läsa hennes bok om man tror att det är på riktigt och då är det säkert fler som köper den. Fast om Giertz verkligen tror att hennes medium har haft kontakt med Guds fru och att detta väsen sagt åt mediet att be henne skriva en bok om henne kan jag varmt rekommendera både henne och hennes medium en undersökning på psyket. Man kan ju undra varför inte Guds fru valde en mer begåvad författare bland alla sex miljarder människor på Jorden än Caroline Giertz som tog uppdragen så seriöst att hon skrev ihop några hundra pekorala sidor text på enbart nio veckor. Fast sedan kanske det bara var folkförvillaren Giertz som ville tjäna lite snabba pengar.

När jag kom hem från Stockholmsvistelsen – det var förövrigt till stor belåtenhet att återstå min hemstad – fick vi lite fler böcker som varit försenade på julafton. Den här gången var det en av sambons böcker jag fann mest intressant. Hon hade fått Martina Lowdens debutroman Allt. Jag fann den intressant i egenskap av dagboksförfattare då det är hennes, som jag förstått det, dagbok sedan nitton års ålder och framåt hon publicerat på Mordenista. Dagböcker har alltid haft en dragningskraft på mig. Personligen började jag skriva loggböcker där jag redogjorde för saker redan i mellanstadiet. I slutändan var det nog dessa som drev mig till mina egna dagböcker, vilkas fjärde volym jag precis påbörjat. Lowdens bok var intressant också eftersom den är skriven samtidigt som jag skrev mina tre första dagboksvolymer och är ungefär lika lång som dessa är tillsammans. Samtidigt skiljer sig mina dagböcker ifrån Allt i alla andra avseenden. Mina är ömsom berättande, ömsom resonerande. Ofta faller berättandet och resonerandet samman och bildar analyser – stundom överanalyser – av dagar jag funnit av betydelse men som för det mesta var ganska prosaiska. Lowdens bok är, som jag upplevt den hittills, mer fragmentarisk och språkmaterialistisk. Ibland har jag svårt att avgöra om jag ska gilla det eller inte men jag finner inte mitt intresse oklart och gillar man dagböcker kan jag nog rekommendera den trots att jag ännu inte läst hela. Dagböcker vittnar om mycket mer än fotografier eller filmer, de vittnar inte bara om hur samtiden har sett ut utan också om det som inte kan fångs på bild; hur dessa bilder och filmer betraktades och hur det kändes. Genom ord kan man referera till den introspektiva sfären även om det egentligen handlar om en sorts pseudoreferat eftersom att man faktiskt inte utkristalliserar eller pekar på något externt utan snarare blott hänvisar läsaren till dess egna representationer. Vi kan aldrig lära någon hur en färg ser ut då förståelsen av begreppet kräver en redan befintlig kännedom därom. Detta för mig, ganska osökt, till nästa punkt. Nämligen mina studier.

Jag har fortfarande en deltentamen i medvetandefilosofi att författa och ytterligare en i epistemologi och till detta också en B-uppsats som ska bli färdig. Detta innebär att denna natt och påföljande vecka kommer bli intensiv. Räkna därför inte med särskilt mycket inlägg här under den tiden. Var dock god att titta förbi då och då för rätt som det är har jag något att förmedla.

Julhälsning

2006-12-23T13:00:00.000+01:00

I morgon är det julafton och trots traditionens religiösa ursprung finner jag inget problem i att fira den. I de flesta hem är det en sekulär tradition som handlar om att spendera tid tillsammans och visa omtanke med gåvor. Människor är i behov av sådana tillfällen och så länge man inte blandar in hyllande av vidskepelse och vanföreställningar är det inget jag protesterar emot. Det säger dock något om religion att man kan ta bort alla religiösa yttringar ur en högtig och ändå bevara allt det positiva i den: kärlek till våra nära och kära, till det värdsliga. Som sekulär humanist är det precis det som driver mitt etiska tänkande. Inte vad som kan tänkas tjäna eller glädja en gudom vars existens det inte finns några belägg för, utan helt enkelt vad som gynnar eller inte gynnar mina ändamål om andra människors väl. Dessa ändamål behöver sedan inte vara objektivt korrekta eller godkända av någon gudomlig auktoritet för att vara intressanta, det räcker med att jag har dem för de ska vara intressanta för mig.

Religiösa människor vill gärna försvara Gud genom att hänvisa till att moralen annars inte skulle ha någon objektiv grund. De påstår att om moralen bara hade varit mänskliga önskningar sprungna ur vad som varit evolutionärt fördelaktigt att önska så hade moralen varit relativ, det vi anser vara gott kan börja anses vara ont och tvärtom. För det första är detta inte en bra invändning då att något är en tråkig omständighet knappast är ett giltigt skäl att tro att så inte är fallet. För det andra är argumentets innehåll inte helt korrekt. Det är förvisso sant att det vi anser är moraliskt eller omoraliskt kan skifta via naturligt urval, teoretiskt sett är alltså moralen relativ om våra moraliska preferenser beror på naturligt urval. Praktiskt sett är dock en sådan förändring i det närmaste omöjlig. Först måste det naturliga urvalet få grepp om oss människor igen vilket implicerar samhällets förfall. Idag överlever i stort sett alla och vilka som får och inte får sprida sina gener är godtyckligt. Ingenting premieras framför något annat. Det räcker dock inte med att det finns en påtaglig naturlig selektion mellan människor, miljön måste börja missgynna samarbete individerna emellan också så att önskningar om att mörda, stjäla och så vidare blir fördelaktiga. Jag kan personligen inte ens föreställa mig en sådan miljö, att vad vi anser är ont och gott ska skifta förefaller dock så pass osannolikt att vi kan kalla det nästan omöjligt. Argumentets antydan till moralens godtycklighet är alltså ett resultat av okunskap.

Argumentet menade också att den moraliska relativismen kunde undvikas om moralen hade sin grund i Gud. Detta verkar inte heller följa. Skulle det existera en Gud verkar denna vara i stånd att modifiera sin skapelse och sannolikheten att Gud väljer att göra detta tycks inte gå att beräkna. Att förneka att Gud kan ändra sin skapelse på ett sådant sätt att det goda blir ont och det onda blir gott hade inneburit att neka Guds allsmäktighet, men att erkänna Guds förmåga att göra det hade inneburit att moralen i alla fall är teoretiskt relativ. Om de som försvarar detta argument tvingas följa sitt eget imbecilla resonemang innebär detta att de antingen tvingas överge sin tro på att moralen är grundad i Gud eller att Gud inte är allsmäktig. Om de vill hitta en objektiv grund för moralen verkar de behöva leta någon annanstans än hos Gud. Personligen nöjer jag mig som sagt med min medfödda omsorg och allt jag kan göra är att försöka göra det jag tycker är rätt.

Ett vagt relaterat ämne jag skulle vilja ta upp idag handlar om något som det talades om under en diskussion med några av nobelpristagarna i SVT. Man undrade om religion och vetenskap gick att förena. De som sade något om saken var ganska moderata i sina uppfattningar men det tycktes råda konsensus om att vetenskapen kunde förenas med religionen. Nobelpristagaren i kemi, Roger D. Kornberg, hyste stor sympati för rationalismen och antipati för irrationalismen. I sitt tal nämnde han detta vilket såklart var hjärtegripande. Dr. John C Mather, en av pristagarna i fysik, sade att vetenskapen förklarar universum och att hur vi upptäcker att det är beskaffat inte säger speciellt mycket om Gud då, menade han, en Gud hade kunnat skapa vilket universum som helst. Dock, tillade han, är det religionens uppgift att ändra sig om vetenskapen förtäljer en verklighet som strider emot de religiösa myterna. Att följa diskussionen och se dessa människor tala varmt om vetenskapen och förnuftet och dess roll för mänsklighetens välfärd gav mig en känsla av djup tillfredställelse.

Nu ska jag iväg över julen och lär inte skriva på bloggen under en eller kanske två veckor, men till dess önskar jag er en god sekulär jul och ett gott nytt år.

Asimov om robotar

2006-12-07T19:47:00.001+01:00

Bokstavstroende

2006-11-30T22:14:00.000+01:00

När en icke-religiös argumenterar emot kristna, muslimer eller andra människor som låter sig definieras av deras religion händer det ibland att de citerar bibeln eller koranen och konstaterar att den 1. säger emot sig själv och 2. är fullkomligt omoralisk. Den religiöse å sin sida är ofta inte sen med att kontra genom att peka på evolutionsteorin och påpeka att den fött socialdarwinismen och alla konsekvenser denna idé har fått. Ofta nämns Hitler eller det rasbiologiska institutet i Sverige. Dessa två argument liknar varandra eftersom man pekar på två stycken idéer varav den ena är religiös och den andra vetenskaplig och sedan konstaterar att den inte är bra.

Ett svar på den icke-religiösas argument brukar vara att det bara är bokstavstroende fanatiker som har anledning att ta åt sig, den religiöse själv läser givetvis Bibeln allegoriskt, eller läser Bibeln och hävdar sedan att det som faktiskt står där betyder något annat, och det är minsann något av godo. Man läser så att säga bortom texten, man går ifrån läran i sig och tolkar som man vill. Detta är intressant, för svaret på den religiöses argument är det motsatta: det står inte någonstans i evolutionsteorin att man bör handla på något speciellt sätt och definitivt inte att man plötsligt bör selektera fram den mest lämpliga människan i det rådande klimatet genom att ta död på eller missgynna de genetiskt mindre lyckosamma individerna. I själva teorin står det alltså inget om det som anklagelsen handlar om. När det kommer till evolutionen eller andra vetenskapliga teorier finns det i dessa inget normativt innehåll, inga förordande satser. Att finna stöd för socialdarwinism i evolutionsteorin är ungefär som att efter att ha lärt sig gravitationsteorin börja förespråka att alla människor måste trycka sig mot marken. Härom är det viktigt att betänka Humes lag som säger att är inte implicerar bör. Att kunna hänvisa till läran finner jag som ett starkt försvar för den. Låt oss nu titta lite på motsatsen som är fallet med den troende: att i ett försvar av en lära hänvisa ifrån den.

Jag anser att något inte riktigt står rätt till när man för att göra en lära rumsren måste gå bort från det som står i den för att undvika att förespråka folkmord, stening av människor som arbetar på söndagar och skoningslöst dödande av homosexuella. Det är sant att gamla skrifter ofta är skrivna allegoriskt med målande metaforer för mer allmänna saker, dock gäller inte detta skrifterna i sin helhet och det kan inte förnekas att mycket av det som inte läses bokstavligt av den moderat religiöse inte är några metaforer för något och fallet är också att många av metaforerna inte är avsedda att tala om någonting som skulle uppfattas som gott i vårat samhälle. Härom kan man säga, som invändning, att metaforerna kan tolkas olika och att det inte finns ett rätt eller fel sätt att tolka dem på. Jag kan hålla med om det; att en text inte är objektivt bunden att för läsaren handla om det författaren avsåg. Men jag påstår heller inte att de som inte är bokstavstroende bör anklagas för att tycka det som bokstavligt står och/eller är avsett. Däremot finner jag inte det att man kan bortse från det som står i en text är ett giltigt skäl att säga att detta som står är gott. Allt man kan säga är att det jag har förstått är av godo, men det förändrar på intet sätt det texten genom sitt innehåll ger oss bilden av i våra huvuden när vi läst den rakt upp och ned. Det finns nämligen en väldigt stor sannolikhet att texten, när den läses, kommer att tolkas på det sätt orden i texten genom sin intersubjektivt språkliga betydelse leder oss till. Det är inte underligare än att denna text på grund av vad orden i den betyder leder dina tankar och tolkningar dit jag vill att de ska ledas. Sedan att du med lite välvilja kan tolka min text på säkert tusentals olika sätt och få den att betyda olika saker för dig kommer detta inte förändra det faktum att alla andra läsare med största sannolikhet kommer att tolka den som jag ville att de skulle tolka den på grund av mina val av ord som jag vet har intersubjektiva bestämda betydelser. Tydligt ur detta är att försvaret för texten på dessa grunder snarare blir ett försvar för en specifik tolkning och så länge den tolkningen inte är den mest sannolika att läsare av texten gör kommer det inte fungera som ett starkt argument för textens moraliska status, det vill säga dess approximerade konsekvenser på våra önskningar om våra medmänniskors väl.

När det kommer till Bibeln och vissa andra skrifter anser jag att det förutom att det innebär ett problem i att försvara den genom att hänvisa till att man inte läst den bokstavligt också innebär en fara med att flera miljarder människor låter sig moraliskt guidas av skrifter i vilka det de facto förespråkas misogynitet, homofobi, xenofobi, aga, tortyr och mycket mer av sådan natur. Det lugnar mig inte att någon av dess förespråkare säger till mig att ”men det där är ju bara fallet rent bokstavligt” när flera miljarder människor har dessa skrifter i sina händer. Jag ska då alltså hoppas på att var och en av dessa människor tolkar boken på ett för andra människor harmlöst sätt. Det är en absurd begäran.

Subjektiva adjektiv och objektiva värden

2006-11-28T21:56:00.000+01:00

Värdeobjektivismen går ut på att värden finns i världen, i tinget i sig. Filosofen G.E. Moore ansåg något i stil med att värden var odefinierbara, icke-kausala, icke-reducerbara men likväl existerande utanför oss åtkomliga a priori. Detta lämnar mig med ungefär samma känsla som det ontologiska gudsbeviset. Frågan man måste ställa sig är hur Moore vet detta. Har han rätt vet man, liksom man vet att den kortaste vägen mellan två punkter är den räta, vad som är rätt eller fel. Fast hur vet Moore detta och vad finns det för argument för den här sortens värden?

Många har försökt argumentera för värdeobjektivismen genom att hänvisa till hur vi rent språkligt talar om olika värden på saker. Det verkar som om vi talar om egenskaper hos ting när vi säger att något är gott eller ont, eller att något är sådant att det är rätt eller fel. Detta är för det första inte ett speciellt lyckat argument på grund av att hur vi talar om världen lär oss väldigt lite om den. Filosofen J. L. Mackie lanserade en teori som gick ut på att vi förvisso talar om värden och därmed uttrycker trosföreställningar om hur yttervärlden är beskaffad men att vi misstar oss när vi gör detta, liksom när vi säger att vi har ont i foten egentligen känner känslan i huvudet som om den vore belägen på foten. Att smärtan egentligen inte sitter i foten märker vi när vi förlorar foten och upplever så kallade fantomsmärtor. Alltså kan man säga att det är ett misstag att lokalisera själva smärtan i foten och på samma sätt menar Mackie att det är ett misstag att lokalisera värden i yttervärlden. Han har sedan en del intressanta argument för det här, bland annat försöker han göra gällande det konstiga och otroliga i tanken att värden finns ute i världen. Att det är konstigt instämmer jag i och det ska jag tala mer om nedan. Jag instämmer också i att det att vi talar som om det fanns värden bortom subjekten är en väldigt svag indikator att så också är fallet. Där slutar dock mina sympatier för Mackie. Jag håller nämligen inte med om att våra normativa termer – och med det menar jag termer som ”gott”, ”ont”, ”rätt” eller ”fel” och så vidare – refererar till egenskaper hos ting.

Jag vidhåller dock att det antagligen finns människor som använder språket på ett sådant sätt att de med dessa termer faktiskt menar något som de tror finns i sakerna de pratar om. Dessa är förmodligen dock uteslutande värdeobjektivisterna själva. För oss andra tror jag termerna är subjektiva adjektiv, det vill säga beskrivningar, inte av sakernas natur, utan av sakernas relation till oss som betraktar dem. Ett exempel på ett sådant adjektiv är farlig. När något är farligt menar vi inte att det finns egenskaper hos detta något som vi kallar farlighet. Farlighet beskriver att saker med deras egenskaper står i en viss relation till subjekt; att utgöra ett hot gentemot dess överlevnad. En krokodil är alltså bara en krokodil, för Mont Everest är den inte farlig, för oss är den det. Den kan alltså vara farlig och ofarlig på samma gång och det är inte en motsägelse då det inte handlar om att den har en viss egenskap samtidigt som den inte har det: den står bara i olika relationer till olika saker på grund av sin fysikaliska beskaffenhet.

På samma sätt är det inte problematiskt att förstå normativa termer. Relationen mellan ting och subjekt är dock aningen annorlunda. När vi säger att något är gott beskriver vi att något står i en sådan relation till oss att det uppfyller våra preferenser eller har approximerad potential att göra det och när vi säger att något är ont beskriver vi att något står i en sådan relation gentemot oss att det inte uppfyller våra preferenser eller att det bär potentialen att inte göra det. Vi väljer sedan olika normativa termer beroende på vilka preferenser vi talar om. Vi kan tycka att något är gott och avse detta någots uppfyllande av önskningar om kulinarisk njutning men vi kan samtidigt kalla det ont och då istället avse dess negativa inverkan på våra preferenser om människors väl. Härur följer givet att saker kan vara onda och goda på samma gång precis som saker kunde vara ofarliga och farliga på samma gång beroende på subjekt. En människa kan önska motsatsen till precis allt jag önskar, det är i alla fall teoretiskt möjligt och antagligen också praktiskt möjligt. Den människan kommer att beskriva det jag beskriver som dåligt som något bra och vi kommer inte att tala emot varandra utan bara uttrycka sakens relation till just oss. Jag skulle vilja påstå att vi kan översätta alla våra normativa termer med en längre ordföljd och ändå aldrig någonsin få känslan av att det är något vi inte får sagt, nämligen: approximerad uppfyllelse eller icke-uppfyllelse av olika önskningar. ”Rätt” om en handling kan sålunda översättas ”Approximerad uppfyllelse av önskning A”.

Rent semantiskt tror jag att vi använder språket på det här sättet till vardags. Jag säger härom inget om avsaknaden av objektiva värden utan enbart att termer, hur korta de än må vara, kan betyda väldigt mycket mer än vad det verkar som om man bortser från kontexten och enbart betraktar den grammatiska strukturen. Om vi bara betraktar den får vi många problem, för hur tusan kan folk gå omkring och tro om mig att det sitter en elefant på mig när de säger att jag har en elefant på min mage. I en kontext där jag har en tröja med en bild av en elefant på är det uppenbart att man hade menat något annat än att jag gick omkring med en livs levande elefant på magen. Att påstå att människor menar att jag har en elefant på magen är lika naivt som att påstå att bara därför att människor säger ”Hitler var ond” så menar de också att Hitler hade egenskapen ond liksom han hade egenskapen svarthårig. Fast oavsett vad vi menar med språket lär det oss som sagt inget om världen och sålunda inget om huruvida det finns eller inte finns objektiva värden. Världen är nämligen likgiltig inför hur vi talar om den. Vad är det då som krävs för att säga något om världen? Jo: empiriska belägg eller logiska resonemang som bygger på empiriska belägg. Vi kan till exempel säga att det kanske finns kvarkar utan att vi kan se dem därför att det på bästa sätt förklarar det vi kan se. Är då detta fallet med objektiva värden? Har vi sett dem? Nej, det hade vi nog hört talas om. Behövs dem för att förklara något? Låt oss titta närmare på det.

Vad vore ett objektivt värde om det existerade? Moore försökte definiera dem genom att säga att de inte gick att definiera, vilket kan tyckas aningen paradoxalt. Men för att greppa vad ett objektivt värde skulle vara om de fanns måste vi titta på vad ett värde är. Ett värde hör direkt ihop med ändamål. När ett tillstånd är värdefullt är det eftersträvansvärt, vi kan säga om det som bär ett värde att detta bör råda, att det fysikaliska tillståndet borde råda. Ett objektivt värde skulle alltså innebära att tillstånd i världen kan vara beskaffade så att de borde råda eller att de inte borde råda. Detta implicerar ett objektivt ändamål då dessa som vi såg svarar för vilka tillstånd som är bättre eller sämre än något annat.

Det konstiga, för att återknyta till Mackies argument emot objektiva värden, är att tänka sig ändamål som inte innehas av något subjekt. Ändamål är önskningar och enligt mig är det rent utsagt motsägelsefullt att påstå att det existerar önskningar om världens tillstånd utan medvetanden som har dessa. Det blir som att säga att det existerar feber utan huvuden eller att det existerar kvalia utan medvetande och så vidare. Det är knappt ens epistemiskt möjligt och ändå verkar det vara ett krav för att ett objektivt värde ska förbli meningsfullt att tala om. Är det något i världen som kräver att sådana märkliga företeelser existerar? De verkar knappast öppna våra ögon och få oss att förstå världen, snarare verkar de göra motsatsen; de förklarar inte, de behöver bara förklaras. Utan empiriskt stöd och argument om att det eller det gör det rimligt att anta objektiva värden finns det föga förnuftiga anledningar att anta existensen av objektiva värden. Till dess att någon empiriskt bevisar objektiva värden eller visar på varför till exempel moralen inte fungerar som begrepp om de inte existerar tänker jag anta att de inte gör det. Härom vinner värdesubjektivismen kanske sitt starkaste stöd; teorin är enklare, den kräver inte att vi antar mer än vi redan har empirisk kännedom om.

Påven överraskar

2006-11-26T15:24:00.000+01:00

I Afrika sprids inte bara HIV utan även religion. Likheterna är många: liksom HIV angriper celler och programmerar om dem att sprida vidare viruset angriper religionen människor och programmerar om dem att sprida religionen vidare. I det här fallet handlar det om kristendom, en ganska aggressiv stam av den bör tilläggas. Vi kan kalla den för den katolska stammen. I Vatikanen har dock påven nu börjat överväga att lätta lite på totalförbudet av kondomer. Ja, ni läste rätt: efter att 2,8 miljoner människor smittats av HIV bara det här året har påven börjat överväga att lätta på totalförbudet emot kondomer. Det var faktiskt bara några år sedan den katolska kyrkan erkände att Galileo Galilei hade rätt och att den katolska kyrkan hade fel, och ja, tog det några hundra år att inse det lär väl ett par miljoner människor hinna dö i AIDS, enbart på grund av religiösa vanföreställningar, innan den katolska kyrkan har bestämt sig för hur de ska göra. Läs mer på Dagens Nyheter.

Existens och religion

2006-11-25T16:49:00.000+01:00

Nyss sändes säsongsavslutningen av livsåskådningsprogrammet Existens. I avsnittet fick vi följa en debatt mellan Christer Sturmark och en stor grupp folkförvillare som kväde ur sig lite pekorala sentenser angående Humanisterna och deras verksamhet. Eller rättare sagt, vi fick följa en debatt emot Sturmark av ett stort antal religiösa mörkermän. Den här debatten var förvisso roligare att betrakta än den jag kort nämnde i min förra inlaga här på bloggen. Därmed inte sagt att detta inte var en kvasidebatt, för det var det. Att ställa en ensam man framför en stor grupp människor som instämmer i att denna man har fel är fegt och inte speciellt schysst. Ja, tro sedan inte att jag talar metaforiskt, detta var hur det bokstavligt gick till: Christer Sturmark stod vid ett litet bord framför en slags läktare med antagonister. Även om det kanske satt en enstaka sympatisör med Sturmark på läktaren så fick denne sin närvaro till trots ändå inte ordet.

Från Sturmarks antagonister kom en hel del pajkastning, bland annat från Stanley Sjöberg som i sitt upphetsade tillstånd basunerade ut diverse jämförelser mellan Humanisterna och Sovjetunionen. Dessa pinsamma kommentarer fick inte mycket tid till att bemötas. Sturmark fick ur sig att det är ungefär som att anklaga män med mustasch för folkmord bara därför att Stalin, Saddam och Hitler hade mustasch. Vad Sturmark försökte säga var givetvis att Sjöberg hade begått den inom oförnuftets kretsar vanligt förekommande villfarelsen Guilt by association. En intressant politisk idé som byggde på den villfarelsen var bland annat Gudrun Schymans mansskatt på grund av mäns brott mot kvinnor. Men det är en helt annan historia. I panelen satt också den nyfrälste utilitaristiska socialisten Göran Greider som gick hårt fram och konstaterade att alla hade fel utom honom som minsann såg den bakomliggande orsaken till allt ont: kapitalism. Givetvis har Greider fel i att religionen inte kan anklagas för något, det är ett av de mest effektiva verktygen att rättfärdiga omoraliska handlingar (läs: handlingar som strider emot människans medfödda omsorg gentemot sin nästa). Hade människor inte haft sina inbillade gudomar vid sin sida hade förmodligen mycket dödande kunnat undvikas. Låt nu dock inte detta antyda att jag menar att svåra förhållanden inte leder till mindre angenäma saker, för det gör det. Till exempel religion, men nog om det.

Sturmark gjorde, liksom jag uppfattade på debatten i Frölunda Pingstkyrka den 19 november, inte önskvärt bra ifrån sig. Han undvek ofta att besvara påståenden som är enkla att besvara för att ges utrymme att predika egna ståndpunkter. Kontraargument är en bättre metod: för det första får man annars illusionen av att Sturmark saknar sådana och måste släta över det med egna åsikter och färre människor kommer att sympatisera med honom. För det andra kommer färre människor inse det idiotiska i hans antagonisters påståenden och de kommer att betraktas som något som står på jämn fot med rationella resonemang. Som det var nu gick debatten ut på att ett stort antal människor sade vad de tyckte och ingenting diskuterades egentligen. Det skulle vara både roligt och intressant att göra en argumentationsanalys av debatten. Det skulle givetvis märkas att det inte fanns mycket argumentation att analysera. Detta är synd eftersom ämnet är väldigt viktigt. Religiösa människors största misstag är att försöka debattera med sina motståndare. Religioner har alltid byggt på blind tro, på avsaknad av argument. Det går helt enkelt inte att försvara en två tusen år, eller mer, gammal ståndpunkt som överlevt genom årens lopp via förtryck och censur med goda argument i en halvtimmes lång debatt. Plötsligt ska man behöva försvara sina irrläror med förnuftet vilket är en instans man i tusentals år hållit borta från utvecklingen av läran genom bål och andra trevliga metoder. En sådan lära kommer rent logiskt ha utvecklats så långt bort från allt vad förnuft heter att tanken på att hitta något vettigt i den, som inte bygger på blind tro, irrationalism och indoktrinering, blir absurd! Nej, något som gömt sig ifrån argument i tusen år kommer helt enkelt inte vara lätt att argumentera för. Därför är det med visst hopp jag ser på att religioner börjar komma ut och försöka vinna tillbaka sin världsliga makt (den enda makten som har någon betydelse då andlig makt inte har särskilt många förmåner; det andliga existerar ju inte). Det kommer i slutändan att missgynna religionerna. Ni kan själva titta på debatten på här.

Argument

2006-11-23T19:12:00.000+01:00

Jag tänkte skriva ett par ord om det djupsinta debattklimatet i svensk television. Jag har läst att det är en låg procent av Jordens befolkning som förstår sig på ironi, därav bör det noteras att jag med ”djupsint debattklimat” uttrycker en ironisk sats. För några dagar sedan såg jag programmet Argument som sändes på SVT. Först förnam jag en uns glädje i maggropen som måste ha varit ett på irrationella grunder uppblossat embryo av hopp i mig om kvalitativ intellektuell underhållning. Detta blev dock inte särkilt gammalt och liksom programmet vore ett kraftfullt abortpiller slet det ut denna tillstymmelse till hopp ur mig så snart det stod klar för mig vilken nivå de så kallade diskussionerna låg på i programmet.

Det första samtalsämnet var barnuppfostran och huruvida det var en bra trend i samhället alla dessa produktioner som är ämnade att uppfostra, inte barn, utan föräldrar i hur man uppfostrar barn. Debattörerna satt i en ring som på dagis och avslöjade snart att alla höll med varandra. För allas trevnad antar jag. Sedan intervjuades Filippa Reinfeldt. Hon fick svara på frågor om sig själv, och vilka frågor sedan! Frågan om kärnkraft passerades utan följdfrågor, ett genuint intresse dök däremot upp hos programledaren och en diskussion inleddes om varför fru Reinfeldt föredrog sushi framför surströmming. Därefter stängde jag av TV:n av ren tristess.

Perspektiv och kunskap

2006-11-13T19:14:00.000+01:00

Idag tänkte jag tipsa om några mjukvaror som jag själv använder som hjälper till att skänka lite perspektiv på tillvaron och kunskap om densamme. Dessa är gratis och fungerar till både mac och PC. Är du en aktiv internetanvändare kan jag tänka mig att du kommer att vara bekant med några av dessa applikationer redan, men jag väljer ändå att säga ett par ord om dem eftersom de är både intressanta och helt enkelt det häftigaste som finns där ute. Först ut är det ganska unika programmet Google Earth vilket är en applikation som låter dig inspektera Jorden från valfri höjd. Det finurliga med programmet är att Jorden representeras av ett 3D-objekt i naturlig storlek som är klätt i en karta av ihopklippta sattelitbilder. När du zoomar in förstoras inte bara bilderna utan de byts ut mot nya bilder som är tagna närmare planetens yta. Självfallet finns det inte alltid högupplösta bilder tillgängliga på vissa områden, men du kan räkna med att de allra kändaste och alla större städer (Stockholm inkluderad) går att betrakta så att du ser både bilar och människor på gatorna. Glöm intersubjektivt bästämda gränser och attityder om upp och ned, se Jorden som den är och njut! Självklart kan du dock välja att visa gränser, men inte bara det, även vart det finns flygplatser, landmärken av olika slag och så kan du såklart slå på 3D-terrängen vilket höjer landmassor på ett korrekt sätt. Jag kan varmt rekommendera en tur genom Grand Canyon.

Det andra programmet jag tänker rekommendera heter Celestia och är perfekt för dig som inte är nöjd med att bara sväva omkring ovanför jordklotet i en 3D-miljö. Med det här enkla och inte alls stora programmet kan du nämligen flyga omkring i hela den kända Vintergatan. Vårat eget solsystem involverar inte bara de kändaste nio planeterna (eller är jag tvungen att säga åtta nu för tiden?) utan även nyligen upptäckta himlakroppar. Det plus alla kartlagda asteroider och dylikt. Den internationella rymdstationen och Hubble finns också med. När man besöker andra stjärnor får man dock nöja sig med det vi vet om dem men med lite tur kanske du hittar en liten exoplanet. Nå, förutom att du kan flyga omkring fritt i Vintergatan, är det riktigt roliga med det här programmet all den astronomiska kunskap man på ett roligt sätt kan lära sig. Men allra roligast, och i mitt tycke det viktigaste, är perspektivet man får av att använda det. Om du till exempel riktar blicken rätt ut bland stjärnorna från, säg, några AU från vår egen sol och trycker så att du automatiskt färdas mot dessa stjärnor märker du snart att du helt enkelt inte märker någon skillnad. Försök, genom en enkel knapptryckning, öka din hastighet. Du kan öka den över omöjliga hastigheter. Se efter vad som händer när du tar typ två gånger ljusets hastighet. Låt mig bara säga att det krävs en väldigt hög hastighet för att du ska se ens ett litet ryck. De astronomiska avstånden är helt enkelt, ja, astronomiska. Och även om man redan vet det rent intellektuellt vill jag lova att det här programmet ger dig en unik känsla av det. Detsamma gäller astronomiska storlekar. Prova att dela upp programmets gränssnitt i två så att du kan betrakta två himlakroppar samtidigt. Ta dig därefter till samma avstånd ifrån dem och jämför deras storlekar, låt säga Jupiter mot Jorden, eller varför inte Solen mot Jorden. Återigen får man en svindlande känsla av hur stora saker egentligen är. En annan intressant sak man kan göra är att markera linjer mellan stjärnorna för att se olika stjärntecken. Åk sedan runt dem litet och upptäck att stjärnorna inte längre alls liknar några tecken och i själva verket ligger flera ljusår ifrån varandra. Ja, det säger en del om människans förmåga att läsa in mönster där det inte finns några och hur subjektiva dessa mönster är. Givetvis kan du göra mycket mer, men det tänker jag låta er läsare upptäcka på egen hand. För hur kan man motstå att ladda ner ett sådant program?

Det tredje och sista programmet jag tänker skriva om heter Stellarium. Med det kan du markera dina egna koordinater på Jordklotet och simulera den korrekta stjärnhimlen så som den ter sig för dig om du hade kunnat se den. Är du så lyckligt lottad att du kan se stjärnhimlen kan du roa dig med att kolla upp vad det är du egentligen ser på den. Men för all del: varför inte kolla hur stjärnhimlen ser ut i Nya Zeeland? Jag gillar att få känsla för hur saker verkligen är, och kanske är det därför jag är så intresserad av vetenskap och filosofi (även om filosofi ofta mest handlar om att försöka argumentera emot andra filosofer som inte alls förstår hur tillvaron förhåller sig). Skämt åsido: genom att få en känsla för vår plats i universum är det enkelt att välja bort religion och annat förnuftsvidrigt trams som försöker ge oss en positiv känsla av vår tillvaro via roliga historier, eller som de vill kalla det: skrifter, istället för med hjälp av genuin förståelse. Religiösa människor är liksom barn som oavsett vilken delikat maträtt de har framför sig envisas med att hälla ketchup på den för att den annars för dessa barn hade smakat illa om något alls. Nå, när man utvecklar sina smaklökar litet inser man istället hur vidrigt och monotomt det smakar med massa ketchup på allting. På samma sätt är det alltså med religiösa. För hur enfaldigt arrogant emot världens alla fantastiska och ofta än så länge oförklarade fenomen är det inte att säga att det hela är tråkigt och smaklöst om det minsann inte finns en Gud som skapat alltsammans. Nej, min risotto är lika god med eller utan kock och om det inte finns goda skäl att anta någon kock kommer jag fortfarande äta den med välbehag och förhoppningsvis hjälper dessa små applikationer, samt intensiva studier av verkligheten, er att få aptit för tillvaron så som den är.

Upplysningsidealen

2006-11-09T01:02:00.000+01:00

Att kämpa för upplysningsidealen är inte som att kämpa för andra ideal, istället utgör upplysningsidealen något slags metaideal, ett idealens ideal. Det handlar inte om att förespråka vad människor bör tänka utan att och hur människor bör tänka; förnuftigt. Vissa frågar mig ibland varför jag kämpar för upplysningsideal i en värld där det finns så mycket annat, i deras ögon mer brådskande, att råda bot på. Sådana saker är till exempel fattigdom, svält, sjukdomar, miljökatastrofer, krig och annat mänskligt ofog. Mitt skäl är ganska enkelt. Finns det ett behov av lösningar finns det också ett behov av förnuft då det är med förnuftet man logiskt resonerar sig fram till slutsatser med hjälp av kunskaper om yttervärlden, kunskaper som gör sig gällande genom empiri och ingående studier av vår yttervärld. Att söka upprätthålla förnuftet inom människor blir därför att söka upprätthålla förutsättningarna för alla andra ideella verksamheters framgång.

Detta är ett skäl till att omfamna förnuftet som något av godo, men behöver vi försöka upprätthålla det? Finns det inte där, inuti oss alla? Kanhända är det så, men det används inte av alla. Folk väljer inte sin tro på basis av vad de tycker verkar sannolikt utan på basis av andra företeelser, till exempel beroende på om det känns bra eller om det ger vissa fördelar socialt och så vidare. Astrologi är till exempel en företeelse det inte finns några förnuftiga skäl att tro på. Vetenskapliga studier har visat att det inte finns någon som helst statistisk koppling mellan himlakroppar och personligheter, astrologi är helt enkelt humbug. För att inte nämna healing, kristallterapi, homeopati, Kristendom och Islam som det inte heller finns någon förnuftig anledning att tro på. 95 % av den mest intelligenta arten på den här planeten tror på en eller flera gudar. Det tycks mig helt enkelt finnas goda skäl att söka upprätthålla ett användande av förnuftet.

Det finns emellertid fler anledningar att kämpa för upplysningsidealen. I en demokrati är detta inte helt harmlöst som vissa vill mena. Demokratin gör gällande att folket bär ansvaret över vilka som styr landet. Alla kan vi, med rätta, hålla med om att vi behöver körkort. För hur hade det sett ut om vilken idiot som helst fick köra omkring på våra vägar? Fast är det inte svårare att styra ett land än en bil? Och ändå är vi benägna att gladeligen lämna över den uppgiften till gemene man. Jag vill inte förespråka något annat än demokrati, eftersom jag likt Churchill anser att det är det minst sämsta stadsskicket, däremot vill jag mena att vi ständigt behöver hålla befolkningen i demokratier på en resonabel förståndsmässig nivå om vi inte vill se samma sak hända förr eller senare som hände i Tyskland när Hitler valdes till makten. Nietzsche sade att filosoferna är liksom jättar som ovanför folkets huvuden pratar ett för folket främmande språk. Detta har ofta använts som ett argument för att filosoferna borde anpassa sig mer efter dussinmänniskan och komma ner på dennes nivå. Min uppfattning är dock den motsatta: folket borde höjas till filosoferna.

Det föreligger dock fler anledningar till att kämpa för förnuftet och det är att många av de problem som väldigt många anser är mer brådskande beror just oförnuft. Okritiskt tänkande utgör nämligen grogrunden för många av de problem som folk hävdar är mer brådskande än de jag försöker komma omkring med. Genom att inte logiskt resonera, vilket implicerar att man ständigt utmanar sina slutsatser med nya kunskaper och resonemang från en själv och andra, utan blint utgå ifrån att något är sant föds förutsättningarna för fundamentalism, fanatism och fascism. Genom att kämpa för ett sekulariserat samhälle kämpar man alltså å ena sidan för att det överhuvudtaget ska existera några som är kapabla att lösa några av jordens alla problem och å andra sidan emot ett av de största problemen som existerar: dumhet. Inget annat har nog selekterats bort så kraftigt i naturen, vilket förklarar den enorma intelligens människan till sin potential är utrustad med. Låt oss därför kämpa för att människor i större grad når sin intellektuella potential och sålunda räknar ut hur vi råder bot på sjukdomar och svält och inte längre har ihjäl varandra i uråldriga fantasiers namn.

Filosofiskt godis!

2006-11-08T23:26:00.000+01:00

Om universum, liksom en film på tillbakaspolning, rörde sig baklänges – låt oss föreställa oss att universum har expanderat och sedan till slut drar ihop sig liksom en gummisnodd och rör sig precis likadant tillbaka till Big Bang-läget som det rörde sig bort ifrån det – hade vi då märkt någon skillnad?

Ode To Spot

2006-11-07T19:54:00.000+01:00

I dagens avsnitt av Star Trek: Next Generation läste den alltid lika charmiga androiden Data upp en dikt om sin katt Spot. Förtjust i både katter, vetenskap och Star Trek känner jag mig mer än manad att publicera dikten i sin helhet.

Felis catus is your taxonomic nomenclature.
An endothermic quadruped, carnivorous by nature.
Your visual, olfactory, and auditory senses
contribute to your hunting skills and natural defenses.

I find myself intrigued by your sub-vocal oscillations,
a singular development of cat communications
that obviates your basic hedonistic predilection
for a rhythmic stroking of your fur to demonstrate affection.

A tail is quite essential for your acrobatic talents;
you would not be so agile if you lacked its counterbalance.
And when not being utilized to aid in locomotion,
It often serves to illustrate the state of your emotion.

O Spot, the complex levels of behavior you display
connote a fairly well-developed cognitive array.
And though you are not sentient, Spot, and do not comprehend,
I nonetheless consider you a true and valued friend.
Av Lt.Cmdr DATA,
USS ENTERPRISE NCC-17-1-D
Från Star Trek: The Next Generation, episode 'Schisms'

Richard Dawkins stiftelse för förnuft och vetenskap

2006-11-06T20:00:00.000+01:00

Allhelgonadagen och ceremonier

2006-11-03T20:59:00.000+01:00

Imorgon är det tydligen den så kallade allhelgonadagen. En kristen helg som först var till för att tänka på kyrkans helgon men som i våra dagar går ut på att ägna reflektion över våra avlidna anhöriga. Enligt den kristna traditionen ska man tänka på sina döda anhöriga som bortgångna, och i någon mån fortfarande existerande. Detta är hur man ser på saken inom andra religioner också. Är man däremot sekulär – och tror på en naturalistisk världsbild – blir det såklart inte möjligt att tänka på sina avlidna anhöriga i den dagern. Istället handlar det för oss om erinran av dem som varit och inte längre är. Detta råder det inga irrationella aspekter med att göra, i de flesta hemmen i Sverige är det antagligen minnen snarare än själar man hedrar och belyser denna mörka afton. Gillar man inte religion, som mig och många andra, känns det dock ofta i många avseenden olustigt att använda religiösa symboler eller dagar åt att belysa vikiga saker i livet. Därför har Humanisterna valt att lägga fram sekulära alternativ till dagar och metoder att fira olika tillfällen på. Föreningen vill ge sekulära alternativ till namngivning av avkomma och begravning av döda samt ingång i partnerskap och så vidare.

Jag frågar mig dock hur nödvändigt detta egentligen är och om det inte är lite obefogat elitistiskt att göra det. Föreningen borde i mina ögon inte bry sig om hur människor väljer att fira sina viktiga stunder i livet, istället borde de se till att få människor att tänka förnuftigt och den vägen bli sekulära (för tro inget annat än att man blir något annat än sekulär om man använder förnuftet). Om människor blir sekulära kommer de hitta på egna metoder och egna dagar att fira sina viktiga tillfällen i livet, för är det något folk är bra på så är det att hitta både skäl och metoder att fira och socialisera. Vilka dagar som är speciella behöver det inte råda någon konformitet om, det är upp till var och en att välja. Nu är förvisso Humanisternas idéer bara rekommendationer, men likväl tror jag de är överflödiga och resurskrävande. Många av de sekulära alternativen är ju rena rama kopiorna från kristendomens religiösa riter, och jag ser inte varför dessa är mer speciella än vilken annan religion som helst. Konfirmation är till exempel något Humanisterna erbjuder i sekulär bemärkelse. Det är ett slags kollo för unga att begrunda filosofiska och existentiella frågor. Ett trevligt idéinnehåll men etiketten på lägret, konfirmation, är ju föga givande. Nej, det viktiga för människor är frihet ifrån religiösa bojor och med det kommer sekulära alternativ till ceremonier att växa fram automatiskt på individ och familjenivå. Att sedan byta dag bara därför att den valdes på religiösa grunder förr i tiden är väl heller inte så jätteintressant. Om man numera inte längre tänker på själarna av våra döda kära utan bara på minnen av dem från när de levde, ja, då spelar det väl ingen roll om man gör det ikväll eller i morgon. För mig passar det inte bra imorgon, så jag gör det en annan kväll eller dag. En av de saker man borde uppmuntra i den sekulära rörelsen är det i religiösa sammanhang mycket ovanliga fenomenet flexibilitet – något som i naturen är livsnödvändigt.

Halloween: dumhetens afton

2006-10-28T15:51:00.000+02:00

More than 1 in 3 Americans believe houses can be haunted, a 2005 Gallup poll showed. More than 20 percent of Americans believe in witches and that people can communicate with the dead. TV shows such as "Medium" and "Ghost Whisperer" are popular.

Källa

Fysikerna skyldiga oss svar

2006-10-23T13:29:00.000+02:00

Medvetandet är nog vad som bjuder på den intressantaste utmaningen inom filosofin, och säkert också inom vetenskapen. Dock stör det mig lite att medvetandet har ignorerats som ett fall för vetenskapen och förpassats till en annan domän. Jag antar att det kan ha att göra med arvet från Descartes och dennes dualism. Kroppen, föremålet för vetenskap, sågs som något annat än själen, som antogs vara något andligt och frikopplat från kroppen. Neurologen Antonio Damasio skriver i sin bok Descartes Misstag om just detta och tar upp en rad intressanta och spännande exempel på hur våra känslor och andra själsförmögenheter påverkas av att hjärnan påverkas. Bland annat har han behandlat många patienter med hjärnskador som haft bisarra konsekvenser på deras inre liv, vissa har förlorat sina känslor, en annan låg som förlamad i flera månader för att på frågan hur det var att vara fången i sin kropp under en så lång tid endast gav svaret "jag kände bara inte för att göra något". Sådana här exempel kombineras med populärvetenskapliga resonemang om hjärnan och medvetandet, eller om hjärnan som medvetande.

Nu var det två somrar sedan jag läste boken men jag minns tillräckligt mycket för att rekommendera den. Medvetandet å sin sida är svårt att reducera till partikelnivå. Damasio gör klart att han tror att medvetandet är samma sak som summan av beståndsdelarna i hjärnan. I andra fall kan vi säga samma sak. Allt är egentligen summan av sina beståndsdelar, men det är inte på samma sätt som allt annat är samma sak som summan av sina beståndsdelar som våra mentala tillstånd är det. I alla andra fall handlar det om att det inte existerar något annat än de enskilda partiklarna som samverkar och utgör förklaringen till vad en mängd partiklar gör. Vi kan till exempel titta på en cell och säga att den är summan av sina beståndsdelar och då menar vi att helheten, cellen, bara är ett begrepp för dess beståndsdelar. Inte något som existerar å sin egen sida i kraft av beståndsdelarna utan helt enkelt bara ett namn på en mängd beståndsdelar som är relevant förknippade med varandra. På samma sätt kan vi kalla en mängd barn som bygger ett sandslott tillsammans för en cell utan att det för den sakens skull faktiskt existerar något enstaka som är summan av beståndsdelarna. I alla tänkbara avseenden är det vi kan reducera till partiklar bara samlingsnamn för partiklarna och deras realtion till varandra. Om jag reducerar C till varandes summan av A och B existerar alltså inte C längre utan bara A och B vars samverkan vi kallar C.

När det kommer till medvetandet verkar mängden beståndsdelar faktiskt utgöra något enstaka, något som är mer än bara ett samlingsnamn för det som faktiskt finns. Att en mängd beståndsdelar är rädsla betyder inte att rädsla är vad vi kallar enstaka partiklar som står i en viss relation till varandra, utan att det genom att ha den relationen är en sak. Detta i sig tycker jag är ett mysterium. Hur kan flera saker vara en sak. Och sedan blir det än mer märkligt, för uppenbarligen har detta som våra hjärnor är kausalitet. Det är alltså inte A och B som rör sig på ett sätt som gör att C och D rör sig på ett annat sätt, utan det är A och B som tillsammans är rädsla som får C och D att röra sig annorlunda. Och hur kan något orsaka saker bara genom att vara och inte genom att göra. Det finns en filosofisk ståndpunkt som kallas epifenomenalism som hävdar att medvetandet är ett epifenomen, en skugga, som bara följer kroppen och dess rörelser utan att ha någon kausal påverkan. Då hamnar vi dock i orimligheter eftersom något som inte har någon fysisk påverkan på kroppen inte kan selekteras fram genom naturligt urval. Något som inte har några positiva eller negativa effekter för vår överlevnad eller reproduktion blir bara kvar som nonsens-DNA. Är då vårat medvetande nonsens-DNA? Jag tror inte det, då hade det varit godtyckligt gentemot vad vi känner behag och obehag och det är det helt uppenbart inte. Det vore en alldeles för osannolik slump att vi bara råkar känna behag gentemot sådant som gynnar oss och obehag gentemot sådant som missgynnar oss. Det måste ha selekterats fram och sålunda haft fysisk påverkan på den övriga kroppen. Alltså kvarstår problemet om hur något genom att bara vara något kan orsaka något annat, för om det vore så att vi kunde förklara allt handlande bara genom att peka på enstaka partiklars påverkan på andra enstaka partiklar, ja, då hade medvetandet uppenbarligen varit överflödigt som förklaring. Då skulle vi kunna radera det utan att påverka hur partiklarna rör sig som allena är allt som behövs för att orsaka våra handlingar och varför skulle då ett medvetande ha selekterats fram, om det nu inte är vad som faktiskt orsakar kroppens rörelser. Om detta är fysikerna skyldiga oss svar, och jag tycker likt Damasio det är en skam att vetenskapen inte ägnat sig åt dessa frågor tidigare. Kanske hade vi vetat mer då. Men om saker kan vara något för sig själv liksom rädsla är något enbart för den som upplever den och om detta något som saken är för sig själv kan orsaka saker måste jag ställa frågan om det inte finns saker i vår värld vars orsak vi aldrig kommer att kunna se då den är någots varande och inte görande.

Örbyhus

2006-10-20T22:33:00.000+02:00

Uppsala är en väldigt fin och gemytlig stad. Den mindre, väldigt mycket mindre, orten Örbyhus däremot påminde till min och min sambos förfäran alldeles för mycket om ett sovjetiskt koncentrationsläger i mycket liten skala. Den annars helt reko lägenheten kunde inte kompensera för det osköna området. Men till och med oestetiska områden kan jag leva med, när det dock visade sig att det inte fanns någon bankomat i området och att man var tvungen att ta ut pengar i den lokala, enda, ICA-butiken och att den inte tog mitt kort av någon anledning blev det för mycket och vi tackade nej. Sålunda blir vi kvar i Göteborg en termin till, men det gör inte så mycket: vi har råd att vänta. Då blir det teoretisk filosofi C i vår vilket kommer bli spännande.

På fredag kommer filosofiska föreningen i Göteborg att anordna en kvällsföreläsning om negativa fakta. Föreläsare är Gunnar Björnsson som jag fick bilden av som en mycket kompetent föreläsare när han föreläste i vetenskapsfilosofi i Praktisk Filosofi B. Det ska bli roligt att höra vad han har att säga om sanna negationer, eller negativa fakta. Efteråt bjuds det givetvis på alkohol och djupa och långa filosofiska diskussioner. Som nykterist är det det senare som intresserar mig, men för er andra kan det ju vara kul att veta. Var dock beredd att betala 50 kronor om du inte är medlem i filosofiska föreningen. Men jag vågar nog utlova att det kommer att vara värt det. Kvällarna på Dicksonsgatan tenderar att bli givande, vare sig man är antagonist eller sympatisör.

Reflektioner

2006-10-17T23:06:00.000+02:00

I morgon åker jag till Stockholm och sedan vidare till Örbyhus utanför Uppsala för att titta på en lägenhet som om vi tackar ja till den kommer att bli vår. Vi tackar antagligen ja till bostaden och i så fall flyttar vi dit redan i december. Det är med blandade känslor jag kommer att lämna Göteborg bakom mig. Jag kommer att sakna institutionen på Dicksonsgatan. Där fick jag goda vänner, fina minnen och många givande diskussioner. Dess harmoniska och sagolika atmosfär kommer i sanning att leva kvar länge i mitt minne. Jag har växt som människa en aning i Göteborg; fått nya kunskaper och erfarenheter. Intellektuellt såväl som socialt. När det kommer till mina lärare kommer jag sakna vissa, andra inte. Mycket gott kommer dock med flytten. Det är något speciellt med att komma till en ny stad och prova på hur det är att bo annanstädes. Själv har jag aldrig bott i ett mindre samhälle förut och det ska bli intressant. Vidare är det också något speciellt med att lämna en stad bakom sig. På något sätt känns det som om man kan börja om på nytt, ta vara på erfarenheterna och prova igen. Jag hoppas på mycket: en fin institution vid Uppsala Universitet, nya bekantskaper och nya upplevelser.

I övrigt står jag mycket perplex inför mina nuvarande studier. Mycket av evolutionsbiologin jag studerar gör mig förvirrad. Mest hur DNA verkligen fungerar och vad som driver mutationer. I dagsläget återstår att få grepp om sådant. Men jag har alltid varit fascinerad av det simpla i den grundläggande logiska strukturen inom evolutionsteori. En miljö som skiftar med tiden kommer att dräpa vissa och skona andra som i sin tur sprider sina gener vidare till nästa generation. Det är inget mystiskt med det. Jag tror det var Richard Dawkins som sade att vi blott är våra geners patronhylsor. Hela vår beskaffenhets utformning saknar mening och den betydelse man kan spåra till våra gener är bara skenbar. Generna vill inte spridas. Det är bara en logisk konsekvens av deras beskaffenhet i förhållande till den omedvetna miljön, som ömsom dödar ömsom skonar.

Evolutionsteorin är en teori som på ett i mina ögon vackert sätt visar på världens meningslöshet, på dess smaklöshet, likgiltighet och värdelöshet. Inser man detta värderar man världen på ett annorlunda sätt än om man tror att den har en egentlig betydelse. Man förstår att betydelser bara är approximationer av tingens verkan på våra personliga, ibland subjektiva, ibland intersubjektiva, preferenser och när man inte längre tror på någon egentlig, objektiv, betydelse: ja, då kan man äntligen börja koncentrera sig på det enda som har betydelse: det som har betydelse för mig. I mitt fall, och det tror jag inte att jag är ensam om, är det lycka genom välfärd och välstånd. Ändamålet är sedan inte korrekt eller inkorrekt, det är bara ett resultat av att jag är människa och att mina förfäder genom att värna om varandra överlevde bättre. Det tycks mig att världen blott är meningsfullheternas meningslösa slagfält: en plats där vi bara genom makt kan bestämma vems ändamål som ska förverkligas. Således tänker jag aktivera mig inom den sekulärt humanistiska rörelsen i Uppsala. Dels för att för egen del aktivera mig socialt men också för att se till att realisera mina önskningar om en bättre tillvaro, inte bara för mig utan också för andra. Innan någon annan som olikt mig vill låta människor förlora sig i hopp om ett liv efter döden får sina önskningar uppfyllda.

Ekosystemsimulator

2006-10-17T18:11:00.000+02:00

Jag har efter stor möda men med mycket nöje färdigställt min senaste version av min ekosystemssimulator. Den här gången är det både en skärmsläckare och ett spel. Tyvärr kunde jag inte göra allt till en enda fil utan istället får man lov att ladda ner två filer: en för spelet och en för skärmsläckaren. Jag kan varmt rekommendera båda två. I den nya versionen av simulatorn har jag uppdaterat grafiken en aning och lagt till en del nya funktioner. Använder du simulatorn som spel kommer du att få välja antalet och hastigheten på växtätarna, växterna, fröna och vindarna (I skärmsläckarversionen sker detta slumpmässigt).

Sedan kan du skjuta av överflödiga växtätare för att bibehålla populationen genom att klicka på dem. Jag har lagt till två kön nu, hanar och honor, istället för som förut då det bara fanns ett. Hannarna är röda emedan honorna är rosa. Varje växt (lila blomma) innehåller en mängd energi som ökar med dess ålder. När en växtätare förtär en blomma får växtätaren dess energinivå. Äldre blommor är sålunda nyttigare än yngre. När en hona och en hane kolliderar sker kopulation och honan lägger ett ägg som får hennes energimängd, som sedermera överförs till avkomman vilket baserar dess första sekunders överlevnadschanser på huruvida deras föräldrar var mätta eller inte vid parningen.

En av de mest i mitt tycke roliga funktionerna jag adderat till simulatorn är ärftligheten. Numera ärver växtätarna sina föräldrars hastighet (hastigheten registreras som ett C-värde (A är ålder och B är energi) hos ägget som sedan omvandlar C-värdet till hastighet igen så fort ungen når vuxet tillstånd). I och med att jag ordnade ärftlighet öppnade jag upp för variation hos populationen vilket tillsammans med ärftligheten skapar den intressanta konsekvensen selektion. Alltså har jag till viss del lyckats simulera ärftlighet, variation och selektion vilket är, hör och häpna, grundstommen för naturligt urval. I spelversionen har du möjlighet att mutera ägg genom att ställa in en räknare och sedan klicka på det ägg du vill mutera. (I skärmsläckarversionen sker mutationer slumpmässigt med en sannolikhet på 1 av 400)

Du kan också betrakta individuell statistik i spelversionen. Generell statistik över populationen kan ses i både skärmsläckarversionen och spelversionen. När så populationen blir för liten eller för stor för att upprätthålla sin egen existens sparas tiden under vilken populationen hann leva i en High Score. För att använda spelet och skärmsläckaren behöver du en PC och Winrar, som du kan ladda ner här. För att använda skärmsläckaren måste du placera filerna i din windowsmapp eller WINNT-mapp. Sedan kan du komma åt den via inställningarna från skrivbordet.

Ladda ner spelet här och skärmsläckaren här. Mycket nöje!

Uppsatstider och Nanowrimo

2006-10-14T00:18:00.000+02:00

Jag har tyvärr inte kunnat skriva speciellt mycket på bloggen. Tid är något jag använder dåligt och har väldigt litet av, jag kunde inte ens tillåta mig att följa med på de efterlängtade fältdagarna i evolutionsbiologikursen jag går på kvartsfart, främst, men inte enbart, på grund av att jag skriver B-uppsats just nu. Vi skriver den ovanligt tidigt på terminen. Min uppsats handlar bekant om Thomas Nagels artikel What is it like to be a bat? Och jag har kommit ganska långt i mitt arbete, just nu försöker jag få in andra filosofers syn på saken, detta efter att min handledare Frank Lorentzon efterfrågat det. Han kommer förhoppningsvis att bli nöjd när jag är färdig med mitt arbete. Vid sidan av uppsatsen har jag arbetat med mina dagböcker, tryckt dem för privat bruk (som ni kan se i inlägget nedan) och skrivit ett förord och introduktion till den tredje volymen jag skriver på nu. Detta var enormt tidskrävande men nu är det äntligen färdigt. Förutom det har jag ägnat mycket tid åt att konstruera en nyare version av min ekosystemssimulator. Mer om det senare på bloggen!

I november ska jag medverka i Nanowrimo, en utmaning där man ska försöka skriva en roman på 50 000 ord under en månads tid. Min idé för utmaningen är en historia om en sexton år gammal pojke som bor i en by i närheten av Staden i ett litet land vari resurserna nästan är slut. Över landets få trädkronor och stora grässlätter sträcker sig en bro in från kusten och ut över den på andra sidan. Den är uråldrig och ingen vet vilka som byggt den. Ändå är bron vad landets myter och riter kretsar kring, den och det mytiska folket som byggde bron. Pojken i berättelsen hittades av sina föräldrar vid en av bropelarna när de var på väg hem från Staden en dag. När de såg att hans hud var kritvit insåg de att han måste ha lämnats där av brofolket och sålunda tog de honom till sig som sitt eget barn. Byn och folk från Staden betraktade pojken med försiktighet, rädsla men också vördnad. Pojken växer sedan upp med barn som fjärmar sig ifrån honom och tar avstånd. Han blir sålunda ensam. När så Staden efterlyser en expedition ut till havs för att hitta nytt land passar han på att följa med för att söka sitt ursprung och där börjar äventyret. En enkel handling och för utmaningen är det precis vad som behövs. Jag har börjat bli ganska förtjust i berättelsen och inser att den kommer bli rolig att skriva, oavsett om jag blir klar eller inte. Karin Boye hade rätt när hon sade att resan är målet.

Dagböcker

2006-10-11T15:45:00.000+02:00

Faidros och filosofiskt mod

2006-09-19T20:26:00.000+02:00

Nu har vi läst ut och gått igenom Faidros av Platon. Tidigare har jag funnit Platon alldeles för idealistisk för min materialistiska smak men efter att ha läst igenom Faidros och hört vad Frank Lorentzon hade att säga om boken har jag omvärderat min syn på Platon. Att låta sig tolka texten, vilket Platon helt uppenbart avsåg att man skulle göra med den, har givit mig bilden av honom som ett geni snarare än en verklighetsfrånvänd idealist. Bara en sådan sak att texten, som vid ytan betraktad handlar om en diskussion mellan Sokrates och Faidros om kärleken, retoriken och skriften, döljer ett filosofiskt system som tycks ha influerat inte bara Aristoteles utan också senare tänkare som Freud. Att undersöka och försöka uttyda en text som Faidros har införlivat känslan av en upptäcksfärd på jakt efter en filosofi. Fast när man läst klart och tolkat och givit förslag på vad Platon kan ha menat med sin samling bokstäver upptäcker man snart att filosofin man funnit inte är vad Platon tänkte utan vad man själv tänkte och paradoxalt nog var det kanske det Platon hade i tankarna. Personligen ringaktar jag honom i alla fall inte längre och kommer i fortsättning försöka läsa honom mer mellan raderna än bokstavligt. Sådant tänkande får dock inte gå för långt. Nu läser vi till exempel Prolegomena av Kant och jag är faktiskt förvånad över dess tydlighet och begriplighet, men sedan skrev han den trots allt till de oinvigda som ännu inte förstått hans tyngre verk. Kant hade förmodligen vänt sig i sin grav om man läste något av hans verk generöst. Tillika är hans skrifter, vilka jag ännu bara börjat läsa, ett sant nöje att ögna sig igenom och det är därför roligt att nu ta itu med Prolegomena.

En annan sak som florerat bland mina tankar sedan jag började läsa Maskinen människan av doktor La Mettrie är det här om vad jag kallar filosofiskt mod. På La Mettries tid var religionen en stark institution i samhället och att vända sig emot den så som La Mettrie gjorde var på hans tid att begå socialt självmord och till och med utsätta sig för fara. Ändå gjorde han det, han var så politiskt inkorrekt man kunde vara på den tiden och struntade i samhällsklimatet för att han trodde att han hade rätt och därmed något att förmedla. La Mettries lära diskuterades bara fem år efter att den kom ut på Gustavianum, Uppsala Universitet. Det som sades då kan sägas exemplifiera hurdana reaktioner herr La Mettrie själv fick utstå av vänner och etablissemang. Året var 1756 och i den så kallade dissertationen till religionens försvar sades bland annat detta:

Som det är givet åt de dödligas natur, att den inser och erkänner att det finns en Gud, och vördar Hans rättfärdighet och godhet, så bör en religionens fiende av samhället icke anses vara en människa. Utan han bör räknas som en helvetesförförare och förvisas till dess avskyvärda boningar...

Att en man i ett sådant samhällsklimat ändå skrev och gav ut en sådan bok som Maskinen Människan är i mitt tycke ett tecken på ett sällsamt mod, ett filosofiskt mod. Mod att tro och säga något enbart på grund av dess sannolikhet och detta oavsett hur angenämt det är eller om det är socialt accepterat eller inte. Idag är det svårt att se om någon har sådant mod eller inte, det mesta är accepterat och huruvida någon hade vågat uttrycka eller ens trott på sina läror om klimatet vore annorlunda är svårt att veta. Idag råder inget religiöst hinder och det är därför enkelt att vara filosof idag i det här avseendet. Emellertid existerar det fortfarande politiskt inkorrekta åsikter och det är när frågor börjar röra sig bakom gränsen mellan det socialt acceptabla och det socialt oacceptabla man kan urskilja de modiga från de fega; de djärva från de modlösa. Jag minns en föreläsning i A-kursen i praktisk filosofi under vilken en av mina magistrar vi hade då försökte redogöra för en ståndpunkt baserad på en undersökning som indikerade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor om deras syn på moral. Min stackars magister darrade på rösten när han försökte förmedla detta och lät det komma ur honom i ett sådant tempo att det gjorde honom svåruppfattlig. Det var uppenbart att det tog emot att tala om sådana politiskt inkorrekta ting, inte för att han inte höll med då han berättat om en uppsjö filosofier han rimligtvis inte kunde hålla med om utan bara därför att just detta betraktades som ondska i många studenters, och säkerligen i hans egna, ögon. Jag frågar mig om denne, som knappt ens vågade lära ut en känslig ståndpunkt, på 1700-talet hade vågat skriva en bok som Människan Maskinen, än mindre ägna sig åt filosofi överhuvudtaget. Tillåt mig att tvivla. Filosofiskt mod är en hedersvärd själsegenskap vilken låter filosofen förhålla sig till verkligheten tyglad enbart under förnuftet vilket måste medges vara en förutsättning för att förändra och vidga vyerna hos människorna, så som La Mettrie gjorde med sitt verk.

Om analytisk filosofi

2006-09-13T12:06:00.000+02:00

Filosoferna äro ett litet utskott, närmast av sekret karaktär, som avdelats för att syssla med det från genomsnittsmänsklig synpunkt mest olustiga av alla företag, nämligen att tänka. […] Den andra kategorin filosoferar med ett antal speciellt utbildade, kyliga hjärnceller, där logiken fungerar i sin yttersta förfining; de ha inga känslor, utan endast en kall lidelse att producera begrepp och att foga dem samman med varandra i ett ofta egenhändigt tillverkat filosofispråk. De äro svåra att komma i verklig kontakt med och skriva mestadels endast för varandra, enligt en uppgjord arbetsfördelning som består i att de skickligt bygga upp var sitt eget system och med om möjligt ännu större skicklighet riva ned varandras. När kung Salomo filosoferar, säger han: "En skön kvinna utan tukt är såsom en so med en gyllene ring uti näsan." När Kant filosofera, säger han: "Wir sind syntetische Urteile a priori möglich?" Den oförberedda normalmänniskan lägger genast märke till en ganska väsentlig skillnad mellan dessa två arter av filosofi…

– Frans G Bengtson, ur Sällskap för en eremit

Mentala tillstånds kausalitet

2006-09-09T09:41:00.000+02:00

B-kursen i teoretisk filosofi har kommit igång på allvar nu. Mitt ämne för B-uppsatsen är Thomas Nagels artikel "What is it like to be a bat" i vilken han påpekar att medvetandet inte går att observera; att man vid betraktandet av en fladdermus hjärna inte kan bilda någon uppfattning om hur det är att vara en fladdermus. Denna slutsats håller jag med om, dock drar vissa filosofer vissa aningen långsökta slutsatser utifrån det. Till exempel väljer många att försvara dualismen genom att hävda att bara därför att vi inte kan se medvetandet i hjärnan finns det fog att anta att det inte heller är där. Min genomgående tes kommer att vara att det är ett långsökt antagande.

Medvetandet är förresten något som fascinerar mig mest av det människan känner till. Det skapar lika svindlande känslor av nyfikenhet som tanken på universums början. Något som jag finner som en av de mest förunderliga aspekterna av medvetandet är det faktum att det orsakar saker; får saker att röra på sig. Det kan tyckas trivialt men om man tänker på hur fysiska lagar om orsak och verkan ser ut märker man snart att fysikerna är skyldiga oss svar. Hjärnan är ett komplext organ, för att uttrycka mig milt, och det består av biljontals celler. Om man betraktar dessa ser vi hur de samverkar, kopplar och återkopplar, och allt vi kan anta är att detta sammelsurium av neurologisk aktivitet tillsammans utgör medvetandet och de mentala tillstånden i det. Dessa mentala tillstånd; rädsla, förälskelse, hunger, hat och så vidare, verkar ha kausal påverkan på den övriga kroppen.

En väsentlig sak att anmärka på för diskussionen är människan som varandes ett djur vars alla medfödda egenskaper är ett resultat av naturligt urval. De existerar på grund av att de har haft en för våra förfäder fördelaktig kausal påverkan. Detta måste vi, om vi ska hålla oss borta från mystiken och teologin och fokusera oss på filosofin, anta även gäller de mentala tillstånden. På så sätt kan inte mentala tillstånd existera om de inte har haft någon fysikalisk påverkan på våra chanser att överleva. Förvisso föds vi med så kallat nonsens-DNA, men det känns inte trovärdigt att hela vårat medvetande med dess komplexa känsloliv bara skulle ha råkat uppstå via enstaka mutationer. Mentala tillstånd tycks inte vara godtyckligt kopplade till olika stimuli, vilket ju vore fallet om de var resultat av så kallad nonsens-DNA. Det är för osannolikt att våra känslor, som tycks relevant kopplade till vad vi upplever, bara är en bieffekt vid sidan av vårat handlande.

Detta är märkligt. Om vi betraktar hjärnan betyder det här att det inte borde gå att förklara vad den får den övriga kroppen att göra utan att ta hänsyn till det vi inte kan se hos den: våra känslor, synintryck och övriga upplevelser; medvetandet. Även om vi skulle känna till exakt hur alla biljoner och åter biljoner celler kopplar och återkopplar till varandra skulle vi aldrig kunna ana varför kroppen rör sig åt höger eller vänster då det inte är vad dessa celler gör som orsakar det utan vad dessa celler är. Skulle vi kunna förklara handlandet bara genom att känna till exakt hur hjärnans materia samverkar med sig självt och den övriga kroppen utan att behöva tala om den fenomenologiska sfären hade vi inte längre haft någon anledning att anta att den har någon kausal påverkan. Om partikel A och B allena kan förklara varför partikel C och D påverkas har A och B varandes till exempel rädsla ingenting att göra med skeendet. Det skulle innebära att vi skulle kunna reducera bort det faktum att A och B är rädsla och ändå kunna förklara C och D.

Och om hjärnan bara genom vad dess partiklar gör och inte genom vad de är klarar av att svara för allt mänskligt handlande hade de mentala tillstånden aldrig selekterats fram evolutionärt från första början. Precis som vi aldrig hade utvecklat andra egenskaper om något annat redan fyllde deras funktion. Sålunda finner jag det mest rimligt att anta att mentala tillstånd faktiskt är orsaken till handlande. Detta trots att det nästan verkar mystiskt hur något bara genom att vara något kan orsaka något annat. Tänk er uppställda dominobrickor som man låter välta mot varandra. Vi kan räkna ut exakt hur de kommer att falla genom att undersöka hastighet, avstånd, massa och så vidare. Vad om inte mystiskt hade vi funnit det om en av brickorna slängde sig åt sidan istället för framstupa? Svaret att den var rädd på grund av hur dess inre partiklar stod i förbindelse med varandra gör det knappast mindre mystiskt. Medvetandet är i sanning ett mysterium, men som den filosof jag är måste jag ändå konstatera: mysterium är blott fakta vi ännu inte behärskar.

Om kontinental filosofi

2006-09-05T09:22:00.000+02:00

Sådana tankesätt som Foucault representerar – och det rör inte bara strukturalismer utan också existentialismer och nymarxismer och svammelteologier och åtskilliga andra – kan vi kalla ‘de andra filosofierna’ eftersom det vore för långsläpigt med benämningen ‘de högtravande fikonspråkens filosofier’.

– Ingemar Hedenius i Filosofien i ett förändrligt samhälle

Terminsstart

2006-08-30T19:43:00.000+02:00

I tisdags introducerades den nya kursen, teoretisk filosofi B. När jag kom till institutionen satt det ett par stycken runt ett bord på den lilla bohemiska gården. Jag hörde mig för om de var där av samma skäl som jag och det var de. Jag kände igen en från förra terminens despotmaskerad och en annan gick jag A-kursen i teoretisk filosofi med. De andra tre kurskamraterna var nya för mig och det förvånade mig att vi bara blev fem stycken. Vår lärare i klassiska problem, Frank Lorentzon, stod bredvid oss och pratade. Han berättade att tio stycken hade anmält intresse och trodde därför att fler skulle dyka upp. Förvisso är det gemytligt med en liten klass men ändå vore det önskvärt med litet fler då det öppnar upp för fler infallsvinklar och kanske en eller annan anhängare av någon udda och bisarr filosofi. Sådana är alltid lika roliga att dividera med. Jag satte mig på huk mellan två av kurskamraterna eftersom alla stolar var upptagna. För ett ögonblick hade jag allas blickar på mig. Jag förstod inte varför. Tydligen hade en råtta varit framme och nosat på min kavaj, sprungit under mina ben och sedan försvunnit in i buskaget. Jag märkte ingenting. För övrigt är jag mycket glad över att undervisas av Frank Lorentzon. Hans vitalitet och filosofiska uttrycksfullhet på föreläsningarna lyckas alltid inspirera mig.

Vidare är skillnaden mellan praktisk filosofi B och teoretisk enorm och avgörande. Bara en sådan sak att vi hade riktlinjer för hur uppsatserna skulle skrivas. En annan fördel med att gå teoretisk filosofi framför praktisk är att man slipper den osämja och upprördhet som ofta döljer sig bakom det akademiska fackspråket. Folk tenderar inte att ta illa vid sig när man säger att man inte tror att en hjärna kan fungera i en burk med näringsvätska. När man däremot statuerar att det inte existerar något ont eller gott och att allt i sin grund saknar mening blir folk lätt upprörda. Då var ju inte Adolf Hitler en ond människa när allt kommer omkring och så kan man väl inte tycka, då måste man väl nästan vara ond själv? Eftersom sådant så starkt talar till våra känslor är det inte underligt att många förlorar sin klarsyn och misstar nihilismen för att vara föremål för ett subjektivt tyckande om Hitler. Så är inte fallet. Nihilismen säger ingenting om vad jag tycker om Hitler. Jag tycker att Hitler var en avskyvärd människa. Nihilismen säger blott att min åsikt om saken inte säger något om världens beskaffenhet, att den är subjektiv och inte rätt eller fel i någon absolut bemärkelse. För Hitler var blott partiklar på samma meningslösa resa genom universum som partiklarna som är jag och du.

Förresten har jag återfått min läslust. Jag läser just nu en oavslutad självbiografi av Ingemar Hedenius vems liv jag finner både intressant och har stor sympati med då jag liksom honom om än inte på grund av honom blivit en, inte bara förnuftets förkämpe, utan också en ignoransens motståndare. Den andra boken i ordningen jag läser är Fungi av Agneta Pleijel som berör mig djupt då jag har delat huvudkaraktärens ressentiment över mänskligheten. Trots att jag idag inte känner av det kan jag inte påstå att jag ännu förlikat mig med människans allt igenom intellektuellt apatiska och andefattiga natur. Simultant med detta kommer jag strax att börja läsa min kurslitteratur som just nu omfattar Faidros av Platon och Prolegomena av Kant. Platon har ett sätt att skriva på som lätt fångar ögat. Kant däremot låter sina läsare försvinna in i ett evigt mörker av dunkla tankar. Vid sidan av detta kommer jag att ta itu med, och har börjat bläddra i, Maskinen människan av La Mettrie som ofta kallats materialismens fader samt Om lidandet i världen ur Parerga och Paralipomena av Schopenhauer. Kanhända väljer jag något ur den boken som objekt för min B-uppsats. Schopenhauers pessimism och syrliga cynism är även det något som kommit att känneteckna mig även om jag för den sakens skull givetvis inte delar hans filosofiska ståndpunkter. Att läsa dessa är dock alltid en fröjd för ögat.

Another World

2006-08-11T17:25:00.000+02:00

Another World var ett TV-spel som bland annat släpptes till Amiga, Mega Drive och Super Nintendo i litet olika versioner. Jag spelade det första gången som barn på Mega Drive och fick en mycket minnesvärd upplevelse. För några år sedan spelade jag det igen och trots att jag åldrats och, hoppas jag, mognat var upplevelsen den samma. Det unika med Another World var till exempel att grafiken var gjord med vektorer och att det inte syntes några liv, poäng eller andra siffror på skärmen när man spelade. På så sätt ingav spelet en filmisk atmosfär. Förutom grafiska detaljer hade spelet också en väldigt gripande historia. Man spelar som professor Lester Chaykin som efter att ha arbetat med en partikelaccelerator råkar ut för en olyckshändelse. Ett blixtnedslag i byggnaden får på något sätt den unga professorn att försvinna tillsammans med sitt arbetsbord i ett sken av ljus. Plötsligt finner sig professorn under vatten och tvingas simma upp till ytan. Där möts hans blick av en annan värld och i takt med att han undersöker vart han hamnat blir han tillfångatagen av främmande varelser som slänger honom i ett fängelse. Spelet är på många sätt ett tvådimensionellt konstverk och trots att det släpptes 1991 är det en fröjd för ögat. Faktum är att mycket av mitt nuvarande novellprojekt är inspirerat av detta sällsamma TV-spel.

Nyligen upptäckte jag skaparens egen hemsida. Han visade sig vara en fransman och hans namn är Eric Chahi. En mycket kreativ man som på sin hemsida i allmänhet berättar om sin kreativa utveckling och om sina olika skapelser men i synnerhet om Another World. Har man som jag växt upp med TV-spel och spelat Another World är det en rofylld upplevelse att läsa om hur det kom till på hemsidan. Men jag kan starkt rekommendera den till er andra också då det finns en uppdaterad version av spelet där med aningen bättre grafik och som fungerar till PC. Eric Chahi har också sett till att spelet nu släppts till Gameboy Advance. Ni kan besöka hemsidan härifrån.

Dödsstraff kontra fri abort

2006-08-09T22:27:00.000+02:00

Jag surfade in på Debatthuset nyligen och upptäckte en tämligen intressant omröstning följd av en ännu intressantare diskussion om saken. Någon ställde frågan om det var konsekvent att vara emot dödsstraff och samtidigt vara för fri abort då, menade trådmakaren på forumet, det i båda fallen handlar om upphörandet av mänskligt liv. Noteras bör att aborten antogs ske enligt svensk lag, det vill säga med största säkerhet innan fostret blev medvetet. Ett tillstånd vid vilket jag anser att det är rimligt att säga att en människa föds. Sålunda tänker jag förtälja min åsikt i frågan.

Ett ännu inte medvetet embryo eller foster är inte en människa, det är en potentiell människa. Det är inte underligare än att metallen på rullbandet i bilfabriken inte är bilar. Om någon ger dig en hög med skrot med en framtoning som liknar en bil skulle du knappast säga att det är en bil. Du skulle säga att det är en ofärdig bil, en potentiell bil. Detta eftersom man kan sätta materialet på ett rullband i en fabrik och se till att det blir en bil. Ett embryo eller ett ännu inte medvetet foster är alltså bara något som med viss sannolikhet kan bli en människa, vilket vi rimligtvis kan anse inträffar vid en resonabel grad av medvetenhet hos barnet. Vi står alltså inte inför valet att döda ett barn eller inte när vi gör abort utan inför valet om vi vill skapa en människa eller inte, ett val jag anser att vi står inför oavsett om ett ägg blivit befruktat eller inte. Jag vill mena att vi står inför valet varje gång vi har möjlighet att befrukta en kvinna eller befruktas av en man. Ändå väljer vi hela tiden att inte göra det av de mest ytliga och egoistiska anledningar utan att moralisera över saken alls. Konsekvensen är den samma som när man gör abort innan medvetenhet uppstått: ett barn blir inte fött. Oavsett om barnet som inte blev fött inte blev det innan eller efter ett ägg blev befruktat. Det finns inga magiska punkter i universum som markerar att från och med den eller den händelsen är den eller den konsekvensen potentiell. Konsekvenser som är potentiella, till exempel ett embryos möjlighet att bli ett barn, har alltid varit potentiella och om man medvetet väljer, genom att handla aktivt eller inte handla alls, att förhindra konsekvensen, till exempel ett barn, så har man gjort det oavsett om man gjorde det vid tiden av Big Bang eller två sekunder innan barnet blir medvetet. Faktum är människor gör exakt samma val när man väljer att abortera ett embryo eller ett omedvetet foster som när de väljer att använda preventivmedel eller att inte kopulera förrän efter äktenskapet; man väljer att inte föda barn som kunde ha blivit födda.

Att ett barn föds är nämligen ett resultat av skeenden som sträcker sig långt längre tillbaka i tiden än befruktningen. Om någon har svårigheter med att behärska denna pro-deterministiska argumentation ber jag er bejaka följande hypotetiska scenario för ytterligare förståelse: om jag färdas tillbaka i tiden och förstör spermien i din fars pung som blev du och ägget i din mors äggledare som också blev du så har jag förhindrat din födsel lika mycket som om jag skulle åka tillbaka i tiden och förstöra det befruktade ägget eller omedvetna fostret. Den oundvikliga konklusionen som denna oemotstridliga logik leder fram till är simpel: abort inom ramarna för svensk lag, alltså innan fostret utvecklas med ett medvetande, har exakt samma konsekvens som spilld säd, användning av preventivmedel eller för den delen valet att helt enkelt inte befrukta en kvinna eller bli befruktad av en man när helst man kunde. Personligen finner jag det inte omoraliskt att inte realisera människor. Sådant leder inte till något lidande, förutom hos vissa föräldrar som får missfall eller får sina önskade potentiella barn aborterade emot deras vilja etcetera. Sålunda är jag emot tvångsabort och missfall, men fri abort? Nej, det vore naivt. Det leder inte till mer än att en människa som kunde ha blivit född inte blev det precis som när jag inte donerar all min nyproducerade säd till ensamstående moderaspirerande kvinnor. Så, kära läsare, om ni är emot fri abort och ändå onanerar eller använder preventivmedel så ska ni veta att ni är bra mycket mer inkonsekventa än om ni är emot dödsstraff. Faktum är att ni inte alls är inkonsekventa om ni är emot dödsstraff och för fri abort.

DiceWars

2006-08-07T00:06:00.000+02:00

Igår kväll var jag och sambon ute vid Masthuggskyrkan intill vilken vi firade sambons väninnas födelsedag. Det hela var över förväntan och jag hade roligt. Mot slutet tittade jag upp mot himlen som ännu var ljus och fick till min förvåning syn på en meteorit som på bråkdelen av en sekund brann upp i atmosfären. Den lös gult och efter den kunde man tydligt se svansen av rök och annat stoft. En astronomisk upplevelse i bokstavlig bemärkelse.

Vidare har jag arbetat med mitt senaste spel och haft allmänt tråkigt. I alla fall sedan sambon åkte iväg för att jobba. Hur som helst, i kväll skulle jag vilja tipsa om ett mycket beroendeframkallande flashspel som kan liknas vid Risk. Det går ut på att erövra regioner på en spelplan genom att kasta tärning om dem. Ganska genialiskt i sin enkelhet. Det heter, som ni kanske redan förstått, DiceWars och ni kan spela det här.

The Daily Click: game of the week award

2006-07-17T15:54:00.000+02:00

"The interactive Ecosystem Simulator screensaver, created by Nudlez [Zeldun], is the winner of the highly sought after GOTW award this week - good stuff." - The Daily Click

Ekosystemsimulator

2006-07-07T14:12:00.000+02:00

Jag har under veckan arbetat med en skärmsläckare som ska föreställa en ekosystemssimulator. I början var det tänkt att det skulle vara ett spel och en simulation av det naturliga urvalet. Dock är evolutionära processer inte fullt möjligt att simulera med hjälp av mina programvaror så jag nöjde mig med ett simulerat litet ekosystem. Vidare blev det roligare att titta på än att integrera med så jag bestämde mig för att göra det till en skärmsläckare istället för till ett spel. Märk väl att det inte rör sig om någon speciellt seriös simulering av ett ekosystem utan snarare om en rolig illusion. Det hela går ut på att föremål, eller röda tossar, stokastiskt studsar omkring på en spelplan. På samma spelplan finns också lila blommor som varannan sekund skjuter ifrån sig frön som med vinden når marken och planteras. Dessa blommor är de röda tossarnas föda. Om de inte äter dör de av svält efter tio sekunder och om de äter dör de av ålder efter 15 sekunder.

De röda tossarna fortplantar sig genom att kollidera. Då lägger de varsitt ägg som efter 40 sekunder kläcks. Ur dessa ägg föds dock inte fullvuxna tossar utan mindre versioner av dem som ska föreställa ungar. Dessa måste äta minst en blomma för att bli vuxen och förmögen att reproducera sig. Om den inte äter inom fyra sekunder svälter den ihjäl. Ju fler tossarna blir, desto större bli sannolikheten att de kolliderar med varandra. Detta resulterar ofta i att de under en generation äter upp all föda på banan och därför dör ut men det är inte självklart. När tossarna når ett visst antal blir blommornas population kraftigt begränsad vilket minskar sannolikheten för ungarna att hitta föda. Den nya generationen tossar decimeras därför till antalet och kretsloppet kan börja om igen. Förr eller senare dör dock de röda tossarna ut. Då sparas antalet generationer som hann existera på en High Score som visas i en minut innan allt börjar om. Mitt personliga rekord är 18 generationer.

Ni kan ladda ner skärmsläckaren här (690 kb), och glöm inte att filerna ska ligga i windowsmappen, Winnt-mappen eller vad nu mappen där era andra skärmsläckare ligger heter. Kolla upp det. Mycket nöje!

Lift off Discovery!

2006-07-06T00:48:00.000+02:00

Eftersom jag inte skrivit här på ganska länge med anledning av att jag spenderat tid tillsammans med sambon i hennes barndomshem känner jag att det börjar bli dags för ett nytt inlägg nu. Nu finns bloggen representerad på nya bloggportalen vilket förhoppningsvis får fler att hitta hit. Jag gläder mig åt att rymdfärjan Discovery kom upp i rymden och att inget gick fel. Det är skönt att se att NASA har fått tillbaka lite jävlar anamma men samtidigt är det litet tråkigt att de fick upp rymdfärjan eftersom det förmodligen innebär att de kommer fortsätta ösa pengar på den gamla skorven istället för att satsa pengarna på att snabbare ersätta den med nyare farkoster. Rymdfärjorna och även den internationella rymdstationen ISS är projekt som tvingat NASA att skjuta upp många andra intressanta forskningsprojekt och hade man spelat korten litet bättre hade man nog varit tillbaka på månen vid det här laget. Rymdturismen lär dock ta fart på allvar snart och med den lär teknikutvecklingen inte gå att stoppa. Jag gissar att privatägda rymdindustrier kommer ersätta de gamla rymdprogrammen i framtiden. Men oavsett om NASA lägger på ett järn eller om rymdindustrin inom den privata sektorn kommer igång är det fortfarande inte förrän långt efter ens egen död som de intressanta sakerna börjar hända. Till dess får man nöja sig med Star Trek.

Det är lustigt det där; man föds, lär sig till sist att man är en muterad version av en liten meningslös ansamling organiskt material och att man lever på en stenklump i rymden som kretsar kring en stor brinnande boll och slutligen att det finns ett väldigt stort svart rum med flera miljarders miljarder sådana stenklot och eldbollar som bara svävar där helt utan synbar anledning och sedan dör man.

Upplysningsbaneret

2006-06-05T15:46:00.001+02:00

I gymnasiet var jag riksordförande över en organisation som hette Fritänkande Ungdom. Vi var en förening som kämpade för ett sekulärt och fritänkande samhälle, befriat ifrån religiösa dogmer och andra förnuftsvidriga företeelser. En organisation för ungdomar av ungdomar. Vi var en förening i raden av vissa större föreningar som tyvärr inte koncentrerade sig speciellt mycket på ungdomar och deras väg in i vuxenlivet som intellektuellt mogna individer. Det var beträffande sådant vi såg vår chans att göra nytta och vi försökte. Organisationen höll fortfarande på att byggas upp och som det såg ut hade den enorm potential. Vi hade till och med hunnit etablera oss utomlands och det planerades redan konferenser med våra utländska falanger. Tyvärr hände något. Riksstyrelsen var inte speciellt engagerad och efter att tag var det bara jag som höll i trådarna och att förbundet utan mig skulle förvandlas till enbart en hög med dokument. Då träffade jag min sambo och kunde således inte längre ge Fritänkande Ungdom den tid föreningen behövde. Istället lät jag den förfalla framför mina ögon och i mars 2005 förklarades den upplöst.

Vid tiden då allt verkade gå bra med föreningen skapade jag dock något åt den jag helst inte vill se försvinna med Fritänkande Ungdom: upplysningsbaneret. Ni ser det upp till vänster. Det var tänkt som ett emblem åt föreningen men symboliserade allena blott det vi kämpade för. Jag tror på ordspråket att pennorna är vassare än svärdet och det var också det jag valde att lägga fokus på när jag ritade baneret. Pennorna symboliserar ordets och resonerandets makt framför våldets och lagerkransen seger och tillsammans symboliserar de en förnuftets seger. Att pennorna, liksom svärd ofta brukar göra i symbolisk bemärkelse, ligger i kors är ett tydlig uttryck för att det pennan är ett vapen emot något; ignoransen. Sist men inte minst har vi de två överdimensionerade radergumminen på botten av båda pennorna som utgör symbol för vikten av att inte vara dogmatisk, en symbol för det filosofiska modet att ändra sig om man har fel. På så vis utgör inte bara upplysningsbaneret symbol för förnuftet utan även grunderna för vad lärdom är.

Så snälla, låt inte denna symbol förgå bara därför att organisationen som var tänkt att bära det gjorde det. Ta det till er och använd det i er kamp emot dumheten och dess lakejer. Oavsett vad era ideal är kan ni hålla upplysningsbaneret högt; symbolen för era ideals förutsättning. Glöm inte att förnuft är en förutsättning för åsikter, att åsikter är en förutsättning för förändring och att förändring är en förutsättning för utveckling vilket i sin tur utgör förutsättningarna för vår överlevnad. Ni kan ladda ner litet fler versioner av upplysningsbaneret här.

Storebror ser dig

2006-05-23T21:21:00.000+02:00

Igår tittade jag på tv-programmet Ungt val för att få mig ett gott skratt. Jag är förtjust i pekoral underhållning och är man det finns det inget bättre än kombinationen ungdomar och politik. I publiken satt det föga representativa ungdomar som fick ställa frågor till våra partiledare. Som vanligt besvarades inga frågor utan istället följde i vanlig ordning en monolog som tycktes sakna ände om saker som var svaret på frågorna främmande. En mer överraskande skavank var valet av programledare. Den ena, vars namn jag inte bryr mig om, sade i stort sett ingenting utan verkade vara nöjd med att stirra tomt ut i rummet med en blick som tycktes undra vad hon gjorde där och varför hon inte stannade hemma och tittade på Big Brother-finalen istället som sändes parallellt med Ungt val. Litet senare slutade TV 4 visa programmet på sin ordinära kanal utan fortsatte sändningen av det på så kallade TV 400, som jag såklart inte har. Jag och sambon hade tänkt titta på CSI New York så vi zappade över till kanal 5 i väntan på den serien. Till våran förskräckelse hade dock inte Big Brother-finalen tagit slut än och till vårat förtret råkade vi se den stolta vinnaren ta emot kramar av en troglodyt och stående ovationer av den representativa ungdomen.

Tv-programmet Big Brother är döpt efter Storebror i Orwells roman 1984. Orwell var orolig över sovjetkommunismens framfart och skrev sin bok om det så kallade storebrorsamhället för att påminna människor om farorna som fanns bakom järnridån under det kalla kriget. Han sökte med sin roman göra människor varse om att se upp med vilka de dyrkar. I romanen kan vi läsa om hur partiarbetarna samlas i en sal där de i en aggressiv masspsykos ventilerar sin vrede emot statens fiende nummer ett, vi kan läsa om hur folket växer upp under parollen ”krig är fred, slaveri är frihet, ignorans är styrka” och vi kan läsa om ett folk som älskar Storebror. Jag kan inte beskriva gårdagen som annat än ironisk: då såg vi folket älska Big Brother och vi såg ungdomen rata politiken i förmån för hyllandet av en promiskuös bimbo. Vi såg ungdomen omedvetet ståendes under parollen: ”ignorans är styrka”. Ja, det är i sanning ironiskt att ett begrepp som myntades för att varna för ignorans blivit namnet på ignoransens flaggskepp: Big Brother. Låt oss nu hoppas att dessa ungdomar utnyttjar sin demokratiska rättighet att inte rösta.

B-uppsats och Ampulex Compressa

2006-05-15T19:22:00.000+02:00

Jag tar en paus ifrån B-uppsatsen. Det är en rolig uppsats att skriva. Min frågeställning lyder: är kunskapen om autenciteten i vår kunskap om värden värdefull för oss liksom kunskapen om autenciteten i kunskapen om att våra vänner älskar oss tillbaka är värdefull för oss? Min tes är att så inte är fallet, såklart. Jag orkar inte argumentera för varför här, men jag är säker på att ni alla kan räkna ut anledningen själva. Fråga er bara om det hade spelat någon roll för er ifall ni plötsligt blev varse att gråsten egentligen är den vackraste stenen. När man förstår att det är betydelselöst för oss huruvida våra värdeomdömen är sanna eller falska kan man börja fundera på behovet av att konstatera att ens egna värdeomdömen är de rätta och att andra har fel. Hur som helst, nog om dessa värdeteoretiska självklarheter.

För några dagar sedan läste jag ett väldigt intressant blogginlägg som väckte mitt sedan en tid tillbaka sovande entomologiintresse. Bloggen ägs av biologen Carl Zimmer som bland annat skriver för New York Times och har skrivit en uppsjö populärvetenskapliga böcker. Han verkar vara specialiserad inom området för parasiter och inte helt förvånande skrev han därför en inlaga på sin blogg som berörde just det området. Han skrev om en geting som använder sig av kackerlackor som värdar för sina larver. Dess namn är Ampulex Compressa och har under livets utveckling, efter flera miljoner år av naturligt urval, utvecklat en sällsam fortplantningsmetod. I olikhet med många andra djur som använder andra organismer som värdar för deras avkomma, till exempel ormar eller spindlar, paralyserar eller söver inte den här lilla getingen sitt offer. Nej, den närmar sig kackerlackan bakifrån och sticker den därefter rakt igenom exoskelletet och in i dess hjärna. Ur gadden söker sig därefter ett väldigt speciellt gift in i kackerlackhjärnan som på något sätt styr om neuronerna i den vilket ger den lilla getingen kontroll över kackerlackan. Via en av dess antenner styr nu getingen kackerlackan likt en radiostyrd bil till i sitt näste varifrån den gör kackerlackan till ett barndomshem till sin avkomma. På bloggen skriver Zimmer:

From the outside, the effect is surreal. The wasp does not paralyze the cockroach. In fact, the roach is able to lift up its front legs again and walk. But now it cannot move of its own accord. The wasp takes hold of one of the roach's antennae and leads it--in the words of Israeli scientists who study Ampulex--like a dog on a leash.

Hans inlägg har givit upphov till en lång och utdragen diskussion som är rolig att läsa. Inte helt förvånande har kreationister börjat yra om Intelligent Design och dylika påhitt eftersom detta i deras tycke är alldeles för otänkbart för att vara sant. Personligen finner jag organismen väldigt fantastisk och fascinerande och visst är det en utmaning att förklara den evolutionärt, men att prompt ge upp och börja svamla om Gud är föga givande. Allt för ofta under vår arts historia har vi pekat på Gud så fort det är något vi inte förstår vilket säkert förhalat många framsteg. Detta orginella, nästan utomjordiska, exemplar i Jordens fauna är förvisso inte oförklarligt, men nog är det nästan så att man inte tror det. Zimmers blogg, The Loom, kan ni läsa här och det specifika inlägget här, mycket nöje.

The Brights: icke-religiösas gayrörelse

2006-05-08T11:45:00.000+02:00

Det var när jag läste en artikel av Richard Dawkins i Free Inguiry som jag först kom i kontakt med begreppet bright. Dawkins fick en hel del kloka ord sagda i sin artikel och kom till sist in på vikten av ett begrepp som på ett mer tillfredsställande sätt beskriver ateister, agnostiker, fritänkare eller vad helst man brukar kalla sig när man har en naturalistisk världssyn, det vill säga en världssyn som inte grundar sig på några övernaturliga företeelser eller annan sorts vidskepelse utan enbart på vad vetenskapen har avslöjat om världen än så länge. Dawkins, som knappast brukar snåla med sina liknelser, valde att jämföra begreppet "bright" med "gay", något som olikt "homosexuell" eller "queer" har en positiv klang.

I Sverige, som enligt många undersökningar trots allt är ett av världens mest sekulära länder, kan behovet av ett brightbegrepp kännas onödigt. Men betänker man hur det är i USA förstår man desto bättre. Där har ateistbegreppet en negativ innebörd och liksom många ser ned på homosexuella ser de också ned på ateister eller andra icke-religiösa människor. Sålunda är det inte helt obefogat att icke-religiösa går samman under en sorts rörelse och ett eget positivt samlingsnamn för de sina precis som gayrörelsen gjort. Och precis som gayrörelsen fungerar som en gemenskap som ställer upp för andra med harmlösa sexuella avvikelser och hjälper dem att våga komma ut ur garderoben utan att frukta utfrysning är det tänkt att brightrörelsen ska vara en gemenskap som skapar social trygghet för andra icke-religiösa människor och som finns där som en stöttepelare för de som väljer att komma ut ur sina ateistiska garderober. Själv, som haft turen att födas och växa upp i Sverige, har jag aldrig behövt komma ut ur någon garderob; jag föddes människa, inte ateist eller något annat, för att sedan utan svårigheter tillskriva mig vilket epitet jag känt bäst beskriver mig och nu när jag lärt mig detta nya substantiv finner jag ingen skam i att säga: jag är en bright.

Bright-rörelsen handlar inte om att omintetgöra religioner eller dylikt. Olikt organisationer som Humanisterna är det ingen rörelse som försöker motarbete religiösa strömningar – vilket i sig inte är något fel – utan rörelsen söker blott göra människor medvetna om att det är okej och inget fult med att vara en bright; en människa med en icke-religiös och naturalistisk världsbild. Rörelsen har till och med moderat religiösa vänner som också kämpar för jämlikheten mellan troende och icketroende, mellan ateister och teister. Ja, det handlar om att göra människor medvetna och om den saken talade Dawkins ganska varmt i sin artikel, som i sin helhet kan läsas här. Om ni är intresserade av att läsa mer om brightrörelsen så finns den officiella hemsidan bland mina länkar numera.

Desekularisering, ett hot?

2006-05-07T15:09:00.000+02:00

Upplysningen var en tid av utbrytelse. En tid då filosofer inte bara filosoferade utan även valde att stå på barrikaderna och kämpa för förutsättningen för deras verksamhet vilken sedermera mynnade ut i ett moraliskt mer antropocentriskt samhälle. Det innebar en utbrytelse ifrån religionernas bojor vilka höll kvar folket under en okunnighetens slöja och förvandlade massorna till lättledda robotar. Man befriade sig ifrån vanföreställningar och började sakteligen gå emot bättre tider där upplysningsbaneret hölls högre än någonsin. Jag förnekar inte att även dåliga saker följde med denna befrielse, men menar att det har varit låga pris att betala för det goda som kom ur det. Fast upplysningen innebar aldrig att alla människor blev upplysta och plötsligt förnuftiga, nej, men i alla fall att man kämpade för det och i alla fall lyckades minimera religionernas roll i samhället: man sekulariserade det. Idag kan vi dock – jag gör det med bestörtning – se en tillbakagång, en regrediering tillbaka till medeltida tankemönster där man tror på saker, inte på grund av att de är förnuftiga, utan på grund av att de känns bra eller förkunnas av auktoriteter. Jag talar om en desekularisering av samhället.

Som jag noterat här tidigare är det 27 % i vårat land som inte tror på evolutionen. Det är sju procent fler än pollenallergikerna. Globalt sett kan vi se det ännu tydligare, Sverige är än idag ganska förskonat denna i mitt tycke hotfulla utveckling. I USA har presidenten förespråkat så kallad Intelligent Design som är en religiös ulv i fårakläder. Att religioner vinner fotfäste vid sidan av New Age-rörelser och andra förnuftsvidriga företeelser kan nog förklaras med den i alla tider lika rådande intellektuella apatin som besitter majoriteten. Fast det allena förklarar ingenting. Det finns uppenbarligen krafter bakom den pågående hjärntvätten, för en människa som står utan svar och tankeverksamhet tenderar inte att frivilligt acceptera den ena religionen framför den andra. Nej, för att det ska ske måste det finnas krafter som driver på och propagerar för just sina föresatser. Dessa krafter är inte gudomliga, utan mänskliga och svarar, vill jag mena, för människans sämre sidor. Ty dessa krafter är religionernas, mörkermännens och folkförvillarnas. Människor är blott värdar för dessa rörelser, dessa psykologiska virus som sprider sig från missionsarbetare till förälder och från förälder till barn och så vidare ad infinitum. Jag undrar vad denna plötsliga krafttagning ifrån religionernas sida beror på. Jag vet inte. Kanhända har de fått nog av vad de betraktar som depravation, kanske har de insett att människor är mottagliga nu mer än någonsin på grund av att kritiken har försvunnit, på grund av att upplysningens förkämpar till sist andats ut och inbillat sig att faran är över. Men liksom vilande ebolavirus inuti Afrikas cikador har religionerna slumrat inuti slutna sällskap.

Lösningen? Jag har inga direkta svar, men om vi ska dra liknelsen mellan religioner och virus till sin spets kanske vi ska undersöka hur man gör sig av med virus. Jo: man vaccinerar deras värdar. Jag vill alltså mena att vi behöver ett ordentligt förnuftsbefrämjande i dagens samhälle som gör sitt bästa för att upplysa människor om vikten av förnuftigt tänkande, något som när man väl har det antagligen fungerar som ett oantastligt skydd emot farsoten vi är vana att kalla religion. Vad vi behöver idag är med andra ord en andra upplysning. Jag finner den här frågan på många sätt mer väsentlig än andra. Att människor tänker och gör det förnuftigt är en förutsättning för alla andra spörsmål i vår värld. På frågan om desekularisering är ett hot kan jag alltså enbart svara jakande och för att förstå det tycker jag att allt man behöver göra är att tänka tillbaka på hur det var innan. För tro inte att religioner är någonting harmlöst, även i sin mildaste framtoning är det något som uppmuntrar ignorans och okritiskt tänkande vilket alltid är en grogrund för fanatism, fundamentalism och fascism. Något som skapar miljoner och åter miljoner viljelösa robotar vars agerande beror på mörkermäns intentioner. Det är naivt att tro att detta är något harmlöst bara därför att deras herdar än så länge inte instruerat dem med något du inte tycker om. Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas på att godtyckligt tillsatta religiösa frontfigurer ska vara snälla, nej, vi måste göra människor till deras egna vägledare och ge dem en pekpinne som heter förnuft. Därefter kan vi luta oss tillbaka, inte förr.

Religioner

2006-05-01T22:42:00.000+02:00

Det är mardrömmar som realiseras.

När barn fortfarande indoktrineras.

Av föräldrar som inte tål att kritiseras.

De är kyrkans egendom och alla vill de vara vän med påven i Rom.

Ty detta är vad vi kallar kristendom.

Vänd mot Mecka utövar hon sina tvångsmässiga ryck.

Under slöjan bär hon ett religiöst förtryck.

Med tunga tyger söker männen dölja en fager dam.

Endast på grund av absurditeten vi är vana att kalla islam.

De tror inte på någon explosion, inte heller någon evolution.

Bara på själens slutstation, som man når med konfirmation.

De söker hjärntvätta varenda nation, med något vi kallar religion.

Tro och vetande

2006-04-30T19:20:00.000+02:00

Igår kväll var temat för temakvällen på SVT 2 tro och vetande. Jag blev glad över SVT:s val av tema eftersom frågan ligger mig nära om hjärtat. De valde att visa två dokumentärer som berörde temat på sitt sätt. Den första hette Roten till allt ont? av biologen Richard Dawkins och var i stort sett ett hårt angrepp emot religioner. Dawkins var synbart engagerad och det gladde mig, fast om syftet var att få fler att tycka som honom måste jag säga att han använde en ofördelaktig strategi då han inte ägnade speciellt mycket tid åt argumentation emot religionernas förespråkare utan nöjde sig med att visa upp dem i något tafatt försök att få folk att vid bara åsynen av dessa mörkermän förstå det imbecilla i deras budskap. Problemet är bara att man i stort sett redan måste vara av Dawkins uppfattning för att se det löjliga i det, så att skapa opinion måste jag tyvärr säga att han förmodligen misslyckades med eller snarare i vissa delar av sin film nästan lyckades med, dock till religionernas fördel istället för nackdel.

Kanhända är Dawkins en aning för optimistisk när det kommer det allmänhetens förmåga att dra egna slutsatser. Fast om han med sin film snarare ville skapa ett sorts motstånd och engagemang hos dem som redan tycker att religioner är skrattretande så lyckades han förmodligen desto bättre. I alla fall fick han min slumrande vilja att stå på förnuftets barrikader att vakna till liv igen. Efter filmen fick en katolsk präst vid namn Anders Piltz kommentera den och detta mer eller mindre oemotsagd. Piltz försökte göra klart för oss tittare att Dawkins gått ifrån sitt kompetensområde, som Piltz menade var att svara på frågor om att och hur, när han angrep religionen vars område enligt Piltz var frågor om varför. För det första är den utsagan ogiltig som kritik eftersom Dawkins angrepp emot religionerna i just den här filmen var att de uppmuntrade till ignorans och okritiskt tänkande vilket hur oskyldigt sådant än må se ut alltid riskerar att mynna ut i fundamentalistiskt beteende á la terrorism eller fascism. Dawkins hade alltså inte i något avseende försökt svara på några konstiga varför-frågor. Sedan kan man ju alltid för skojs skull konstatera att Piltz nog borde byta religion enligt hans eget resonemang eftersom dess grund vilar på frågor som rör just att och hur. Den säger att Gud skapade världen och är mycket tydlig med hur Gud gjorde det. Uppenbarligen måste Piltz tycka att katolicismen gått utanför sitt kompetensområde, eller?

Den andra dokumentären gjorde som sagt reda för vad Intelligent Design var och hur konflikten mellan den "teorins" förespråkare och evolutionister uttrycker sig. Intelligent Design, som uppenbarligen är en religiös hypotes utklädd med en vetenskaplig framtoning för att leta sin väg in i det amerikanska skolsystemet, har både vunnit framgång och stött på nederlag. Man kunde ha önskat fler argument emot Intelligent Design i dokumentären men jag tycker ändå att den på ett ganska bra vis berättade för tittarna att religiösa bevekelsegrunder ligger bakom påhittet och att deras vetenskapliga argument egentligen inte är speciellt vetenskapliga. I dokumentären fick man följa en rättegång där Darwin i slutändan tog hem segern. Fast i ett land där till och med presidenten står på mörkermännens sida som med olika mer eller mindre raffinerade knep försöker smyga in kreationismen i skolsystemet finns det fortfarande skäl att oroa sig, och det gör jag. För var dag som går tycks jag se mer och mer av behovet av en rörelse som går till angrepp emot allt vad religion, ockultism, skrock och allmän intellektuell apati heter.

Var fjärde svensk tror inte på evolutionen

2006-04-25T20:18:00.000+02:00

Var fjärde svensk tror inte att natur och människor skapats genom en evolution trots överväldigande vetenskapliga bevis. De tror istället att Gud eller annan högre makt haft ett finger med i spelet.

Källa: http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink....&lpo s=lasMer

I följande stycke text på SVT:s hemsida kan man läsa statistik som klart och tydligt berättar den skrämmande historien om ett folk som all sin sekularisering till trots fortfarande till stora delar lever med religiösa eller nyandliga vanföreställningar. Jag undrar i min besvikelse över sådana rön om man härom kan tala om en nationell intellektuell degeneration och vad den i så fall beror på. För hur förklarar man annars att bara litet mer än hälften av unga kvinnor i åldrarna mellan 15 och 29 år tror på evolutionen?

Människor som alltså har en ny och längre utbildning än de äldre i undersökningen. Kanske ligger svaret i att deras utbildning är just ny och därigenom skiljer sig ifrån äldre varianter av utbildningar. I gymnasiet minns jag med viss fasa att man under biologilektionerna aldrig förklarade biologins grundstomme utan uteslutande riktade in sig på detaljer som till exempel hur cellen är beskaffad och reproducerar sig. Man såg det minsta som en grund för att därifrån gå vidare mot större organismer som till exempel människan. Resultatet blev att klasskamrater som olikt mig inte redan var bevandrade inom området frågade sig hur allt detta komplexa var möjligt och att det ”måste finnas en Gud”. Vid tillfället gjorde jag mitt bästa för att förklara evolutionens grundläggande principer men det störde mig något enormt att inte vår lärare redan berättat det. Kanhända är det vanligt i dagens utbildning att man inte förklarar hur livet blir vad det är utan bara förklarar vad det är vilket föranleder en tro på det gudomliga och avsaknad av tro på vetenskapens förklaring som de aldrig riktigt förstått. Men så kan vi såklart inte förklara hela gruppen, så mångas tvivel beror förmodligen på annat. Jag kan ännu inte föreställa mig vad, men jag lutar åt att människor i allmänhet är lagda åt att välja sin tro och inte låta den styras av det mest sannolika.

Kanske kan det förklaras som ett välfärdsproblem där människor aldrig riktigt låter sig växa upp utan bibehåller sin barnslighet till fysiskt vuxen ålder och därmed också behåller den hos många barn naiva tron på det man vill snarare än på det som är förnuftigt. Detta liksom vissa hundar mentalt förblir valpar livet ut på grund av vårt omhändertagande av dem och uppmuntran till det. De är ju mycket gulligare så och lättare att ha att göra med. Och efter att vi gjort en sådan analogi kanske vi kan fråga oss om det i dagens samhälle också uppmuntras till ett barnsligt beteende. Människor, liksom hundar, lär sig ju vilket beteende som ger bäst respons hos andra. Detta har vi som gått på dagis erfarit när vi sett de äldre barnen bete sig som de yngre barnen eftersom fröknarna ger sådant beteende mer uppmärksamhet. Att en uppmuntran skulle leda till visst beteende kan vi alltså anta på ganska goda grunder, men finns det skäl att anta uppmuntran i sig? Jag är osäker på den saken, men tydligt är i alla fall att människan värderar barndomen och ungdomen som en nästan elyseisk epok där man lever som hunden under husses tak. Helt obefogat är det kanske därför inte att anta att generationen som vuxit upp med sådana minnen uppmuntrar sina avkomlingar att ta vara på tiden och söka göra den så lång som möjligt. I så fall kanske andlighetens spridning låter sig förklaras, i alla fall till viss del. Vuxenlivet skjuts upp och ungdomen alienerar sig ifrån det. Det blir något hotfullt och skrämmande.

En kvinna jag kände i gymnasiet sade en gång att hon skulle vilja vara fem år livet ut om hon kunde. Hur representativ hon är låter jag vara osagt, men att en snarlik mentalitet genomsyrar ungdomen tror jag är sant. Detta tror jag är möjligt eftersom vuxenlivet inte är någon medfödd egenskap, det är enbart vad vi kallar livet vid den tidpunkt då världens jävlighet tvingade oss till ansvar över oss själva. Självklart söker människan reducera all denna jävlighet då hon är ett hedonistiskt djur och på köpet får vi en kultur som tillfredställer oss per automatik. Ett såkallat välfärdssamhälle. Ett samhälle som reducerar människans behov av att använda sina evolutionsmässigt yngre delar av hjärnan till en kusligt låg procent. Vi får en majoritet som i sin barnslighet faller i händerna på mörkermän som propagerar, inte bara för att evolutionen inte är sann, utan månghanda förvillande hypoteser. I en demokrati som denna, i ett samhälle så beroende av sina medborgare som detta, är det i sanning inget litet problem att folket sakteligen förlorar förmågan att skilja på demagoger ifrån seriösa politiker samt förmågan att ta ansvar.

Ny delkurs och Humanisterna

2006-04-19T19:13:00.000+02:00

Idag började den nya delkursen i värdeteori och i början verkade den presentera lika mycket galenskaper som många har gjort dessförinnan men mot slutet tyckte jag mig se en ljusglimt när vår nya lärare, Bengt Brüle, sade att han skulle lämna föreställningen om objektiva värden, alltså värden i världen, därhän i förmån för den sortens värden jag hävdar är de enda som existerar; nämligen värden för något eller någon. På basis av den grunden kommer kursen att handla om vad som är värdefullt för en eller flera personer och varför. Vad som ger upphov till ett kvalitativt liv helt enkelt. Sådana funderingar har under en tid i mitt liv legat mig varmt om hjärtat och jag finner nu skäl att återuppliva dem igen. Mitt humör förbättras därtill av att det är om sådant här vi kommer få att skriva uppsats om, om än blott B-uppsatsen. Men det ska bli roligt.

Jag känner att det kanske är på tiden att jag säger ett par ord om den lilla bannern under bloggens meny till höger som det står Humanisterna på. Det är en förening som säger sig kämpa för och befrämja det sekulariserade samhället. Humanisterna skriver under Förenta Nationernas stadgar om mänskliga rättigheter och anser, med all rätt, att olika nivåer av ignorans tenderar att strida emot dessa. Jag tycker dock föreningen har stora brister i sin verksamhet. Nu tänkte jag skriva något i stil med att jag på grund av att jag inte studerat deras verksamhet inte kan dra några slutsatser om den; men det är just det som är problemet! Ingen utanför intellektuella kretsar, om ens inom sådana, känner till föreningen och har man, som jag sade, inte studerat deras verksamhet vet man i stort sett inget om den. Problemet med dem är kanske att de inte låter sig lära något av sina fiender: religionerna. Jag skulle vilja hävda att vad Humanisterna måste inse om de vill ha en chans att vinna den tyst pågående striden om de omedvetna medborgarnas medvetenhet är att missionsarbete inte är fel i sig utan enbart fel om det som missioneras ut är dåligt, till exempel uppbyggt på religiösa vanföreställningar etcetera. Missionsarbete i sig är blott ett medel för att sprida sina idéer till resten av mänskligheten och om Humanisterna vill ha en chans att väcka den sött slumrande massan till tonerna av deras väckarklocka är det något högst nödvändigt. Felet med Humanisterna är väl i det stora hela att de inte bjuder upp till kamp och inte står på några barrikader. Vad de behöver är mycket mer än en tidning, som förvisso är av god kvalitet. De behöver tydliga mål nära i tiden och kampanjer som söker dessa. Framför allt behöver de engagera ungdomar som ännu inte avslutat sitt sökande efter en ideologisk grund. Sådana är nämligen religioners och nyandliga rörelsers bytesdjur. Och det är dessa Humanisterna är i behov av att konfrontera, ja, fånga, innan någon annan gör det i deras ställe. Men för all del; ge föreningen en chans, den är inte mer än vad dess medlemmar gör den till, och tryck på länken under menyn.

Förändringar

2006-04-18T17:52:00.000+02:00

Jag har, som tydligt är, inte skrivit här på länge. I helgen var jag i Stockholm och hälsade på familjen tillsammans med min sambo vilket såklart var en trevlig upplevelse. De hade inhandlat en dvärgvädurskanin av hankön. Jag fattade tycke för den lille krabaten och kände en viss saknad efter tiden då jag själv hade kaniner. Numera får jag stå ut med sambons katter men det gör inget, som rovdjur har de på många sätt ett mer raffinerat beteende än kaniner och andra växtätare. Så är det väl i de flesta fall; lika barn leka bäst och som rovdjur finner jag viss sympati hos katterna. I vilket fall som helst är jag hemma i Göteborg igen nu och kan därmed ägna lite tid åt bloggen. Jag och sambon har möblerat om i lägenheten och nu känns den mer som just en sådan. Katterna verkar också uppskatta förändringen.

Förutom den förändringen väntas eventuellt fler. Jag och sambon har planerat att lämna Göteborg i förmån för Stockholm eller Uppsala. Det enda som avgör är vart min sambo kommer in av det hon sökt till hösten. Om hon skulle komma in på Litterär gestaltning vilket är högst osannolikt för vem som helst som söker dit blir vi kvar här, i alla andra fall ger vi oss förmodligen av och ger östkusten en chans. Fast sedan kan ju det här med att hitta en bostad såklart förstöra alla våra höstliga flyttplaner. Hur det går återstår att se men jag är hoppfull. I värsta fall får jag skriva min C-uppsats i praktisk filosofi här i Göteborg, ensam kvar med alla dessa värdeobjektivister som infekterar institutionen. Så är det i och för sig kanske överallt. Nå, nu känner jag för att författa en debattartikel i vredesmod över att så litet görs för att bevara det sekulariserade samhället. Jag ser med fasa på när medierna behandlar nyandligheten som någon sorts berikning när det i själva verket är resultatet av ett samhälle som har misslyckats och regredierat till en nivå som påminner om den samhället befann sig på för två tusen år sedan. Ja, den formuleringen ska jag nog använda.

Ännu mer metaetiskt nonsens

2006-04-03T22:19:00.001+02:00

Ja, idag var föreläsningen faktiskt frustrerande. Vi gick igenom John L. Mackies misstagsteori som bygger på en acceptans av non-naturalisternas semantiska teorier men ett dementerande av deras ontologiska läggning. Kort sagt menar Mackie att människor faktiskt pratar om värden i tron om att de är objektiva – det vill säga oberoende av subjekten och sålunda sanna liksom det är sant att den kortaste sträckan mellan två punkter är den räta – men att de i sitt antagande om det har fel och att det egentligen inte finns några objektiva värden. Jag blev givetvis glad över att vi äntligen tog upp en ontologisk lära som gick emot värderealismen även om jag inte håller med Mackie om att alla människor pratar som om det fanns objektiva värden, vissa gör det kanske men långt ifrån alla. Hans ontologiska ståndpunkt kände jag dock att jag kunde försvara. Magistern verkade göra sitt bästa för att förklara teorin rättvist men misslyckades förmodligen på många punkter. Han sade att Mackie på basis av konstigheten i objektiva värden hävdade att de inte kunde finnas till, men jag kan inte föreställa mig att Mackie inte var intellektuellt förmögen nog att inse att det argumentet enbart innebär ett skäl till tvivel och därmed inte är ett bevis.

Efter föreläsningen diskuterade jag och Martin med magistern. Vi bad honom göra reda för vad ett objektivt värde är för något och hur det är möjligt. Magistern svarade en aning diffust; sade att det inte gick att definiera och att vi får kunskap om sådant a priori. Det rådde inga tvivel om att han talade utifrån sina egna åsikter, det var under omständigheterna ganska uppenbart. Jag och Martin nöjde oss inte med sådana halvförklaringar utan pressade magistern att ge en mer adekvat förklaring. Till sist kom han till en punkt då han sade att ett objektivt värde betyder att det på något abstrakt vis är eftersträvansvärt i sig självt, det vill säga önskvärt bara genom sin natur och oberoende människors ändamål. Jag förklarade då min åsikt som är den att ändamål är ett eller flera av någon eller några önskat fysikaliskt tillstånd och att två motstridiga ändamål inte kan vara objektivt bättre eller sämre än varandra utan blott annorlunda. Man kan givetvis diskutera ändamåls rationalitet, alltså huruvida de strider eller inte strider emot agenternas övriga ändamål, men notera att det alltså inte var ändamåls rationalitet i relation till övriga dito som diskuterades utan rationella ändamåls riktighet framför andra rationella ändamål. Jag sade till magistern att jag på basis av allt mina kunskaper ger mig skäl att anta inte tror på eller ens kan föreställa mig ett fysikaliskt tillstånd, en uppsättning partiklar, som är ett mål i sig självt. Två motstridiga ändamål, sade jag, finns det inget skäl att sträva efter om man själv inte är i besittning av något av dem. Magistern måste ha missförstått mig för hans invändning var i det närmaste pekoral. Han utbrast att min åsikt var extrem och att jag i så fall implicit måste mena att man lika bra kan singla slant i beslutsfattandet om vilket ändamål, alltså av någon önskat fysikaliskt tillstånd, som skall råda. Han tog upp ett exempel där Martin fick stå inför valet mellan tortyr och att åka på SPA och sade sedan att det enligt min teori måste vara rationellt av Martin att välja på måfå emedan - och här valde magistern att använda majoritetens åsikt som ett argument för sin tes - ingen annan hade tyckt det utan att det vore någonting dåraktigt i ett sådant beslutsfattande. Magisterns invändning tog inte hänsyn till mitt, kanhända vagt, stipulerade kriterium; nämligen att ändamålen inte skulle innehas av betraktaren utav dem.

Jag hade aldrig förnekat att man i förfogande över ett ändamål kommer föredra det framför något annat utan bara sagt att man vid åsynen av två ändamål inte kan säga att det ena är bättre att sträva efter än det andra ur en objektiv synvinkel, det vill säga ur en synvinkel där man själv inte har något av ändamålen utan helt enkelt ser på dem som två olika fysikaliska tillstånd som önskas av någon. Om nu magistern verkligen menar att tillstånd kan vara i sig själva eftersträvansvärda så verkar det vara konstigt att han för att argumentera för det nämner en situation där en människa står inför ett val mellan två saker som strider emot dennes subjektiva ändamål på grund av människans beskaffenhet som evolutionärt blivit sådan att lycka eftersträvas och smärta undvikes. Detta genom storheternas fenomenologiska förmåga att vara behagliga kontra obehagliga. Vad Martin tycker om tortyr på grund av sådana betingelser torde förresten för argumentationen för ett objektivt värde vara irrelevant. Magistern verkade på ett sätt jag inte kan förstå att antyda att bara därför att jag väljer saker framför andra saker beroende av hur de kommer att få mig att må så skall vi anta att dessa saker också är att föredra oavsett vem man frågar och därmed kan sägas vara bra, punkt. Jag blev inte klokare efter diskussionen utan gick hem ganska intellektuellt frustrerad.

En lustig detalj är att varje teori vi gått igenom har haft som sitt triumfkort att härleda hur verkligheten är beskaffad genom hur vi använder språket; som om det skulle vara något vi hittat på för att förklara världens beskaffenhet och inte i huvudsak för att kommunicera. Ingen annan seriös vetenskap bygger sina teorier på folks allmänna trosföreställningar och en disciplin som gör det, vare sig inom filosofin eller vetenskapen, kan jag inte ta på allvar. Det enda deras argument talar för är att det finns något att undersöka, men deras undersökning av det lyser ännu med sin frånvaro. I alla fall på den filosofiska institutionen vid Göteborgs Universitet. Jag ser fram emot en värderealistisk teori som först stipulerar vad ett objektivt värde är för något och sedan helt på egen hand söker göra reda för hur det, vad det än må vara, är möjligt. Till dess tänker jag inte ta dem på speciellt stort allvar. Detta liksom jag inte tänker ta förespråkare för rosa elefanter på speciellt stort allvar förrän de visar mig någon eller något som logiskt följer ur deras existens. Det räcker inte att hänvisa till alla som tror sig se rosa elefanter utanför sina fönster. Nu tänker jag fortsätta med arbetet av mitt spel Hoppitossen Ruben i Pumpisarnas land.

Du sköna nya värld

2006-04-02T15:00:00.000+02:00

Du sköna nya värld jag skådar i samtidens horisont.

Ty, jag lever på vetenskapens front.

Där är livet biologi och själen neurologi, och vi kan inte låta bli

Att drömma om teknologi.

Ett vämjeligt sken, från denna defekta gen.

En livets degenererade gren, som numera är patogen.

Med vår visdom skall vi dock göra genpoolen ren.

Med hjälp av vår precisa teknik.

Som vi kallar positiv eugenik.

Dicksongatan, essän och metaetiskt nonsens

2006-03-31T21:24:00.001+02:00

Jag tänkte först och främst passa på att nämna att jag äger ett forum som jag grundat tillsammans med en lärarinna ifrån Uppsala. Min bror, en mångsysslare men också frekvent frilansare för den fria encyklopedin wikipedia, var vänlig nog att publicera en artikel om forumet, som jag kallar Dicksongatan, på encyklopedin. Läs den här och besök gärna forumet därefter. En länk finns både i artikeln och bland mina länkar. Förutom detta håller den filosofiska föreningen vid Stockholms Universitet i en essätävling som jag bestämt mig för att medverka i. Det är gratis men vinnaren kammar hem 2000 kronor. Temat är subjektivitet och får tolkas som man vill och, kanske lite väl osökt, har jag valt att tolka det som något som kan beröra medvetandet, det vill säga vad som gör ett objekt till ett subjekt. Sålunda tänker jag skriva en essä i medvetandefilosofi. Jag tänker beröra ett i min kamratkrets omdiskuterat problem beträffande möjligheten att kopiera medvetanden. I essän kommer jag, kan jag avslöja, förmodligen inte komma fram till någon lösning men i alla fall upplysa om att det föreligger ett problem. Jag kanske ändrar mig beträffandet ämnet, men jag ska ha bestämt mig i helgen för det är då jag tänker börja med essän. Det finns en risk eller chans att jag byter ämne till något som rör metaetiska teorier istället, vilket för mig vidare till nästa punkt på listan av saker jag tänkt blogga om idag; metaetiskt nonsens.

Just nu går jag en delkurs i metaetik och hitills känns det som om metaetiken är genomsyrad av, i mitt tycke, vansinniga teorier beträffande normativa begrepp och dess innebörd. Jag har länge längtat efter att få höra argument för någon sorts så kallad värdeobjektivism eller värderealism men hitills har sådana teorier endast lyckats argumentera för sina teser genom att, tycker jag, ganska obemedlat argumentera emot i sin tur ganska halvdana subjektivistiska teorier. Eftersom det roligaste jag vet råkar vara att argumentera inser jag att det är just inom metaetiken jag vill forksa i framtiden. Det verkar vara inom det området jag har en möjlighet att bidra med något. Låt mig redan nu bidra med ett smakprov av mina åsikter beträffande metaetikens teorier. Konstigast av dem alla måste, tycker jag, vara naturalismen. Teorin påstår, såvitt jag förstått den, att värdeomdömen i stil med ”god” eller ”bra” är ekvivalenta med naturliga tillstånd i stil med njutning eller lycka. Det förefaller för mig självklart att ”god” eller ”bra” om så vore fallet skulle vara substantiv och inte, som verkar vara fallet, adjektiv. Jag, eller någon annan för den delen, refererar inte till något när jag använder normativa begrepp, vilket naturalismen ju hävdar, utan beskriver blott naturliga tillstånd á la lycka eller njutning. Vad naturalismen vill komma har jag som sagt ingen aning om men klart för de flesta, hoppas jag, står att de är helt fel ute med sina definitioner av normativa omdömen. Dessa är nämligen, som jag skrev, adjektiv och anger därmed egenskaper hos naturliga tillstånd. Inte förrän man accepterar det kan de intressanta metaetiska teorierna formges, eller rättare sagt; inte förrän då kan de intressanta metaetiska frågorna ställas.

På grund av att värderingar är något vi talar om i form av adjektiv, som till exempel i satsen ”god glass”, kan frågan om vilken egenskap hos glassen det är som är god ställas och på den vägen även frågan om vad det goda är. Många har svarat med att det, just därför att normativa termer är beskrivande, finns objektiva värden; att det är en egenskap hos ett naturligt tillstånd att vara god eller ond. Vad värderealisterna, anhängarna av sådana tankegångar, inte lyckas förstå är dock att adjektiv, eller beskrivningar av objekt, inte nödvändigtvis behöver handla om objektens natur i sig utan likväl kan handla om beskrivningar av objektens placering i rummet och, som är målet för min argumentation, dess roll för andra företeelser. Först tänker jag dock nämna ett par exempel på sådana adjektiv eller beskrivningar.

Satsen ”bollen är där” beskriver inte en egenskap hos bollen utan ett tillstånd som har att göra med den; dess placering i rummet. ”Där” är alltså inte en egenskap hos bollen utan betyder att bollen finns där, vart det än må vara. Vidare beskriver inte satsen ”grodan är farlig” en egenskap hos grodan i likhet med egenskapen att vara liten eller rund. Adjektivet ”farlig” beskriver tingets roll för andra företeelser det står i relation till; nämligen huruvida det riskerar att skada något i sin omgivning. På exakt samma sätt menar jag att adjektivet ”bra”, ”god” eller ”positiv” är beskrivningar av vilken roll något har för något annat; nämligen preferenser. Om jag till exempel ska bygga ett hus och går ut i skogen och letar efter material kommer jag vid åsynen av brädor att beskriva dessa brädor som bra, jag hade värderat dem med andra ord. Detta hade varit en beskrivning av brädornas roll i relation till mina preferenser. Liksom farlighetens roll för det farligas omgivning är risken att skada den är det brädornas roll i exemplet att vara kongruent med, det vill säga ligga i linje med, preferenserna som är de normativa begreppens föremål för beskrivning. Normativa termer är sålunda synonyma med ”att strida eller inte strida emot ett eller flera preferenser". Saker kan därför utan problem vara bra och dåliga samtidigt då de kan ligga i linje med vissa preferenser samtidigt som de strider emot andra, precis som något kan vara farligt och ofarligt samtidigt beroende på till vad i omgivningen det står i relation till. Detta gör att värden är relativa, det vill säga varierar beroende på vilken preferens man sätter det värderade i relation till. Men allt det här ämnar jag som sagt reda ut i min framtida avhandling.

Forskaren som dräpte döden

2006-03-28T16:00:00.002+02:00

Tillåt mig presentera en av de dikter jag författade i min ensamhet för ganska länge sedan. Den, tillsammans med några till, lästes upp på Café Hängmattan i Göteborg under en av Hängmattans Poetry Slamkvällar. Den gången kom jag till semifinal under hårt motstånd vilket jag kunde nöja mig med och kände att mina dikter förtjänade. Därmed inte sagt att jag inte ville vinna; men den chansen får jag på nytt när jag ställer upp nästa höst med nya dikter. Till dess får ni nöja er med mina äldre alster varibland detta är ett exempel.

Må döden dö och åt hädan gå, ty jag önskar i evighet bestå.

Köttet är inte att anförtro sig på, ty det kan lätt förgå.

Med stål skall det bytas ut, det måste du förstå.

I plast, metall och kisel, tänker jag uppgå.

Nej, jag räds inte evigheten

För jag tål inte mänskligheten

Likväl brinner i mitt hjärta ensamheten

Men med en följeslagare kan jag skingra bitterheten

Så skåda min skapelses oändliga kompetens.

Denna mirakulösa existens.

Må världen våldtas av dess omnipotens.

Älskade artificiella intelligens.

Stray Sheep

2006-03-26T00:13:00.000+01:00

Idag gjorde jag äntligen färdigt – inte min hemtentamen – utan mitt första plattformspel. Jag valde att göra det till ett fan-spel relaterat till det japanska företaget Village Center, Inc skapelse Stray Sheep. I västvärlden är Stray Sheep mest känt som små får som vandrar omkring på skärmen för att roa dess användare, men i Japan är det faktiskt mycket mer än så. Såvitt jag vet började allt som en TV-serie som sändes på Fuji-TV för att sedermera bli någon sorts industri. Det finns barnböcker, gossedjur och mängder av mjukvaror relaterade till Stray Sheep och även ett spel i 3D till Playstation 2. Mitt lilla spel bygger dock på den mest kända, tvådimensionella, figuren från mjukvaran som får fåren att gå omkring på skärmen. Sålunda bör jag understryka att huvudkaraktären i mitt spel ägs och är gjord av Village Center, Inc tillsammans med vännen man letar efter i spelet, bilderna mellan banorna och blomman i slutet på varje bana. Resten av grafiken är dock skapad av mig och ingen annan. Stray Sheep fångade mina ögons uppmärksamhet för många år sedan hemma hos en vän och äntligen kan jag alltså presentera något som visar på min uppskattning av det bedårande lilla fåret. Notera att det kan förekomma vissa så kallade buggar i spelet, men förmodligen inga som förhindrar en från att spela spelet.

Ni kan ladda ner spelet härifrån, men glöm inte att ni behöver winrar för att packa upp filerna. Sedan är det bara att spela. Detta kommer nog att bli det sista spelrelaterade blogginlägget under ganska lång tid framöver eftersom jag tänker prioritera litet annorlunda från och med nu. I morgon ska jag skriva klart min hemtentamen i moralfilosofins historia. Jag har, dagens speltillverkning till trots, dock redan svarat på alla frågor utom en vilket gör uppgiften tämligen enkel i morgon. Nästa inlaga här på bloggen, lovar jag, skall vara mer intellektuellt roande. Till dess får ni alla ha det så roligt som möjligt med spelet och om ni inte kände till Stray Sheep råder jag er att besöka www.straysheep.com.

Jämställdhetens dilemma

2006-03-21T18:08:00.000+01:00

Idag är det vanligt att man tar till en speciell metod för att komma omkring obehaglig statistik, men det är ett spel för gallerierna, ett knep att skapa bilden av ett jämställt samhälle. Metoden kallas kvotering – den ”positiva” särbehandlingen. Detta betyder att man söker upprätthålla en kvot mellan olika grupper, ofta grupperna kvinnor och män eller invandrare och svenskar. Detta genom att särbehandla den underrepresenterade gruppen i selektionsprocessen. Metoden bidrar till att upprätthålla en jämställdhet i den bokstavliga bemärkelsen att antalet individer av olika sort blir jämnt fördelade inom alla områden. Till vilken nytta, undrar jag stillsamt. Jag frågar eftersom begreppet jämställdhet haft en abstraktare och mer ideologisk betydelse för mig än ett jämt antal individer. I min naivitet trodde jag att jämställdhet betydde att alla människor oavsett sort bör ses och behandlas lika av samhället. Att vara jämställd med resten av befolkningen i frågor om rättigheter och skyldigheter och att varje individ tillåts gå sin egen väg så länge det inte hindrar andra att göra detsamma. På intet vis tycks den sortens jämställdhet uppnås med kvotering, istället tycks motsatsen uppstå, av anledningar jag nu ämnar redogöra för.

Jämställdheten inom ett område i den bemärkelsen att antalet olika individer är jämt fördelade har inget egenvärde, vilket kvoteringens förkämpar tycks ha missat. Den är enbart intressant om det är en indikation på vad som verkligen har ett egenvärde: den andra sortens jämställdhet jag trodde var ändamålet med samhälliga återgärder. Det vill säga avsaknad av särbehandling på grund av vilken sorts människa man råkar vara. Beror ett jämt fördelat antal individer av olika sort på att man tillämpat ett irrationellt urval, det vill säga särbehandlat vissa på grund av vad de råkar vara, är den lika förkastlig som en snedfördelning som beror på samma sak. Vad spelar det för roll hur många olika människor det springer omkring någonstans om det finns människor som inte får springa omkring där på grund av vilket kön eller etnicitet de råkar bära på. Med kvotering behandlar man alltså människor olika på grund av vad de är och inte vad de kan, vilket är definitionen på ojämställdhet i den bemärkelse jag var naiv nog att tro att samhället strävade efter. Kvotering handlar om att upprätthålla en kvot som bär en orättvis rot: diskriminering.

Space Survivors

2006-03-17T20:08:00.000+01:00

Idag ville jag ta det lugnt och bestämde mig för att inte göra något ansträngande, ändå slutade det med att jag och sambon gick ut och tittade i affärer i hopp om att hitta något som skulle kunna förhöja mysfaktorn i vår lägenhet. Vi lyckades dock inget vidare men vad jag hoppades var vårsolen gjorde utflykten värd mödan. Det var dock inte förrän när vi kom hem som det egentliga skälet till dagens inlaga inträffade. Jag färdigställde nämligen mitt senaste datorspel: Space Survivors. Även det är gjort med The Games Factory och är ett arkadspelsaktigt spel. Jag har fått hjälp med ljudfilerna som är komponerade av min vän Martin Larsson till vem jag därmed står i tacksamhetsskuld. Spelet bygger på en idé som jag och min barndomsvän Andreas Ljungström hittade på för ganska många år sedan. Spelet vi två gjorde kallade vi för USS MARINE 365. Space Survivors går, i likhet med det spelet, ut på att skjuta ner omkringstudsande stenar som man som spelare själv frammanar genom att nudda något vid sidan av spelfältet.

Space Survivors kan spelas med en vän eller ensam. I enspelareläget går det ut på att skapa gråa bollar i det vänstra övre hörnet av spelfältet. Dessa ska man sedan skjuta sönder och på så vis få poäng. Blir man träffad av en boll dör man och missar man en boll så att den nuddar spelplansbotten förlorar man ett poäng. Allt detta samtidigt som en klocka räknar ner tills den når noll varvid man dör. Vid varje träff vinner man dock en sekund vilket fungerar som ett incitament till att inte mjölka, det vill säga samla poäng genom att skapa en grå boll i taget eller något liknande. När man förlorat alla liv kommer man till en highscore, om man har tillräckligt med poäng! När man är två stycken fungerar det litet annorlunda. Då går det istället ut på att slå ut sin motståndare genom att i dennes, inte i sin egen, spelplan skapa gråa bollar samtidigt som man måste skjuta ner de gråa bollar motståndaren skapat i ditt spelfält. Då och då kommer det specialbollar som man kan fånga och därigenom vinna olika sorters fördelar. Om detta var oklart föreslår jag att ni laddar ner spelet och provar det själva! Nu har jag bara två ofärdiga spelprojekt kvar sedan ska jag nog ta en paus ifrån speltillverkandet så att jag får lite tid över till annat.

Ladda ned Space Survivors härifrån! (1.16 mb) Notera att du behöver programmet Winrar för att packa upp spelet. Ladda ner det härifrån. När du packat upp spelet är det bara att dubbelklicka på .exe-filen för att spela. Filen med ändelsen .gam gör det möjligt för vem som helst med The Games Factory att öppna och redigera spelet. Mycket nöje!

Namnbyte

2006-03-14T22:37:00.000+01:00

Jag har under en längre tid varit missnöjd med namnet på bloggen och det har, om än sent omsider, fått mig att ändra namnet. Som ni ser heter den nu istället Logografen, vilket är ett resultat av en lek med de gammalgrekiska orden "logos" och "-graf" där det förstnämnda är ett begrepp som kan tydas som 'ord', 'förnuft', 'tanke' etcetera och det sistnämnda som 'skrift' av något slag. Ofta, men inte alltid, döper man vetenskapliga mätinstrument när man använder sig av suffixet "-graf" och det är i det avseendet jag lagt fokus på det. Vad beträffar "logos" är det i betydelsen av tanke jag valt det vilket, med lite välvilja, innebär att sammansättningen av dessa två gammalgrekiska ord, logograf, kan tolkas som ett instrument som mäter tankar. I det här fallet inte vilka tankar som helst utan mina tankar! Nu är det tyvärr så att ordet redan finns och är ett läte och en samling tecken man kallar en sorts joniska författare som levde på 500-talet före Kristus. Men det valde jag att strunta i.

Förutom namnbytet har dagen varit högst händelsebefriad. Jag har massor av projekt och saker jag måste göra för att kunna slutföra dem, men jag har varit latare än vanligt de senaste två veckorna och i stort sett bara suttit och tillverkat spel. Sedan jag fick godkänt på förra tentamen har jag blivit en aning förslappad eftersom jag inte behövde anstränga mig speciellt mycket för att klara av den. Detta var tydligen, mig veterligen, ganska unikt för mig. Folk som lagt ner hela sin själ i A Theory of Justice och var mycket uppmärksamma under föreläsningarna fick underkänt på flera av frågorna. Om detta, vilket jag vill tro, var ett resultat av att jag är filosofiskt mer begåvad än de som gick bet på tentamen sitt studerande till trots eller om det var ett resultat av att min lärare har en hemlig förälskelse i mig, vilket jag inte vill tro, låter jag vara osagt.

Hur som helst fick det som konsekvens att jag tog moralfilosofins historia med ro. Nu står jag inför ännu en tentamen på lika vaga grunder som sist. Jag är dock inte oroad över studierna, men jag känner att många av mina projekt har kommit i skymundan på grund av konsekvenserna av denna ro. Projekten jag pratar om är, förutom spelprojekten som fått allt för mycket tid: min roman, min ordinära dagboks introduktion, densammes innehåll och min novell. Samtida med dessa ska jag studera och sköta hushållssysslor. Det krävs alltså att jag tar mig i kragen ordentligt nu för att jag ska hinna med allting, och det tänker jag göra. Igår fick jag reda på att det hålls en essätävling arrangerad av den filosofiska föreningen vid Stockholms Universitet vilken jag såklart tänker medverka i. Detta innebär ännu ett projekt. I korta ordalag kan man säga att jag är glad över att jag inte behöver lägga ner all min tid på studierna för att klara tentorna, men att jag använt den energi som blivit över för litet. Den borde gå till mer studerande för mitt egna kunnandes skull, och mina projekt. Om den räcker till dem alla återstår att se, men jag håller till godo.

Avoiblo

2006-03-08T10:46:00.000+01:00

Glad efter att ha fått godkänt på tentamen i politisk filosofi kan jag nu med nöje presentera mitt första datorspel i serien av ett par stycken jag håller på med. Jag har, efter att först varit på väg att kalla det Clockblock, döpt det till Avoiblo. Jag ändrade mig eftersom jag efter en googlesökning upptäckte att det fanns ganska mycket som redan kallades ”Clockblock”. Inte helt förvånande är ”Avoiblo” en sammansättning av orden ”avoid blocks” och det säger i stort sett allt om spelet. Avoiblo går nämligen ut på att i en minut försöka undvika fem kvadratiska block som stokastiskt studsar omkring inuti den stående rektangulära spelplanen. När en minut har gått kommer man till nästa bana som ser precis likadan ut med undantag av blockens hastighet som ökat två procentenheter. Blir man träffad av ett block förs man tillbaka till föregående bana för att därifrån ges en chans att försöka igen. Avoiblo innehåller 20 banor som alla är svårare än sina föregångare.

Avoiblo är gjort med hjälp av programmet The Games Factory vilket är ett utmärkt verktyg för den som inte behärskar programmering. Programmet bygger på "triggers" där man bestämmer en händelse och dess konsekvens. På så vis kan man på ett enkelt sätt skapa ganska raffinerade datorspel, om än småspel. The Games Factory är ganska gammalt och jag kan inte ens minnas när jag fick det men när jag för en vecka sedan hittade det i en låda och för skojs skull valde att installera det igen var jag fast med det. Hela förra veckan gick åt till att dagarna i ända sitta och konstruera småspel. Mot veckans slut hade jag fyra olika projekt på gång varav det första var Avoiblo. De andra projekten är en aning mer avancerade och givetvis kommer jag att låta er följa deras utveckling här på bloggen. Min dröm är förståss att hitta på ett spel i likhet med Tetris. Något som är enkelt men genialt och som går att spela enda tills inte fingrarna orkar med mer. Än så länge har jag tyvärr inte fått några sådana infall så till dess får ni nöja er med mina mindre genialiska men inte desto mindre roliga skapelser.

Ladda till att börja med ned Avoiblo härifrån! (226 kb) Notera att du behöver programmet Winrar för att packa upp spelet. Ladda ner det härifrån. När du packat upp spelet är det bara att dubbelklicka på .exe-filen för att spela. Filen med ändelsen .gam gör det möjligt för vem som helst med The Games Factory att öppna och redigera spelet.

Novellprojekt: Svanen

2006-03-01T23:46:00.000+01:00

Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit här på länge, men jag har helt enkelt inte känt att jag haft något av substans att skriva. Vare sig här eller i min ordinarie dagbok. Det smärtar mig en aning, vilket är orsaken till att jag i natt skriver ett par rader här. Och för att jag upptäckte att min blogg nu finns åtkomlig på bloggportalen.se. Hur som haver: som jag skrev tidigare skulle jag börja med noveller för att öva upp mitt litterära skrivande och det faller sig faktiskt så att jag har gort det. I och för sig en aning på bekostnad av mina studier. A Theory of Justice av John Rawls och Aristoteles Nikomachiska Etiken har fått stå tillbaka. Jag tror dock att det är värt det.

Min novell kallar jag, som rubriken på det här inlägget redan har avslöjat, för Svanen. Den handlar i synnerhet om en ung mans upptäcktsresa där målet för hans färd är han själv och sin egen potential. Något han, som jag kan avslöja att novellen ganska subtilt kommer att berätta, har gemensamt med mänskligheten. Frågorna som kommer behandlas är om den unge mannen eller mänskligheten kommer att lyckas nå sin potential. Mer än så är jag inte redo att avslöja, i alla fall inte än. Så fort jag är färdig med novellen kommer jag att publicera den här eller vart annanstans den är önskad.

Förutom skrivandet och mina till hälften uteblivna studier ägnar jag mycket tid åt att göra egna datorspel med hjälp av programvaran The Games Factory. Just nu håller jag på med ett ganska simpelt men ändock underhållande spel som jag kallar Clockblock. Spelets grundidé är gammal, även om jag i ärlighetens namn inte tog inspiration från tidigare spel i mitt idéutvecklande, men jag tror jag har lyckats framföra den på ett tämligen unikt sätt. Med piltangenterna skall man i en minut undvika att bli träffad av fyra rektangulära block som stokastiskt studsar mot spelplanens väggar. Efter varje minut man spelat utan att bli träffad kommer man vidare till en ny bana där hastigheten på de fyra blocken har ökat med två procent. Blir man träffad kastas man tillbaka en bana och tvingas börja om därifrån. Det framkallar viss stress och i viss mån även frustration när man spelar det, vilket är meningen och är, i alla fall av somliga, önskvärt. Kvar återstår bara att få fram en representativ melodi för spelet. Det lär dock ta ungefär en vecka eftersom vännen som har lovat att hjälpa mig inte kommer hem förrän då. Men så fort Clockblock är färdigt kommer jag att lägga upp det här för nedladdning. Så håll till godo!

Romanprojektet

2005-12-15T16:11:00.000+01:00

Min bekant Jörgen, en ung författare vars namn jag är övertygad om att många kommer att känna till i framtiden, sade ett par sanningens ord häromdagen. Nämligen att det är dumt av mig att söka skriva ett storslaget alster som min debutroman. Han sade att det är bättre att skriva efter sin förmåga och inte mer, men heller inte mindre. Och visst är det så, alldeles så! Dock: jag finner inte någon vidare entusiasm gentemot romaner jag inte till fullo känner med. En "träningsroman" skulle sålunda införliva stor möda. Det kan inte vara något bra. Därför har jag tänkt skriva långa noveller som rör sig inom samma universum som den planerade romanen men utan att vara lika påkostade och svåra att skriva. Det borde kunna fungera som litterär övning. Det är i alla fall mina förhoppningar. För, som Jörgen påpekade, har man skrivit något innan är chansen att det man skriver därefter blir ännu bättre.

Att skriva science fiction

2005-12-06T18:49:00.000+01:00

Att skriva science fiction är inte lätt, även om det finns många fördelar med det. Till exempel ges man anledning att hitta på dödliga vapen och utomjordiska världar, men man ges också en möjlighet att propagera för sina filosofiska system och politiska ideologier. Genom att berätta om framtiden (vilket i och för sig inte är ett krav för genren) kan man säga mycket om vart vi är idag. Författare använder ofta science fictiongenren för att kritisera dagens samhälle, Ray Bradbury och Aldous Huxley skrev båda dystopiska science fictionromaner. Men i de flesta fall handlar science fiction om att berätta om en hypotetisk verklighet. Hypotetisk eftersom man vill skapa en känsla av att det man berättar eller något likt det faktiskt kan hända. För att skapa den känslan behövs realism, något jag anser är ett krav på science fiction. Det är till exempel realismen som skiljer science fiction likt Battlestar Galactica från rymdoperor á la Star Wars. I och med det kravet får science fictiongenren en svårighet som till exempel fantasy och andra genrer saknar.

Självklart finns det ett krav på en viss sorts realism även inom nästan alla genrer. Hos dessa handlar det dock mest om hur människor mest sannolikt reagerar gentemot andra människor eller andra stimuli. Noteras bör att man inte behöver förklara alla apparater man hittar på. Kan man det borde man kanske satsa på nobelpriset istället. Hemligheten är att få det att låta trovärdigt, att göra det fantastiskt men inte för fantastiskt. Detta är nog vad som gör det så svårt att skriva bra science fiction. Det kräver mycket av författaren. Inte bara ska man känna till de mest basala fysikaliska reglerna (som att det inte låter i rymden och att laser inte syns i luften, vilket vissa dock tycks ha svårt att förstå). Utan en skicklig science fictionförfattare måste även känna till så mycket som möjligt om verkligheten så att han eller hon kan avgöra att det han eller hon hittar på inte strider emot vad vi vet idag. Det finns många exempel på science fiction där man misslyckats med detta. Vidare bör det understrykas att vad som anses vara realistiskt varierar beroende på vem man frågar. Ju mer kunskaper man har, desto kräsnare blir man och tvärtom om man är okunnig. Det är oklart om jag själv kan leva upp till dessa krav, men jag ska göra mitt bästa.

Gratulationer!

2005-11-28T16:22:00.000+01:00

Jag vill passa på att gratulera min sambo för hennes framgångar med sin roman Horisonter. Igår kväll passerade hon 50 000 ord vilket var målet med Nano-projektet. Hon ska bara skriva lite till för att bli klar med själva boken. Sedan återstår redigeringsarbetet och av någon anledning är det vad hon ser fram emot. Jag ser personligen fram emot när hon är färdig med det. Mitt eget romanprojekt går också framåt. Jag har förvisso inte börjat skriva romanen men jag håller på för fullt med bakgrundsmaterialet. Det är dock ett stort arbete som måste bli klart innan jag kan börja ägna mig åt romanen på heltid bortsett från tiden som går till mina studier, nämligen introduktionen till den tredje volymen av mina dagböcker. Nu när min flickvän har klarat av att skriva sina 50 000 ord innan slutet av november kommer hon inte att ha lika bråttom och därför inte ha datorn lika ofta. Äntligen kan jag fullborda min introduktion och därefter ta itu med romanen. Den vill jag inte avslöja speciellt mycket om, men jag kan säga så mycket som att det är en framtidshistoria om en ung och bitter man vid namn Victor som efter att ha studerat teoretisk exobiologi vid universitet på Kirillkolonin funderar på att avsluta sitt liv på sin hemplanet Jorden. Men något kommer emellan och han dras in i den största upptäckten någonsin.

Introduktion

2005-11-24T10:53:00.000+01:00

Detta är Zeldunjournalen, vilket är namnet på min alldeles egna privata blogg. Den har fått sitt namn efter mitt internet-namn Zeldun. Det var många år sedan jag bestämde mig för det och kanske vore ett mognare att föredra nu när jag är 20 år och studerar filosofi men när man börjat kalla sig något är det svårt att ändra sig. Det är ju så många som känner mig vid det här namnet idag. Jag valde det när jag registrerade mig på spelföretaget Blizzards multiplayer-funktion Battlenet. Först ville jag kalla mig Seldon efter den mysige farbrorn Hari Seldon från Asimovs Stiftelsetrilogi. Men det namnet var givetvis taget så jag gjorde vissa modifikationer. Som bloggtiteln också antyder är detta en journal, vilket betyder att jag använder den här "platsen" eller rättare sagt interaktiva elektroniska informationsvisaren för att diarieföra vissa saker jag finner angelägna, eller mindre angelägna.

I längre ordalag skulle man kunna säga att vad man kommer få läsa här är information om mig och vad jag håller på med. Till en början kommer det vara lite tomt här eftersom min charmerande och väldigt högt uppskattade sambo tills nästa månad (läs: december) skriver på sin roman Horisonter vilket också är hennes Nanowrimo-projekt. Detta hyser jag stor respekt för och överlåter henne alltså i stort sett all tid till datorn från vilken hon författar sitt verk. Men så snart saker blir som vanligt igen kommer jag få min beskärda del av datorn igen. Det är dock inte bara min älskade som skriver romaner, utan även jag. Jag planerar åtminstone en. Detta är en science fiction-roman vilken jag i senare inlagor kommer presentera ytterligare. Mycket på denna "interaktiva elektroniska informationsvisare" kommer att handla om hur arbetet med den romanen går. Förhoppningsvis kommer inte den här bloggen, som det (jag hatar det här uttrycket) till syvendes och sist är, inte ersätta mina dagböcker jag värderar högt. Dock kanske vissa censurerade inlägg därifrån hamnar här, så bli inte förvånande om ni på ålderns höst när ni läser mina postumt utgivna dagböcker känner igen det (notera ironiskt tonfall). Nåväl, jag hoppas ni som läsare kommer att trivas här, och till sist: välkomna.